Också en vår

Och så fortsätter livet, även om jag inte berättat om det här. Har kanske varit ovanligt tyst online i vår, men jag har kanske pratat och skrivit ovanligt mycket offline också.

Det har på flera sätt, varit en tung vår. Sorgen ska ha sitt, i både tid och ork. Jag är lite ankarlös utan fammo har jag märkt. Har närmare till den där otrygga ångesten jag inte känt på flera år. Det är på sätt och vis ett kvitto på allt det jag jobbat för senaste åren, att jag blir lite förvånad över vad som utlöser oron. Det är dessutom situationer som har väldigt lite med fammo att göra. Men det är väl det där ankaret som är borta. Lättare att flyta iväg. Glad ändå jag hann skapa så många andra, inte lika tunga och absolut förstås, men ändå, ankare före detta försvann. Förr eller senare hittar jag ju stadgan igen. Rastlös som jag är hade jag hoppats på förr så klart, men senare får duga.

Försöker att inte stressa för mycket över vad som känns som en backlash i måendet. Har tagit såna elefantkliv i hantering och medicinering av Projekt Jag senaste åren, verkligen kunnat börja skörda frukterna av nåt. Jaja, ett bra halvår fick jag, har jag tänkt många gånger. Men så on/off är det ju inte, så klart. Det är också fånigt att tro att livet magiskt skulle sluta vara livet, bara för att man mår bättre.

Hade Pigga-Sugen-på-Livet Höst-Ellen kunna se in i framtiden så hade hon också kanske inte bokat in så mycket jobb just den här våren som hon gjorde, hon hade klappat Trötta-Jävla-Vår-Ellen på axeln och bett henne gå och lägga sig. Men så där är det. Jag gör också så mycket roliga, nya skrivgrejer just nu att jag inte heller vet vad jag skulle välja bort. Jag vill göra allt, jag vill bara orka med allt också, är det för mycket begärt?

hej hej, här är jag

Våren har aldrig varit min årstid, det får man väl ÄNDÅ säga. Först kommer ljuset tillbaka och överrumplar mig, gör mig trött och spänd och medveten om alla dammråttor. Sen blir det pollensäsong och bihålorna sväller igen och varje eftermiddag tror jag i åtminstone i en halvtimme att nu har influensan tagit mig. Sen kommer jag ihåg, ja, just det, jag är inte bara närsynt, jag nyser av naturen också. Först att stryka med i en samhällskollaps. Och när jag äntligen kan andas genom näsan igen, då börjar barnkörerna yra om blomstertid och vänliga grönskor och så får man stå där och tjuta av alla känslor. Nej, tacka vet jag kusliga och mörka november. Inte en solstråle, blomknopp eller skolavslutning i sikte.

Förra året lurade vi våren och var i Italien i fyra veckor. Ett otroligt lifehack. Åkte när snön ännu låg på marken och kom hem en årstid senare, solbränd och utvilad och världsvan (nästan). Det måste vi göra om nån gång, men det får nog vänta lite, Viola har bara precis förlåtit oss.

Jag sov i Helsingfors inatt, åkte hem med åtta-tåget. På väg ut ur stan råkade jag se körsbärsträden i Kaisaniemiparken (om det fortfarande räknas till det), de i total blom, rosa och fluffiga. Och just då kändes våren lite, lite lättare.

Vecka 39

Förra veckan blev inte alls som jag hade tänkt. Det var visserligen födelsedagsvecka och fir och Sarah Klang och allt det var fint och bra. Men veckan blev också sorglig på ett sätt som är omöjligt att föreställa sig före det händer. I fredags nåddes vi av ett fruktansvärt tragiskt dödsbud och jag hade egentligen inte ens tänkt nämna det, för det är inte min eller vår sorg först och främst. Vi är inte de värst drabbade. Men det skulle kännas ännu märkligare att inte nämna det.

-

Det finns ett före när allt är som vanligt, men man fattar inte att det är det som är som vanligt. Man tänker inte på att det kan ändra.

Så dör någon. Någon som absolut inte ska dö.

Och plötsligt är det som att världen är upp och ner. Som i lustiga huset, men inte lustigt alls. Man sitter kanske i en bil på väg till Vasa när man får veta och plötsligt förstår man inte vad riksåttan riktigt är eller varför man kör på den. Man upprepar det där som alla gör: det är inte sant, det måste vara nån slags missförstånd, du har fått det om bakfoten, men jag såg ju, det var ju bara ett par dagar sen, du måste hört fel. Man blir nästan arg på den som berättat. Man blir tvungen att byta chaufför, för man tänker att man kan hitta bevis på att det inte stämmer.

Döden är för stor för att förstå. Så man försöker hitta genvägar, försöker lappa ihop så man ska förstå, bygga nån slags bro över avgrunden. Man skickar meddelanden till gemensamma vänner, vänner som står närmare, som kanske kan avfärda det som ett elakt rykte. Man hoppas nån ska svara att det bara är ett särdeles smaklöst skämt. Men ingen svarar så. Dom bekräftar bara att det är sant.

Man börjar gråta, för vart ska förvirringen ta vägen om inte ut genom tårkanalerna. Man tänker på de som är mycket värre drabbade än en själv. Man gråter mera.

Samtidigt fortsätter riksåttan, livet fortsätter. Man är snart framme dit man skulle, kanske Vasa. Man är tvungen att sitta på nåt möte och det går hur bra som helst, döden är så absurd att den blir lätt att glömma. Man sitter på mötet och man pratar, man till och med skrattar. Det känns lite konstgjort, men det går. Man kan tänka på annat och det känns också konstigt. Borde inte döden var så stor att allt annat raderas? Men den kanske är så stor att man bara fattar, små små ögonblick i gången. Och varje ögonblick man fattar är som att få veta det första gången. Allt man kan tänka är; men det kan ju inte vara sant. Det kan inte vara sant att man beklagar sorgen, det kan inte vara sant att man måste berätta det vidare till sin partner. Man tappar fotfästet, något skiftar i en varje gång man kommer ihåg det.

Det blir ett efter. En vecka 39 kanske. Ett efter som är nästan precis som vanligt, men ändå helt annorlunda. Man fortsätter gå, för det finns inget annat att göra. Man vänjer sig blixtsnabbt och aldrig, på en och samma gång. Och jag vet inte vilket som känns värst.

-

Den här veckan finns ett stort orange fält i min kalender, på torsdag åker jag till Göteborg för bokmässa. Dessutom borde min bok bli klar den här veckan.

Trots allt.