Om allt, om Viola

Det finns mycket att berätta om, men jag kan inte berätta om något om jag inte berättar om Viola.

Viola dog en måndag i augusti. Hon hade tacklat av, blivit hemskt mager under kort tid. Första gången jag tänkte på det var under min ensamma vecka med katterna i Monäs. I början av augusti stannade jag kvar i stugan en vecka för att arbeta, Pär åkte in till stan. Jag behöll katterna, som skydd för mössen. Jag förundrades lite över Viola den veckan, att hon blivit lite smal, men i övrigt verkade hon frisk och normal. Dessutom hade alla hennes värden varit bra senaste gången vi var till veterinären, bar för ett par månader sen. Jag försökte att inte tänka mer på det, men det var något rastlöst över den veckan. Jag trodde att det var mörkerrädsla och ovana att sova utan Pär som höll mig vaken. Kanske tanken redan slagit rot i mig.

Hemma i stan gick det snabbt. Viola matvägrade. Jag matade henne med kattgodis, försökte truga laxkräm i henne. Hon slickade i sig lite, men det var utan större inlevelse. Vi bokade veterinärtid.

Hon låg under soffan de sista dagarna, men när jag lockade på henne kom hon ut och lade sig på sig som vanligt. Jag kände hennes ryggrad under händerna och viskade. Snälla, snälla. Hon kurrade och la sin haka i min hals . Hon tröstade mig, trots att det var jag som borde ha tröstat henne. Jag som satte henne i buren, jag som sa ja till den sista sprutan, jag som kanske kunde ha gjort något annorlunda.

Själva insomnadet var inte så hemskt som jag alltid föreställt mig det. Hennes ögon förvandlades till glaspärlor, hennes kropp slutade vara katt och blev bara kropp. Visst grät jag, men jag höll ihop det, där och då. Men sen.

Första nätterna var värst. Jag låg och tänkte på Violas kropp som vi lämnat i Esse hos veterinären för kremering. Att hon låg ensam där i skogen nånstans, medan vi låg hemma i sängen meden spinnande och levande Sylvi mellan oss. Det var outhärdligt. Jag tänkte på alla gånger jag föst ner henne, alla gånger jag ropat åt henne och alla gånger jag varit så otroligt trött på henne. Jag hade varit så elak åt henne och det enda hon ville var att vara nära mig och tycka om mig. Och nu hade jag svikit henne på det slutgiltiga sättet: jag hade tagit livet av henne.

Vi reste också bort, bara ett par dagar efteråt och lämnade Sylvi i brorsans vård. Jag har aldrig tvivlat på brorsan som kattskötare, men att inte kunna förklara för Sylvi varför alla försvann kring henne. Först Viola, sen vi - även om vi skulle komma tillbaka. Det var outhärdligt och samtidigt väldigt skönt att lägga sig i en hotellsäng. Det finns inga förväntningar på att ens katt ska hoppa upp på en i en främmande säng. Det gick att låtsas att allt var som vanligt. I alla fall i små stunder.

Vi var först på Färöarna ett par dagar och trots sömnlösa, samvetstyngda nätter hade vi ljuvliga dagar. Vi körde runt över bergen och klipporna, klappade får och lät Atlanten stänka oss med saltvatten. Färingarna är inte speciellt senitmentala och vyerna bjöd in till många djupa tankar, så det var på sätt och vis ett perfekt resmål. Att köra hyrbil genom ett Nangijala, vad mer kan man begära?

Sen flög vi över till Island, till våra amerikanska vänner som hade installerat sig i vårt gemensamma airbnb och till alla katter äger gatorna i Reykjavik. Jag hade ingen aning om att katterna där är en grej, men det är dom. Jag visste inte heller att amerikaner är en sån grej på Island, men det är dom också. Inte bara våra två vänner, men hela innerstan fullkomligt vibrerade av amerikanska turister.

Sen kom vi hem och den nya tillvaron sjönk in. Pär sa en gång att jag verkade mer ledsen över Viola än över fammo. Så enkelt är det inte, men det finns ett element av akut, barnslig sorg i saknaden efter Viola som jag inte upplever med fammo. Med Fammo fanns det så mycket tacksamhet och värme i minnena redan från start, så mycket vi hann prata om och igenom. Sorgen efter fammo är vi också många som bär på, den är större, men just därför också enklare att bära.

Jag vet att många tycker det är fånigt att sörja en katt på det här sättet, jag har sett alla möjliga slags reaktioner på det. Jag kan förstå dem alla. En katt är en katt, men en katt är också så mycket mer. Jag var knappt 25 när Viola flyttade in hos mig, jag var 38 när hon flyttade ut. Det har hänt mycket på de 13 åren. Och vad som än hänt, har jag kommit hem, lagt mig på soffan och Viola har lagt sig på mig, som ett litet kurrande tyngdtäcke.

Sen går sorgerna in i varandra, det är inte lätt att veta vad man gråter för alla gånger. Något kom ikapp mig i somras, under semestern, under den där ensamma veckan i Monäs. Något som inte vill släppa taget om mig, när jag till sist motvilligt erkände det.

Jag försöker skaka av mig det så gott det går, men hösten har varit trögstartad. Det här brukar annars vara min prime time, my time to shine, men september kändes håglös och enfärgad. Jag gör mitt bästa för att komma ihåg vem jag är, det går bättre och bättre. Tror jag.

Det har gått ett par månader sen Viola dog nu och kroppen har vant sig. Jag förväntar mig inte längre en dov duns och tunga steg på kroppen. Istället har jag senaste veckorna lärt mig att förvänta små nålstick i tårna, ett delfinliknande pip från golvet, sylvassa tänder i näsan.

Utan undantag har Virginia väckt mig klockan fem varje morgon. Inte för att hon vill ha mat, inte för att hon nödvändigtvis vill gosa, hon vill bara jag ska vakna. Virginia, eller Vigga, som hon heter, är en svartbrun liten pälsboll med bruna ögon och har bott hos oss nu i några veckor. En katt är inte bara en katt och en katt kan inte bytas ut, men en katts bortfälle kan ge utrymme för en annan. Så, in flyttade till Virginia.

Virginia är ett särdeles dåligt kattnamn, svårt att säga och onödigt högtravande. Men man ska aldrig börja skämta om ett husdjurs namn. Vore det inte snyggt med en Virginia som sällskap till Sylvia? Plus att det funkar som homage till Viola. Sen var det försent att ändra. Så nu heter pälsbollen Virginia, men kallas bara Vigga. Eller Vigdis, eller Viggel, eller Viggo, eller Viggly.

Vigga är en särdeles bra katt, social och orädd och gosig. Lite väl vidlyftig i närheten av blomkrukor och bokpärmar och garnnystan, men på det stora hela fullständigt omöjlig att motstå. Till och med Sylvi verkar ha livats upp av Viggas närvaro, även om Sylvi gick från att vara lilla katten till stora katten över en natt.

Vigga är ingen famnkatt, kattungar är ju sällan det. Men förra veckan sa Pär, med ett litet flin, att Vigga hade lagt sig till rätta på mig och sovit, när jag redan somnat. Precis på bröstet, precis som Viola.

Också en vår

Och så fortsätter livet, även om jag inte berättat om det här. Har kanske varit ovanligt tyst online i vår, men jag har kanske pratat och skrivit ovanligt mycket offline också.

Det har på flera sätt, varit en tung vår. Sorgen ska ha sitt, i både tid och ork. Jag är lite ankarlös utan fammo har jag märkt. Har närmare till den där otrygga ångesten jag inte känt på flera år. Det är på sätt och vis ett kvitto på allt det jag jobbat för senaste åren, att jag blir lite förvånad över vad som utlöser oron. Det är dessutom situationer som har väldigt lite med fammo att göra. Men det är väl det där ankaret som är borta. Lättare att flyta iväg. Glad ändå jag hann skapa så många andra, inte lika tunga och absolut förstås, men ändå, ankare före detta försvann. Förr eller senare hittar jag ju stadgan igen. Rastlös som jag är hade jag hoppats på förr så klart, men senare får duga.

Försöker att inte stressa för mycket över vad som känns som en backlash i måendet. Har tagit såna elefantkliv i hantering och medicinering av Projekt Jag senaste åren, verkligen kunnat börja skörda frukterna av nåt. Jaja, ett bra halvår fick jag, har jag tänkt många gånger. Men så on/off är det ju inte, så klart. Det är också fånigt att tro att livet magiskt skulle sluta vara livet, bara för att man mår bättre.

Hade Pigga-Sugen-på-Livet Höst-Ellen kunna se in i framtiden så hade hon också kanske inte bokat in så mycket jobb just den här våren som hon gjorde, hon hade klappat Trötta-Jävla-Vår-Ellen på axeln och bett henne gå och lägga sig. Men så där är det. Jag gör också så mycket roliga, nya skrivgrejer just nu att jag inte heller vet vad jag skulle välja bort. Jag vill göra allt, jag vill bara orka med allt också, är det för mycket begärt?

hej hej, här är jag

Våren har aldrig varit min årstid, det får man väl ÄNDÅ säga. Först kommer ljuset tillbaka och överrumplar mig, gör mig trött och spänd och medveten om alla dammråttor. Sen blir det pollensäsong och bihålorna sväller igen och varje eftermiddag tror jag i åtminstone i en halvtimme att nu har influensan tagit mig. Sen kommer jag ihåg, ja, just det, jag är inte bara närsynt, jag nyser av naturen också. Först att stryka med i en samhällskollaps. Och när jag äntligen kan andas genom näsan igen, då börjar barnkörerna yra om blomstertid och vänliga grönskor och så får man stå där och tjuta av alla känslor. Nej, tacka vet jag kusliga och mörka november. Inte en solstråle, blomknopp eller skolavslutning i sikte.

Förra året lurade vi våren och var i Italien i fyra veckor. Ett otroligt lifehack. Åkte när snön ännu låg på marken och kom hem en årstid senare, solbränd och utvilad och världsvan (nästan). Det måste vi göra om nån gång, men det får nog vänta lite, Viola har bara precis förlåtit oss.

Jag sov i Helsingfors inatt, åkte hem med åtta-tåget. På väg ut ur stan råkade jag se körsbärsträden i Kaisaniemiparken (om det fortfarande räknas till det), de i total blom, rosa och fluffiga. Och just då kändes våren lite, lite lättare.

Vecka 39

Förra veckan blev inte alls som jag hade tänkt. Det var visserligen födelsedagsvecka och fir och Sarah Klang och allt det var fint och bra. Men veckan blev också sorglig på ett sätt som är omöjligt att föreställa sig före det händer. I fredags nåddes vi av ett fruktansvärt tragiskt dödsbud och jag hade egentligen inte ens tänkt nämna det, för det är inte min eller vår sorg först och främst. Vi är inte de värst drabbade. Men det skulle kännas ännu märkligare att inte nämna det.

-

Det finns ett före när allt är som vanligt, men man fattar inte att det är det som är som vanligt. Man tänker inte på att det kan ändra.

Så dör någon. Någon som absolut inte ska dö.

Och plötsligt är det som att världen är upp och ner. Som i lustiga huset, men inte lustigt alls. Man sitter kanske i en bil på väg till Vasa när man får veta och plötsligt förstår man inte vad riksåttan riktigt är eller varför man kör på den. Man upprepar det där som alla gör: det är inte sant, det måste vara nån slags missförstånd, du har fått det om bakfoten, men jag såg ju, det var ju bara ett par dagar sen, du måste hört fel. Man blir nästan arg på den som berättat. Man blir tvungen att byta chaufför, för man tänker att man kan hitta bevis på att det inte stämmer.

Döden är för stor för att förstå. Så man försöker hitta genvägar, försöker lappa ihop så man ska förstå, bygga nån slags bro över avgrunden. Man skickar meddelanden till gemensamma vänner, vänner som står närmare, som kanske kan avfärda det som ett elakt rykte. Man hoppas nån ska svara att det bara är ett särdeles smaklöst skämt. Men ingen svarar så. Dom bekräftar bara att det är sant.

Man börjar gråta, för vart ska förvirringen ta vägen om inte ut genom tårkanalerna. Man tänker på de som är mycket värre drabbade än en själv. Man gråter mera.

Samtidigt fortsätter riksåttan, livet fortsätter. Man är snart framme dit man skulle, kanske Vasa. Man är tvungen att sitta på nåt möte och det går hur bra som helst, döden är så absurd att den blir lätt att glömma. Man sitter på mötet och man pratar, man till och med skrattar. Det känns lite konstgjort, men det går. Man kan tänka på annat och det känns också konstigt. Borde inte döden var så stor att allt annat raderas? Men den kanske är så stor att man bara fattar, små små ögonblick i gången. Och varje ögonblick man fattar är som att få veta det första gången. Allt man kan tänka är; men det kan ju inte vara sant. Det kan inte vara sant att man beklagar sorgen, det kan inte vara sant att man måste berätta det vidare till sin partner. Man tappar fotfästet, något skiftar i en varje gång man kommer ihåg det.

Det blir ett efter. En vecka 39 kanske. Ett efter som är nästan precis som vanligt, men ändå helt annorlunda. Man fortsätter gå, för det finns inget annat att göra. Man vänjer sig blixtsnabbt och aldrig, på en och samma gång. Och jag vet inte vilket som känns värst.

-

Den här veckan finns ett stort orange fält i min kalender, på torsdag åker jag till Göteborg för bokmässa. Dessutom borde min bok bli klar den här veckan.

Trots allt.