Igår firade jag och Pär tio år som gifta. Tennbröllop tydligen. Det är rätt knäppt, mest för att jag inte förstår hur det har hunnit gå tio år sen vi smög oss iväg till magistraten efter jobbet. Det känns som max ett par år, men när jag tänker på allt det som hunnit hända på de allegedly tio åren inser jag hur mycket som hunnit hända.
Många gräl, lika många förlåt. Många sorger, många tårar. Fler besvikelser än vad man tror man kan orka med. Men också lika mycket glädje, skratt och lyckokast. Nio syskonbarn, sju böcker, en lägenhet, ett torp, en bil, resor till ett gäng länder och så tio bröllopsdagar.
Pär kom hem från en vecka i Ronneby igår, jag hämtade honom vid flygfältet. Jag blir fortfarande glad när jag får syn på honom i en folkmassa, han skyndar på stegen när han ser mig. Vi åkte via torpet på vägen hem, bakluckan var full med saker som skulle dit. Lakan och filtar och bränsle till gräsklipparen. Snart är torpsäsongen här på riktigt.
Hemma åt vi spaghetti och köttfärssås, jag lagade maten och Pär städade undan.
Under tiden Pär har varit bortrest har jag städat och röjt om i lägenheten, våra bokhyllor är till exempel omorganiserade. Jag föredrar att göra storstädningar och ommöbleringar på egen hand, så jag passar alltid på när Pär är borta. Och nu, medan Pär stökade undan i köket med radionyheterna på, tog jag tag i det sista; leksaksskåpet. Syskonbarnen har ett eget skåp där de vet att leksakerna finns, de frågar efter nyckeln och låser upp nederdelen av vitrinskåpet när de kommer.
Me det behövde rensas. Farväl till tvättmaskinen jag byggde av en kartong, farväl till maracasen av glasburkar och torra makaroner, farväl till ärtpåsarna jag sytt och som var jätteroliga att balansera på huvudet och låtsas nysa så att de ramlade. Även i syskonbarnens liv går åren, nu är det bara att hoppas att samlingen Kinderäggs-figurer, legoklossar och högen med pussel funkar som underhållning en stund till.
Efteråt drack vi kaffe framför tv:n. Pär såg en fotbollsmatch, jag satt bredvid och läste min bok, grävde in mina fötter under rumpan på honom som jag alltid gör. Katterna cirkulerade kring oss, parkerade sig vid fötterna, vid axeln. Vi struntade båda i våra respektive deadlines för några timmar.
Det kan låta fattigt, men av allt det vi delat under de här tio åren så är det vardagarna som jag tycker allra bäst om. En kaffekopp, en bok, ett skåp som behöver rensas. En ljus och lågmäld vårkväll, världen bara en svag vind och ett rop från gatan genom det öppna fönstret.
Två små barn som för tio år sen precis ingått äktenskap
