Hej och välkomna!

Du hittade hit! Välkommen!
Här står vi nu då.

Det här är ju inget märkvärdigt, vi fortsätter väl som vanligt? Det här var vad jag skrev om flytten på Sevvan:

Jag sa ju att det skulle smälla idag, men jag kanske överdrev lite. Det är inte så mycket en smäll som ett litet skutt, ett hopp eller på sin höjd en mattarbomb (typ en kinapuff för you swedish readers). Idag flyttar jag nämligen min blogg - till helt egen domän.

Ni ba jaha, vad det allt? Ja, det var allt. Jag fattar att det inte känns som en så big deal för er som bara behöver försöka memorera en ny URL (bffellen.com, bffellen.com, bffellen.com), men för mig känns det som att flytta hemifrån för första gången. Jag har bara legat på Sevvan ett och ett halvt år, men det är verkligen här min blogg vuxit upp. Jag har bloggat i över tio, kanske närmare femton år, men det tog ända till nu före jag hittade vad jag ska göra. Jag hade nog kanske inte hittat det utan Sevendays. Jag hade knappast vunnit årets blogg, jag hade knappast fått sommarprata, jag hade knappast känt att jag har nån slags karriär på
G tack vare min blogg om det inte hade varit för just Sevendays.

Det är fortfarande jag som producerat innehållet och det är jag gnetat ihop till vad jag har idag, men att bli upplockad på Sevendays var som att plötsligt hamna i en nerförsbacke efter en lång, lång rak sträcka med tidvis motvind. Plötsligt läste folk min blogg. Läste och kommenterade och engagerade och gillade.

Jag vet att ni tror eller kanske till och med hoppas att det ska ligga nån slags dramatik bakom det här, eller att jag sitter på en massa dirt, men det gör jag inte. Det är bara det att det börjar bli dags för mig att flytta hemifrån. Det kommer säkert bli stökigt till en början, för det blir det när man plötsligt är kung i sitt eget rike, men om ni bara orkar med mig lite, så lovar jag det kommer bli lika bra som här. Inte bättre, inte sämre, men kanske lite annorlunda. Och om man liknar det här vid att flytta hemifrån, så är ni, kära läsare osten i kylskåpet, som jag säkert kommer inse ganska snart är en lyxprodukt som inte dyker upp av sig själv.

Jag är helt beredd på att jag kommer förlora en hel del trafik, men jag ska försöka jobba hårt för att få upp den igen. För att underlätta får ni gärna uppdatera era bloglovins, era länklistor, sprida budskapet och evangeliet och framför allt - fortsätta läsa.

Till sist - tack Julia, tack Michaela, tack Anna-Lena, tack Anna och tack Linn. Och tack ni andra jag har haft att göra med under min tid på Sevvan. Jag hade tänkte skriva nåt om gemenskap, men den finlandssvenska bloggosfären är så pass liten att jag hoppas jag kan känna gemenskap ändå. Skulle det här vara ett tal jag håller skulle det här vara stället rösten bröts och ögonen tårades. Så nu slutar jag.

Och nu börjar det!

Håller för tillfället på att importera mitt arkiv och fixa en kommentarsfunktion, men före veckan hoppas jag det här ska vara en fullgod blogg.

24 timmar i Umä

Hej all you lovers out there! Det har ekat tomt här igen ett par dagar - tänker inte be om ursäkt, jag bara konstaterar att så är det. Tystnaden har ju givetvis sina orsaker, en av dem är att jag och min lifebitch har varit i Umeå i helgen på romantisk födelsedagsweekend och i den ekvationen passar bloggande ganska dåligt in. Jag hade med min dator, hade tänkt jobba med manuset och blogga och allt möjligt, men sist och slutligen gjorde jag inte det och kanske är det bra. Att jag fortfarande äger the ability att koppla bort. Kanske jag kommer att ångra de här två lediga dagarna när jag måste jobba igen det men så får det vara.

Umeå var för övrigt fint. Vi bodde på U&me och hade sketabra utsikt, jag känner mig alltid som tryggast när jag är högt upp. Förutom att hänga på hotellrummet gick vi på stan och ägnade oss åt lite lätt shopping; jag köpte Rappakalja (sällskapsspelet alltså) och Pär köpte te.

Hann ju så klart även plocka på oss både lite böcker och tidningar, för vem hade vi varit annars? Och chips så klart. Jag tog även en powernap på eftermiddan så länge Pär såg på fotboll. Det behövdes, för på lördagskvällen hade vi biljetter till...

Mattias Alkberg! Det är ett under att jag lyckades ta nån bild alls, för lokalen var så proppfull att jag kallsvettades av panik. Spelningen var skitbra, men jag hade inte förväntat mig nåt annat heller. I en och en halv timme stod vi packade med en massa främlingar (och Dennis Lyxzén *starstruck*) och det var kanske i längsta läget. Min rastlöshet, bekvämlighet och allmänna folkfobi gjorde att jag mest stod och djupandades den sista halvtimmen MEN det är inte Alkbergs fel.

Jag är alltid nervös när jag ska göra nya saker, speciellt om sakerna är att gå på spelning med massa hippa människor. Bland alla naturligt söta människor med tjocka pannluggar och plugghästbrillor och obrydda kläder (hur obrytt det nu än är med vindtät jacka i en fullpackad, bastuvarm lokal...) kände jag mig för highlightad, för stylad, för fel och för ovan. Men det första som hände var att Matti himself kom och kramade oss, vi har ju träffats förr, och då kändes det mycket bättre.

Efter spelningen gick vi hem genom ett iskallt Umeå, fullt av Halloweensminkade människor. Vi hade kunnat gå ut, men vi hade privat efterfest på hotellrummet istället. Med chokladmjölk och tidigare nämnda parmesanchips.

På söndan gjorde vi inte så mycket. Åt frukost, checkade ut och köpte snus. Sen gick båten.

Jag hade bokat hytt både på ditvägen och hem och det är kanske det bästa beslutet jag gjort i modern tid. Vi låg i hytten med våra respektive böcker hela resan och det var sååå skönt. Det blåste så hela färjan gungade och knakade och när jag lyckades koppla bort tankar på Titanic och Estonia var det gansak mysigt. Jag läste förresten, som ni ser, Blå villan av Eva Frantz och jag vet inte om det var för att deckaren cirkulerar kring en bloggare - som iofs känns ganska mycket mer glamorös än vad jag nånsin kommer göra - men tyckte boken var riktigt, riktigt läskig. På ett bra sätt alltså. Har inte kunnat släppa tanken på troll sen jag läste den, hehe.

Den här köpte jag inte i Umeå men vill ändå tipsa om den. Jag gillar inte att ha foundation men den här är liksom inte en foundation, men ger ändå lite färg men mest lyster och bla bla bla. Skön är den iaf och inte speciellt dyr. Och nej, jag är inte sponsrad av Lumene (ÄN!!!) även fast deras produkter figurerat i två inlägg på varann. Tycker bara de genuint är bra.

Nu ska jag se på Vår tid är nu  - se det som ett tips också. Välgjort svenskt drama med lite Downton Abbey-vibbar, fast på 40-talet.

Förresten har jag nåt stort planerat för bloggen den här veckan. På onsdag smäller det!

Nya saker!

Jag, Julia och since idag 35-åriga Pär åkte till Kokkola i eftermiddags för att... Öh, ja, gå på stan helt enkelt. Nåt ska man ju göra. Jag köpte två saker! Dessutom sammanföll det med en möbelinförskaffning och ett mycket trevligt paket på posten från S & S a k a MITT förlag så tänkte posta ett klassiskt NEW IN-inlägg eller vad det brukar heta i konsumtionskringkretsande (lagom långt ord) bloggar. Tro för all del inte att alla dagar ser ut som den här, långt ifrån. Vanligtvis är det mest spännande jag köper på en vecka en påse potatis men okej, nu kör vi ba. All in.

Köpte en ny parfym! Kul! Älskar att ha en bra parfym, det höjer självförtroendet med åtminstone 20%. Det går inte att gå runt och hata sig själv när man doftar som en motherfucking bed of roses. Sprejade en pust av den här på mig redan förra veckan när jag såg den på en reahylla här i stan. Min reaktion till den var så här:

1. Fy, nej.

2. Hmm, den växer.

3. Får söka vård pga sniffat sönder översta hudlagret på handleden för jag kan inte sluta för det doftar så gott.

Hittade den på en reahylla nu i en systerbutik idag och jag tänkte inte länge på saken. Nu är den min och en ny era i livet kan börja. Varje tid i livet har sin parfym. Tommy Girl och Clinique Happy på skoldisko, DKNY äppelparfym på sunkiga efterfester i första lägenheten, Flowerbomb Extreme i Tyskland osv osv. Enter - L’ange Noirs tid. Tror den blir bra.

Köpte också ett serum med massa olika lift och glow och boost i namnet. Min hy håller på att dö vinterdöden och jag tycker Lumene har steppat upp sitt game RIKTI HÅRT med nya designen så here’s hoping.

Ja, de här har jag då inte köpt, utan fått men de slinker ner hit de med. Dessa helt fantastiska anteckningsböcker skickade fina Hedda åt mig från förlaget. Lönar sig att va omhuldad debutant, hehehehehe. De kommer för övrigt finnas i Schildts & Söderströms monter på bokmässan, bara för det kan det ju vara värt att åka dit. Tycker de är helt fantastiska de här, men så vet ni ju sen gammalt dealen med mig och anteckningsböcker.

Största inköpet blev den här byrån! En kompis säljer allt han äger och flyttar till Paris så det är ju verkligen en god gärning att köpa en byrå då. Behövde vi den? Nja. Kommer jag hitta användning för den? Utan tvekan.

Det var väl det. Nu ska jag försöka gå och lägga mig i tid för en gångs skull.

Något lurt med pilotavsnittet!

Äntligen!

Det är här - det första avsnittet av min och Linneas podd! Det spelades visserligen in för en bra tid sen, men det kom små saker emellan; typ barnafödsel och annat, inget märkvärdigt.

Hur som haver, här är det nu. HÄR. Kommer nästan inte alls ihåg vad vi pratar om, men hoppas ni gillar det. Varannan onsdag är det tänkt vi ska leverera en podd, så håll utkik! För att inte missa nåt avsnitt kan du ju t ex fortsätta troget läsa min och/eller Linneas blogg eller följa Något lurt på Fejjan som pappa skulle säga.

Bokcirkelns första bok!

Minns ni att jag kanske berättade att jag drog igång en bokcirkel för nån månad sen? Well, det gjorde jag hur som helst och i söndags hade vi vår första officiella träff om vår första officiella bok. Och jag ska int ljug - det var jättejättejätteroligt!

Vi är en ganska löst sammansatt grupp där den yngsta medlemmen är på strax över 20 och den äldsta medlemmen är 60-ish. Vi har folk som jobbar med att läsa böcker och folk som nyss börjar läsa böcker igen efter flera års paus och folk som köper för mycket böcker (jag) och allt som allt är vi nio stycken cirklande boknördar. 

Som första bok valde vi nyutkomna Den svavelgula himlen av Kjell Westö. Vi har inget egentligt tema vi läser efter, utan går efter känsla och försöker rösta demokratiskt.

Det var asroligt att diskutera en bok på det här avslappnade men ändå strukturerade sättet. Vi plockade verkligen isär Den svavelgula himlen i småbitar, nästintill pulveriserade den. Jag häpnade över alla smarta insikter mina bokcirkelsvänner kom med och vilka olika infallsvinklar vi hade som läsare. Vår diskussion gav verkligen läsningen ett mervärde, plötsligt såg jag boken ur alla möjliga synvinklar jag inte automatiskt får till själv.

Utan att avslöja alldeles för mycket om vad som diskuterades - det är trots allt ett slutet sällskap vi sysslar med - kan jag som den gode konsumentupplysare jag är berätta att det rådde vitt skilda meningar om Westös bok. Det vi nästan alla hade reagerat på var de endimensionella kvinnoporträtten och att de störde. Andra detaljer som påpekades var också det nonchalanta sätt Westö namedroppar platser och barer och gator i Helsingfors - vissa gillar det och vissa kände sig exkluderade. Det är ju ingen hemlighet att Westö är en Helsingforsromantiker av stora mått och det får man ju va, men ibland blir det kanske lite väl inside.

Däremot var vi rörande överens (eller var vi...?) om vilken välskriven roman det här är, så helgjuten och mättande. Det är också en otrolig övertygande berättelse om bristande kommunikation människor emellan och mellanförskap i hierarkier byggda på klass. Att skämmas och avsky, försonas och överraskas av både var man kommer ifrån och vart man strävar. Det är också en protagonist som är en sympatiskt osympatisk, en opålitlig men medryckande berättare. Sånt gillar man ju.

Man kan lätt skylla Westö för att skriva samma bok om och om igen, men om man gör det så bra, varför sluta? Jag, helt oberoende av bokcirkeln, ger Den svavelgula himlen...

Blejk, fejt & på TV

Glömde så klart puffa min medverkan i Efter Nio på förhand, men eftersom vi lever i ett sånt trevligt tidevarv med digitala public service-tjänster så kan du och det tv-sällskap du föredrar se afsnittet på Yle Arenan. Det är verkligen inte nån slags spelad nonchalans där här med att jag glömmer utan det är det att jag har jobbat på AE, suttit och jobbat på manuset, sökt present, skyndat hem, slängt i mig rester från igår och sen umgåtts med vänner. Det var först när det plingade till i telefonen med ett par meddelanden med beröm som jag kom ihåg det. Hur som helst, HÄR kan du se en tvättäkta Larsmo-bo på TV. Andra gången jag är i riks-tv detta år. Det har helt klart stigit mig åt huvudet, se på det här aset: 

Kleerupsk nivå på dryghet alltså. Hur dom helst pratar jag om kroppsaktivism och det var det många som hade önskat sig mer av här på blögga så varsågoda.

Jaja, nu ska jag sova. Byssan lull på er allihopa.

Är du kristen?

Varför/varför inte?

Jag har länge tänkt skriva om ämnet, så det passade ju bra att det kom in en fråga om det. Jag förstår också att det här är en intressant och kanske viktig fråga att ställa häromkring, där ens tro eller icke-tro spelar in på det mesta.

Nej, jag är inte kristen. Men ja, jag är.

Jag är döpt och konfirmerad och är uppvuxen i en kristen miljö - inte ett kristet hem, men en skola där religion var en stor grej. Som så många andra häromkring är min släkt en frikyrklig cocktail med baptister från ena hållet och mormoner från andra. Före jag började gymnasiet kände jag ingen som läste livsåskådning istället för religion, jag kände knappt nån som inte konfirmerades. Idag hör jag inte till kyrkan längre, jag skrev ut mig när jag var runt 20.

Jag är också kulturellt kristen eller vad man ska säga, jag känner mig hemma i böner, budord och psalmer. Dessutom är jag förtjust i bibliskt språk och om man nånsin varit hemma hos oss vet man att jag är förtjust i ikoner och bibliska motiv. Har en två tre fyra TUSEN olika små loppisfyndade Jesus-tavlor och Maria-symboler. Jag tycker om det högtidliga och sakrala och inget rör mig till tårar som En vänliggrönskas rika dräkt. Jag tycker dessutom att det finns en tröst och trygghet i kyrkliga ceremonier, julotta och begravningar t ex.

Men hur jag än försöker kan jag inte kalla mig troende. Jag skulle inte heller kalla mig stenhård ateist, men jag kan inte - och jag har försökt - sätta tilltro till något så uppenbart designat för att lindra alla våra frågor. Det finns inte i mig. Kanske kommer det med åldern, kanske mjuknar jag nån gång. När fan blir gammal och så vidare.

Men jag vill verkligen inte throw shade på folk som tror. Det är så lätt att folk uppfattar det som så om man säger nej, jag tror inte. Häromkring vill folk gärna ha ner en i endera diket. Du är för eller emot och jag har inte lust att vara varkendera. Jag menar inte att det skulle vara ett ”enkelt” livsval att ty sig till Gud, jag kan bara inte finna det inom mig att göra det. Jag är så trött på att många av mina annars öppensinnade och välkomnande bekanta plötsligt blir så aviga när man pratar om kristet folk. Ska man va öppen och tro på det goda i människan så innefattar det väl allt folk, även de gudstrogna grannarna. Eller?

Jag har inte alltid tänkt på det här sättet, länge länge såg jag svartvitt på allt som har med religion att göra. Så blir det kanske när man växer upp i en miljö där tillhörighet till endera sidan är viktigt och fördomar gentemot den andra sidan frodas på båda hållen. Jag hade kanske hellre haft en mer odramatisk inställning till det hela, men man får ju jobba med det man blivit given.

Det brukar oftast tas upp allt det dåliga med religion och kyrkor när man debatterar religion och jag tycker också det fortfarande finns allt för mycket instängt och unket inom vissa församlingar. Jag tycker inte det är okej med t ex den homofobi som florerar på många håll. Det finns många skitstövlar som använder Gud som ett argument för sin skitstövel-agenda. Men jag känner också alldeles för många vidsynta, öppenhjärtiga och helt enkelt snälla kristna människor för att kunna säga att det är religionen som är problemet. Inte heller kan jag blunda för det fantastiska flyktingarbete som många församlingar här i nejden gör. Jag vill helt enkelt inte dra nån grupp över en kam. Och som Sana skulle säga:

screenshot från skam

När kristendom - eller vilken religion som helst - är som bäst har den många paralleller till den rörelse jag sällar mig till - socialismen.

En tanke om att kollektivet och inte individen är det viktiga och att man hjälper de svagare i samhället.

Man är snäll och behandlar alla oavsett status med samma slags respekt.

Eller som man också kan säga: allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.

Inte mer än så

En helt vanlig lördag, utan extraordinära inslag. Jag har varit ute på perfekt kall promenad med Mikki och Lobin, städat och lyssnat klart på Denise Rudbergs senaste, jag har placerat ut vår nya pall jag köpte häromdagen och katterna har hittills inte haft ner nån blomkruka i golvet. Igår däremot var det tre stycken. Nu sitter jag och försöker jobba lite och det är lite smygnjutigt att sitta och sucka över manusversioner. Pär ser på fotboll och springer ner till tvättstugan i pauserna. Jag ska göra nån slags indiskdoftande gryta till middag så småningom.

Ibland tror jag att nyckeln till att bli lycklig är att inte kräva mer än så här.

Även om det ibland kan kännas som att jag fått mer än vad jag förtjänar.

686 Baby

Sällan jag utnyttjar min plattform på det här sättet för jag tycker det är ganska tråkigt när andra gör det MEN det här är för bra för att riktigt _inte_ sprida och dela. Dessutom är det fredag och ni kanske vill ha nåt phett att lyssna på när ni hackar rödlöken till fredagstacosen. 

[embed width=480 height=270 class=left thumbnail=https://i.ytimg.com/vi/fDQd-PZM614/hqdefault.jpg?r=84496]http://youtu.be/fDQd-PZM614[/embed]

Okej, fuck it jag vill bara skryta om folk jag känner. Hur som helst - lyssna!

Projekt S

Senast igår skrev jag om att jag allt för sällan går på teater, men hah fick jag! Igår kväll såg jag och Pär Unga ScenkompanietsProjekt S. Var ganska nyfiken eftersom hade jag hört rykten om en ganska dräpande recension. Inget får mig så intresserad av en kulturyttring som en sågning. Dessutom har jag sett annat Unga Scenkompaniet har gjort och jag tycker ofta de gör intressanta saker.

Ni kanske tänker, vänta lite, har jag läst det här inlägget förr? Nej, det har ni inte, men när vi stod och väntade på att föreställningen skulle börja hör jag plötsligt ett rappt "Hej Ellen!" och vem står inte där om inte Linn Jung? Tror jag aldrig lyckats va på Wasa Teater utan att känna typ 50% av salen... Det är både tryggt och kvävande att va finlandssvensk. Hur som helst, Linn har också bloggat om pjäsen HÄR.

Först och främst: jag har liiite svårt för folk som spelar teater och scenkonst. Jag tycker det är liiiite krystat och pinsamt och många gånger jobbigt med ”teaterfolk”. Hör ihop med att jag har svårt för den där slags beräknade spralligheten som innebär att nån plötsligt kan brista ut i nån steppdans och lite musikalsång. Så att sätta mig på första parkett på en ganska intensiv och experimentell (vet inte alls vad som räknas som experimentellt inom teater men jag menar att det inte fanns en tydlig början och slut och inga kulisser eller egentlig rekvisita) är inte så tacksamt. Men där satt jag. Stel och obekväm. Tyckte visserligen det var lite jobbigt men hade ändå en övervägande bra upplevelse.

Projekt S har samlat in österbottniska och icke-österbottniska ungdomars berättelser och sammanställt dem till en föreställning. Det är inte feel good direkt alltså. Men den som gick runt och trodde att finländska kids har det bra idag så borde kanske byta sömnmedicin och vakna lite. Eller försätta sig i hypnos och frsöka komma ihåg själv hur det ar när alla känslor och intryck var upphöjda till tusen. Försök känna allt det i en samtid som är digital och skitsnabb och obarmhärtig, så tja. Jag tror ju inte Projekt S är underdrivet på nåt sätt.

pressbild från ungascenkompaniet.fi foto: jonas axberg

Det tog ett tag före jag riktigt kom in i berättartekniken, skådespelarna pratar ofta i mun på varann och avbryter och blandar repliker med upplästa fakta, sång och dans. Det här låter kanske riktigt wack men det funkade hur bra som helst efter att man kommit in i det. Trots att jag personligen föredrar ett visst avstånd mellan scen och publik förstår jag poängen i att det ska va in yo face och omöjligt att värja sig ifrån. För det är viktigt att vi lyssnar. Gillade dansinslagen jättemycket och hur skådisarna använde sina kroppar, det skulle jag säga va den största styrkan. Utöver det tyckte jag om hur pjäsen var skriven, jag tyckte det var ett smart sätt att väva in olika historier och ge liv åt så många olika slags ångest som inte har så mycket mer gemensamt än att de handlar om unga människor. Enda jag inte förstod var Skam-referenserna som kom mitt i, tyckte det var en ganska billig och onödig blinkning.

Det är en behjärtansvärd föreställning och kritiken som framförts av Recensenten på Lokaltidningen bestod bland annat av att det här inte skulle få unga att må bättre, att det blev för mycket elände. I call bullshit! Att få se historier man känner igen sig i, oavsettt hur tragiska de är, på scen tror jag hjälper de flesta. Jag förstod också att recensionen tyckte att man borde erbjuda nån slags lösning om man presenterar ett problem, vilket jag skulle hålla med om det handlade om politik, men nu är det här faktiskt teater och teater baserat på tonåringars upplevelser. Att begära att de tonåringarna, eller konstnärerna bakom teatern ska ha lösningar på de hör problemen är att begära mycket. Ett första steg är alltid att belysa problemen och det gör Projekt S. Förutom ångest är skam det övergirpande temat och om det finns två saker som mår bra av att pratas om så är det ångest och skam.

Projekt S är tydliga med att de har lånat historier även från utom-österbottniska ungdomar och det ser jag inte som ett problem. Även om en specifik historia inte hänt här, så händer det utan tvekan liknande saker, geografin är sist och slutligen ganska oväsentlig.

Jag hade älskat att se den här pjäsen på min skola när jag hade en skola. Köp in föreställningen ni som har makten att göra sånt och starta en diskussion i era skolor. Det är kanske inte en lösning, men det är ett steg på vägen.