Imorgon är det din begravning. I ett par dagar nu har jag inte slitit blicken från mobilskärmen, spelat mig igenom fler banor än någonsin på mobilspelet, betalat för flera liv, inte velat lyfta blicken. Min klänning jag ska ha hänger på en galge i hallen, på byrån ligger ett par kuvert med inbetalningar som ska med. Jag har packat min mörkaste handväska med russin till barnen och näsdukar. Kvart före tio ska vi hämta brorsan.
Det är snart tre veckor sen pappa ringde. Jag tog emot nyheten, jag visste redan kvällen innan när han berättade att du åkt in. Visste jag redan veckan före, när vi hälsade på sista gången? En tanke gnagde i mig redan på måndan när jag körde hem från ett skolbesök: var inte det kanske sista gången i fredags? Senare skickade pappa om sjukhuset och jag visste. Det är inte en efterhandskonstruktion, jag visste.
Visste du? Jag undrar om du anade nåt, jag undrar om det varför därför du ringde. Vi pratade om vilken tur det är att man inte vet vad man ska igenom på förhand. Hur mycket man klarar som man aldrig skulle tro. Du sa att du aldrig hade trott du skulle sitta här så många år efter att faffa gick bort. Att så många gått bort, att du tänkt så många gånger att det måste börja vara din tur nu. Visste du?
Jag försöker förgäves komma ihåg det sista vi sa till varann, men varför skulle jag komma ihåg det? Jag kommer inte ihåg det första heller, det har varit ett 37 år långt never-ending samtal. Kanske det inte finns nån början, kanske det inte finns nåt slut. Allt fortsätter ju, kanske samtalet också fortsätter på nåt sätt.
Det första jag gjorde efter att pappa ringt var att åka till kontoret och spela in en podd. Var nog lite stirrig tror jag, försökte låtsas som ingenting. Så fort vi spelat in klart föll allt mig ur händerna. Jag åkte hem, ställde in resten av dagen. Gick inte ut nästa dag.
Sen har varit så där. upp och ner. Jag har jobbat, varit i Luleå, sett Thåström, fått blommor. Försökt hålla mig sysselsatt. Många gånger har jag gråtit, lika ofta har jag skrattat. Fler säkert. Allt har känts så mycket, jag har försökt låta det vara så. Jag har samlat på saker jag tänkt du hade skrattat åt, jämrat dig åt, vällustigt förfasat dig över. Saker jag skulle ha berättat åt dig över bullafatet och kaffekopparna. Shit, vad jag tyckte om att leverera sånt! Jag är fortfarande precis samma som broderade god jul-tavlan åt dig i lågstadiet. Vill fortfarande bara visa vad jag lärt mig. Vill fortfarande bara ha dina uppspärrande ögon och ett “nä, jämmer” mitt i en kex-tugga. Vill ha det vanliga samtalet, men jag får nöja mig med sånt här.
Jag vet du inte skulle tycka det är riktigt passande att skriva i en blogg om dig, inte på det här sättet. Du var ödmjuk, på gränsen till förintande. När man ännu kunde söka i lokaltidningens arkiv sökte Pär på alla namn han kom på. Faffa dök upp på resultat från hundutställningar och sånt. De flesta är ju med nån gång, springer en stafett i skolan, svarar i en gallup, fastnar i en bild från nån folkfest. Du var aldrig med, inte med namn i alla fall. Jag vet du aldrig ville stå i centrum, till och med din begravning ska vara kort och okonstlad. Men du vet ju hur ofta jag synts i tidningen, du vet hur jag är. Så nu skriver jag i alla fall, det får du faktiskt tåla.
Vi är olika på det sättet, motsatser kunde man nästan tro, men så är det ju inte heller. Jag skulle vilja peka på något av det vi har gemensamt, jag skulle vilja ha ett bevis att lägga fram på allt det vi delade.
Jag har inte: dina slanka, vackra händer, din strävsamma flit och förnöjsamhet, din noggrannhet. Ingen kommer heller säga “hon sa aldrig ett ont ord om någon” när jag kommer på tal sen, men så säger de om dig.
Jag har kanske: dina ögon, din dragning till det kreativa, dina trötta fötter och anklar. Jag har definitivt din oro och din ängslan. Den tar sig inte samma uttryck, men den är där. Någon kanske är trött, någon kanske är hungrig, någon kanske ligger sömnlös, någon kanske tycker nåt om oss och det var alltid din och det är oftast också min uppgift att ta hand om det.
Vi hade olika sätt att hantera det, olika förutsättningar, olika världar med olika krav men i grund och botten är ängslan den samma.
Min ängslan har ofta varit ett vrål ut i natten, din har varit ett varv till på kända stigar. Jag har inte din förnöjsamhet, alltså har jag stångats med min ängslan mer, tvingat in den i hörn, gått i närkamp. Jag har svårt att nöja mig, vill alltid ha mer.
Jag försöker nöja mig nu, höja mig över mig själv. Jag försöker lyfta tanken om att jag fick ha dig i livet så länge på bordet, men den tanken är som en katt. Den hoppar ner igen, springer och gömmer sig, sitter och blänger på de andra tankarna. De om orättvisa och förtvivlan, om otrygghet och piss. Det är ett sisyfosarbete att locka tillbaka tanken och lyfta upp den bordet, men jag gör det gång på gång. Jag ska tämja den så småningom, jag lovar.
Jag vet att du inte skulle gått vidare om du trodde att ingen av oss skulle klara oss. Det skulle inte din ängslan tillåtit dig. Du har tagit dig igenom det mesta på ren och skär envishet och seghet, du har gnott på så idogt som nån människa kunnat, så något måste ha sagt dig att den här enda gången kunde du ge dig. Låta det vara. Och det vill jag unna dig, hur girigt jag än hade velat ha dig kvar.
Så jag ser det framför mig, det kanske ser ut som vid bryggan. Faffa som gått före, han har stampat och stött med en stav, mätt ut stigen. Han håller fram en hand. Isen håller, det är bara att gå. Kom nu. Du tvekar men så bestämmer du dig. Tar ett djupt andetag, ett sista, sträcker dig efter hans hand och kliver ut.
Det var den bästa typen av februariväder den dagen. Soligt, hög himmel, några minusgrader. Milt och gott.
