Vad är det som gör att vissa mornar har en högre ångestnivå än annars? Utan egentlig anledning menar jag. Jag såg till och med fram emot att komma till kontoret igår, ha en vanlig vardag. Det är så länge sen och jag myste faktiskt vid tanken på att sitta för mig själv och pyssla på med mitt igår kväll när jag lade mig.
Försöker inleda morgonarna mjukt nu. Tänder ett ljus - men inte det i adventsstaken för man vill ju dom ska hålla månaden ut. Så nöjd med den ljusblå färgen mot den klarröda staken, orkar inte skarva med vita ljus sen. Öppnar första luckan i min grötkalender - lågkonjuktur core - och sätter på radion på lagom nivå, vill inte väcka Pär. Jag vaknade så tidigt att det fortfarande är Notturno på P2. Vaknade, väcktes, ja, var man nu vill lägga skulden.
Bläddrar i senaste svenska Elle och danska Costume, köpte dem det sista jag gjorde i Sverige för att läsa på vägen hem, men hann inte. Elle har verkligen blivit så innehållslös. Costume är inte mycket bättre, men den är i alla fall dansk.
Vigga svansar runt mitt tända ljus, jag föser ner henne, flyttar ljuset, undviker eldsvådor. Nedanför fönstret hörs sopbilen. Den bryr sig inte om vem den väcker, klockan är inte ens sju och fönstrena skallrar. Jag försöker att inte klaga på arbete som måste göras, men det är svårt att inte undra om det inte kunde gå att tömma soporna lite jävla tystare? Det piper och bullrar och skär i fler minuter.
Inget plagg sitter riktigt rätt. Koftan känns inte riktigt som jag, men orkar inte frysa. Jag ska inte heller nånstans idag, så spelar roll egentligen. Håret vill inte upp i vanliga knuten, den faller bak och ger mig en lätt skallig look. Försöker med en låg knut, men det ser för jävligt ut. Hela mitt ansikte faller ner med en låg knut. Skjortan korvar sig i armbågarna, fibrerna fastnar i varandra runt höften. Kan inte för en sekund tänka bort byxlinningen eller strumpan som snott sig i skon.
Jag hittar inte min vigselring med de andra varje dag-smyckena. Jag borstar tänderna, sprayar parfym, tar på mig varje dag-ringarna. Vigselringen ligger inte i druvfatet där den borde ligga. Är det ett tecken på nåt sätt? Jag behöver inte ens leta, jag går bara direkt till väskan och fiskar ur den ur lilla facket dit jag brukar sätta smyckena när jag tar av mig dem på andra ställen än hemma. Ändå, är det inte lite… konstigt?
Jag vrålar åt bilen för att den inte vill hitta rätt radiokanal och för att rutorna immar igen. How dare they, varför är allt emot mig? Sen kör jag en lång omväg till kontoret för att jag får för mig att det är bättre för bilen som stått kall en vecka med en lite längre tur. Slask på vägarna, lågtryck, det känns i lederna. Ska det kännas i lederna redan? Allt gör liksom lite ont hela tiden, om man känner efter. Försöker att inte känna efter.
Väl på kontoret skräms jag av mörkret på gatan utanför, mörkret i den långa korridoren. Tänker hur enkelt det vore att bli överfallen här. Så öde gata, i alla fall tidiga morgnar. Tänker på pundaren som slet ut en kompis som precis skulle sätta sig i min bil för ungefär tjugo år sen. Helt oprovocerat. Alla säger alltid “helt oprovocerat”, men det här var verkligen out of the blue. Tror det var var en vardagskväll, vi hade aldrig sett pundaren förr. Jag var ju i alla fall nykter, vi hade kanske varit på quiz? Jag hade parkerat utanför puben, min kompis höll på att krypa in i baksätet när pundaren dök upp nånstans ifrån och grep tag i hans ryggsäcken och s l e t ut honom. Min kompis satte iväg, sprang imponerande snabbt iväg. Pundaren efter, långsammare. Jag minns inte vad jag gjorde. Minns bara pulsen.
Sånt händer. Det kunde hända nu. Jag kan inte springa.
Det står ett glas på mitt skrivbord när jag sätter mig. Först tänker jag inte på det, men plötsligt slår det mig. Det här är inte mitt glas. Jag har inte varit i kontoret på en vecka, jag är rätt säker på att det här glaset inte stod här när jag stängde dörren senast. Det luktar konstigt, det finns en centimeter vätska kvar i det. Ouzo är det första som slår mig, men jag har inte druckit ouzo på många år, jag vet inte varför det är första tanken. Kanske är det sambuca jag tänker på förresten, det är väl sambuca man dricker med kaffebönor i? Senast jag gjorde det var i Tyskland, tillsammans med en främmande man som hade tagit oss till ett främmande ställe. Min blonda, svenska kompis fick gå först, han tog mig under armen. Först i efterhand har jag förstått att det var för att jag säkert skulle slippa in, fulare som jag var. Oh, the many ways of att bli förnedrad som ung.
Ju mer jag luktar på glaset desto mer säker blir jag på att det nog inte alls är sambuca eller ouzu. Och jag har nästan alltid ett glas vatten stående här, i och för sig. Men aldrig ett sånt här glas. En annan form.
Har någon varit här?
Ingenting saknas. Min ena grönväxt ser lite död ut, men annars är allt som jag lämnat det. Eller? Är det inte lite ovanligt mycket tomrum mellan klippåklister-böckerna i hyllan? Saknas nåt? Nej, det är bara jag som inte lagt tillbaka ett par böcker. Jag har inget hemligt här, inget av värde heller. Högar med tidningar, koppar med kastanjer och ekollon, burkar med pennor, lådor med glansbilder och bokmärken. En stor tärning, en Gustaf-klocka utan batterier och några proteinstänger med kanelbullesmak i en ena skrivbordslådan. Skulle nån få för sig att stälja nåt hade de mer eller mindre gjort mig en tjänst. Ändå kryper det i mig. Har någon varit här?
Men, vem skulle gå in hit? Samma människa som skulle överfalla en en tidig decembermorgon kanske.
Snurrar inte änglaspelet med katter ovanligt långsamt? Håller syret på att ta slut här? Linningen känns, skjortan korvar sig, strumpan har snott sig igen.
Imorgon är det en annan lucka.