Juni fräste förbi som en motorcykel från ingenstans, jag satt kvar i min svettiga lilla bil, kramade ratten och såg henne, juni alltså, försvinna längs med landsvägen. Efter 39 stycken juni borde man kanske börja förstå att efter maj kommer juni, men jag tycker jag blir lika överrumplad varje år. Det är också en så otydlig månad. Ofta jobbar man fortfarande, men det är ändå sommar? Vissa har semester, men man förväntas ändå vara med och kvar? Det funkar inte för min enkelspåriga hjärna. När loggar vi ut? Ge mig ett gemensamt datum helst.
Midsommar är väl det närmaste vi har till on/off-knapp för sommaren. Midsommar i år firade vi på vägarna; vår roadtrip med far och styvmor startade den fredagen. Det var en inte helt oangenäm upplevelse att köra genom ett högsomrigt Finland, äta middag på den enda öppna kebabkiosken. För att inte prata om att anlända med färjan midsommardagen i Stockholm. Sällan har man fått vara så ostörd i trafiken där! Det var nästintill folktomt i hela landet. En ensam ung kille sålde kaffe och snus åt oss på en mack på morgonkvisten och han såg så grusögd och lidande ut att jag nästan ville klappa honom lite på huvudet. Tänk att du ändå orkade upp på jobb efter igår, duktigt! Sen gav han mig DNs helgbilaga gratis eftersom tidningen var slut och då var vår vänskap för evigt beseglad, i alla fall från mitt håll. Hoppas du har en fortsatt underbar sommar, du unge man som längs med E4:an någonstans står.
Jag orkar inte berätta mer ingående om resten av roadtripen, men den hade och nådde sina två egentliga mål: Blekinge och Baltikum. Vi visade upp Pärs barndomshoods under några dagar och sen körde vi hem igen längs med den baltiska kusten, det går nämligen färja från Blekinge till Litauen. I Litauen badade vi på ett av livets hittills bästa stränder. Finkornig sand i många kilometer, salt och varmt och vågigt vatten, män som solar stående. Det borde väl ha gått att räkna ut, men jag hade nog inte förstått vilken riviera våra grannar i söder sitter på. Vi badade bara en gång, men stränderna fortsätter längst med nästan hel kusten. Om någon bjuder dig på en beach vacation till Litauen: säg ja!
Nu är vi hemma igen och jag är på torpet, förflyttningen ut hit har påbörjats, men inte fullbordats, Pär är fortfarande i stan. Molnen ser hotfullt mörka ut, väderappen säger regn och åska om ett par timmar. Inom mig är det lika oroligt. Jag vet inte riktigt var jag ska sova i natt, om jag åker in till stan eller stannar här. I stan lockar häng med vänner jag inte sett på en stund, men här lockar nånting annat. Tystnad, stillhet, egentid. Sitta och stirra som enda aktivitet. När jag skriver det så här låter det inte som ett svårt val alls, men jag behöver verkligen sitta och bara stirra. Jag känner mig märkligt tom och uttöjd, en kaviartub utan innehåll. Märkligt och märkligt förresten, det är väl det förväntade efter våren som varit.
Jag vill bara inte vara den som blir stressad av vänner men jag märker hur pulsen höjs varje gång telefonen plingar till. Jag vill inte heller klaga på att folk hör av sig, snälla nån. Men det känns som att jag inte har något att ge någon alls, jag står inte stadigt i något, jag hinner och orkar inte med allt jag vill och då får jag panik. Ska jag bara skärpa mig och tacka ja och bjuda in eller ska jag dra mig in i min lilla håla? Ska juli susa förbi i samma fart medan jag sitter kvar här och kramar ratten och försöker lista ut vad jag behöver?
Igår kände jag ett ögonblick en slags helhjärtad harmoni. Jag stod på baksidan av torpet och hängde tvätt. På framsidan sommarpratade radion vidare, trots att jag gått i från den. Jag hängde lakan och lyssnade på fågelsången och sommarpratsmumlet. En lätt vind, en varm sol. Jag har inte tvättat håret i annat än havsvatten på många dagar och bhn hänger på krok på toan sen några dagar tillbaka. Skjortan i tunn bomull är mjuk och underbar, den har ett par fläckar av iskaffe och luktar salt av svett och sol.
Precis där och då var sommaren perfekt och inget kändes svårt eller dragigt. Jag har försökt analysera beståndsdelarna i känslan sen dess. Jag tror det har att göra med låta saker bara bli.
Det mesta bara blir ändå. Jag insåg precis att det regnar.