Jag har haft skolbesök två dagar. Det är första gången jag egentligen pratar om Vi ska ju bara cykla förbi inför folk, speciellt folk som är i den direkta målgruppen. Det har varit roligt och ganska skönt att kicka igång rumban som är att ge ut en bok, eller att vara aktuell med en bok. Mn jag är också trött, beyond trött. Dels har jag sovit dåligt två nätter i rad, men mest är jag trött på min egen röst, det blir jag alltid efter att ha pratat inför grupper. Eller jag tror jag blev det förr också, före de senaste två åren när skolbesök och författarsamtal var en vanlig del av arbetsvardagen.
Det som är nytt är att jag är trött i stämbanden. Jag pratar i något märkligt tonläge när jag pratar med en grupp, lite havlskriker hela tiden och det har jag kanske alltid gjort. Men nu blir jag liksom äkta hes av en dag med ett par grupper. Och då röker jag inte ens längre.
Det är roligt att träffa högstadieelever, det är verkligen något speciellt. Allt är ofiltrerat och oputsat och det är både extremt charmigt och så klart, lite jobbigt. Men faktiskt mest charmigt. Det är också roligt att se att många av de samma rollerna i ett klassrum som fanns då, finns kvar, och att man bara behöver stå några minuter i rummet för att lista ut ungefär hur alla hänger ihop och vad dynamiken är.
Man ser dom trötta , men ser dom rastlösa. Man ser dom som alla andra tittar på när de skrider in i klassrummet, man ser dom som smyger in. Man ser dom som vill, men inte vet hur. Man ser dom som vet precis hur, allt för väl.
Och så ibland, nästan i varje klassrum, sitter det nån typ, som man också ser. Nån som kanske dröjer sig kvar lite extra i klassrummet, någon som frågar något aldrig så försiktigt, någon som kanske har klätt sig extra snyggt precis idag så att det ska synas att de FATTAR nåt, nån som kanske inte alls frågar försiktigt utan inte kan hejda sig och avbryter nån annan och säger för mycket. Nån som man får ögonkontakt med en kort sekund och känner igen: där sitter ju en liten jag. Ett författarfrö, en boknörd, ett likasinnat inre.
Jag kräver verkligen inte att alla ska va intresserade av vad jag har att säga. Jag vet att skriva och läsa inte är allas kopp te och så tycker jag tbh att det måste få vara så också även om så klart läsfrämjande blablabla. Och rätt ofta är det ganska stora sjok av ointresse som möter en, not gonna lie. Då blir man kanske extra trött.
Men dom där små ögonkontakterna. Shit pommes vad jag aldrig tröttnar på dom.