10 bloggade februariar

Jag har bloggat rätt så länge nu. De första årens texter har tyvärr försvunnit i datorhaverier och dylikt, men jag hittade texter från tio år av februari. Saxade ut ett citat från varje år, ett par foton från gångna år och serverar det här, så här bara. Det här inlägget tillägnas alla er som varit med från början (sulve, looking at you!) <333

2008

- bor i åbo, är deppad, sitter ofta på puben bristol

efter fyra koppar kaffe och en fönstershopping-runda med eva är jag på bättre humör. jag unnade mig till och med rökelse från indiska för 90 cent. nu ska vi äta mat, färga hår (evas, inte mitt), dricka lonkero och se på "suomen unelmienpoikamies". det luktar riktigt gott här. ugnsfisk och amber. vad amber nu sedan är på svenska. syns vid bristol senare!

2009

- fortfarande åbo, fortfarande deppad, copypastead konversation från msn

ellen säger:
alltså neej
johan säger:
vad?
ellen säger:
det är bara för att det snart e alla hjärtans dag, jag är extra känslig just nu tror jag. jag är ju ensam. ja i alla fall, xxx ringde, den jäveln. 
johan säger:
...xxx? vem FAN är xxx?
ellen säger:
han där som ringer åt mig hela tiden.
johan säger:
ahaa.
ellen säger:
vet du? som har ringt typ en gång om dagen i två månader. minst. my point är i alla fall att jag kanske förmodligen ungefär måst fara på bio med honom imorgon.
johan säger:
ahaa.. måst?
ellen säger:
nå, han ringde idag igen, och jag, kände mig lite sorgsen och ensam och svarade. han ville bjuda mig på bio imorgon. 
johan säger:
aah. youre in deep
---
ellen säger:
antagligen så kan jag int svara i telefonen på die ganze tag i morgon eller så får jag svälja min.. janå, stolthet har jag ju ingen, men... och gå.
johan säger:
indeed
ellen säger:
men då uppstår nästa problem; jag somnar alltid på bio. förutom när jag drabbas av panikattacker. what to do?

2010

- bor i tyskland, saknar Å på tangentbordet, har hemmagjorda dreads, är au-pair åt ett barn

daliga saker med idag:
- barnet var supergrining imorse
- vi var lite sena till dagiset, skulle dessutom jobba där idag pa förmiddan
- jag hoppar lite lättsamt ner för trapporna för att göra det lite roligare för barnet och muntra upp oss bada.
- pa absolut sista trappsteget stiger jag rejält snett, hör ett distinkt "knack!" och ramlar ihop. min högra fot gör sa ont att jag överväger att svimma.
- jag börjar grina helt hysteriskt, svära pa franska (?! varför fragar jag mig? jag pratar ju inte ens franska) och finska och barnet börjar ju förstas ocksa grina.
- typ alla grannar rusar till och ringer ambulans och försöker trösta barnet och mig och ambulansen kommer och dom är rätt snygga men tror att barnet är min son (sa ont gjorde det dock inte sa att jag inte fick ur mig, nej nej, jag är bara hans barnvakt)
- ambulansen aker igen efter att jag insisterat pa att jag är okej och jag tänker att jag ska ga till dagis i alla fall med barnet
- HAHA! det kan man ju glömma. jag far ga in till en granne med barnet, dom ringer modern, modern far komma hem fran jobbet och min fot sväller upp mer och mer.
- modern kommer hem, granne kör oss till sjukhuset. jag har fula hello kitty-strumpor och orakade ben och läkaren är snygg.
- ett ledband eller nat i högra foten är nästan av eller nat. kul.
- jag är sängbunden idag och antagligen även ett par dagar framöver.

2011

- jobbar på AE, bor fortfarande i larsmo hos pappa

imorse när jag kom till jobbet böt jag om som vanligt inne på WC:n. min tygkasse med kläder lade jag i den stora roskisen, av någon anledning. troligen av samma anledning glömde jag tygkassen där. efter jobbet när jag skulle byta om igen hittade jag inte mitt ombyte. sen började jag tänka. vår flitiga städerska hade naturligtvis bytit påse i roskisen på WC:n, så jag fick gräva efter min tygkasse med kläder i den stora roskisen på gården. jättefräscht och inte alls hemlösigt av mig att stå och slita upp stora skräppåsar.

efter jobbet var jag på en kort kaffe med jenny och planerade hur det ska bli när vi båda är bibliotekarier och kanske t o m jobbar på samma bibliotek. då ska vi ha en bibliotekskatt har vi bestämt.

2012

- bor ensam på vad som snart ska bli turd floor, har det bra

jag är ganska säker på att jag kommer dö om jag inte hittar det perfekta matta neon-läppstiftet snart. starkt orangea och rosa läppar till en annars diskret make-up är det snyggaste jag vet just nu. 

2013

- har just börjat i terapi pga utmattningsdepression, jobbig tid

handlade just kattmat, choklad och cigaretter på min kvartersaffär och fick en uppenbarelse. i de små inköpen låg min hela framtid. fick lust att förklara för kassörskan att jag inte är så tragisk som det ser ut. visst, jag har katter, men jag borstar fortfarande mitt hår. nästan varje dag. visserligen pratar jag med mina katter, men jag har dessutom ett mycket aktivt socialt liv! med människor! det är inte så länge sen jag var på en dejt och chokladen köpte jag bara för att syrran kommer hit ikväll och ser på top model. jag har ett givande jobb och många hobbys.jag är varken galen eller i behov av medlidande. 

sen insåg jag att det ena som vore mer tragiskt än mina inköp skulle vara att förklara dem för en helt främmande kassörska. och att jag eventuellt behöver ta upp det här med min terapeut. 

2014

- börjat fatta att jag vill skriva, har bl a en kortlivad kolumn i ÖT om tv

Idag ska jag tvätta lakan. Idag träffade jag också finansministern. Hon var in på kaffi. En kille som jag gissar var hennes livvakt hade öronsnäcka med telefonsnurrsladd ner i skjortkragen. Ministern hade ett professionellt leende. Jag hatar att tvätta lakan. Jag undrar om hon tvättar sina lakan själv. Kontrasterna i mitt liv idag gör mig lite matt. Men mattheten kan också bero på att jag sova cirka 90 minuter i natt pga dumb i hövo. Först skrev jag färdigt min andra TV-kolumn till ÖT, sen såg jag femton avsnitt Beverly Hills och läste tidningar jag stulit av syrran 2. Fruktansvärt onödigt, men jag var så pigg, vände dygnet totalt i helgen eftersom jag var överraskningsfestsvärdinna.

2015

- går littskap

Lite samma sak är det ibland på LittSkap, vilket är en kurs befolkad med de mest sympatiska individerna. Ändå sitter jag där och känner mig konstant för dum, för dålig, för icke-avancerad i mitt språkbruk. Jag känner mig som Camilla Läckberg i ett rum full med Nobelpristagare. Om ni fattar. Därför går mitt skrivande i snigelfart most of the time, för att jag sitter och rackar ner på mig själv hela tiden, det här är för ytligt, det här är för babbligt, jag har ingen röst och inget budskap... Tröttsamt.

Någonstans logiskt vet jag att jag inte är dum och jag förstår ju också att eftersom jag ändå blivit antagen till LittSkap så betyder det att jag hör hemma där, Läckberg eller icke. Dessutom är jag militant vägrare av fin- och fulkulturuppdelning och jag hatar att kultur eller intellekt ska vara en klassfråga eller statusmarkör. Fuck that. Alla kulturyttringar är lika värdefulla, hur mina egna preferenser än må vara och alla har rätt att känna sig smarta och coola, oavsett var gängse normer är.

2016

- är ganska nykär, mår rätt bra, ska precis bli sambo

Jag är på riktigt dåligt humör idag. Och igår. Vill inte säga det för det känns som att jag inte gör annat än gnäller på det och jag vill inte vara det exemplet som nån gubbe kan peka på och säga "kvinnor kan inte vara presidenter för de är för hormonstyrda" men alltså FY FAN. 

Jag kan som inte ens komma ihåg allt jag blivit arg på idag men nu just blev jag t ex svinförbannad när jag tänkte på ordet president. För det fick mig att tänka på en tjej i min gamla klass som argt sa åt mig inför presidentvalet 2000 att "en president ska kunna stå upp och pissa" när jag, säkert efter att ha tryckt upp mina runda Harry Potter-brillor ännu högre upp på näsan, sa att jag skulle rösta på Tarja Halonen om jag fick rösta. Det här hände alltså anno domino 2000!!! The struggle i Grisö Plågstadium alltså. 

Bonusmaterial till den här lilla storyn: morgonen efter att Tarja vann planerade jag och min bff Emmi, klassens enda Tarja-fans, vår egen entré i klassrummet. Med utstuderat långsamma steg och självbelåtna flin skred vi in. 

Jaja, vad jag egentligen ville säga var typ... Jag vet inte. Ville väl klaga lite? Hashtag måndag, hashtag vårvinter hashtag mothafucking P to the M to the S.  

Men hej, det är bara 25 dagar tills Pär kommer hit och max 30 år till klimakteriet så woop woop!

2017

- är gift, mår skit, kommer ut som ekonomisk katastrof på blögga

Jag har tänkt på det länge. Till exempel har jag tänkt på det när jag tittat på min och hela världens älsklingsserie Skam. I serien tas massa svåra ämnen upp och ofta tas de upp på ett bra och odramatiserande sätt. Men det pratas aldrig pengar. Aldrig. Isak och Even tar in på lyxhotell och ingen nämner nånsin vem som betalar för det och hur dom gör det. Russebussar köps och hyrs och trashas och ingen pratar egentligen desto mer kring hur allt finansierar. Utöver de stora ekonomiska grejerna, som gör mig kallsvettig att bara tänka på, går gymnasieungdomarna regelbundet på fik och äter ute utan att nån nåsin säger nej till nåt på grund av att de inte har pengar. Det här ter sig som ren sci-fi för mig. Under min egen gymnasietid var det alltid nån, inte sällan jag själv, som inte hade pengar till en kaffe eller pommes från grillen. Och då jobbad de flesta av oss vid sidan om. Jag städade. Ingen jobbar i Skam. Nu är det väl en viss skillnad i snittinkomst mellan Larsmo och Oslo, oljemiljonernas huvudstad, men ändå.

2018

- mår jättebra, är fortfarande dyngkär i Pär och debutromanen är snart ute!

Kommer inte över hur snygg jag var 2015-2016, måste va då jag peakade i snygghet.  Beklagade mig just åt Pär att det det känns som att jag jinxade min egen snygghet när jag klippte håret kort senast. Sen dess har jag knappt kännt mig snygg en enda gång. KAN också ha att göra med att kapningen av mitt glorious blonda hår sammanföll med en väckt depression. Men i alla fall!!!  Så snygg förr. 2010 års dreads kan för övrigt vara ett lågvattenmärke, alltså herregud. 

Kommer inte heller över hur öppen och otroligt ocensurerad jag var i början av min blogg. Nu har jag dessutom tagit bort vissa namn, på såna människor som inte längre är i mina liv men också kortat av lite onödigt långa utläggningar om fylleri, sex och elakheter. Och den där xxx som jag och Johan pratar om kommer jag inte alls ihåg. Hade jag nån som ringde åt mig dagligen?! Men jag kommer ihåg den där känslan av att det aldrig var bra nyheter när telefonen ringde. Alltid på ljudlös, aldrig svara på okända nummer. Och jag kommer ihåg många samtal och MSN-konversationer med Johan som började med "alltså nej...". Det var en tradition länge. Både saknar och inte saknar det. 

Det är väldigt tydligt att jag inte trodde/fattade att nån annan än typ mina närmsta vänner läste min blogg, kanske det heller inte var så många andra, men det låg ju ute där, fritt för vem som helst att läsa. Största delen av mitt bloggarkiv ligger bakom lås och bom numera, jag har betydligt fler läsare idag (hello, årets blogg) men också för att det är liksom inte riktigt kosher längre i min värld att namnge folk på det där sättet. Sen har jag ju inte kvar många av de jag umgicks med typ 2008; pga att jag var ett svin, pga att de var svin eller bara för att sånt händer. 

En sak som jag däremot avundas mitt forna blogg jag är lättheten uti vilken jag publicerar inlägg. Flera om dan! Korta och babbliga! Oredigerade, osammanhängande, ibland bara en tanke. Allt är så klart inte guld, men jag längtar tillbaka till den där nivån av prestationsångest. Nu för tiden känns det som att man måste ha fått ihop en en tolvsidig essä med proffstagna bilder till för att få trycka på "publicera". Det är nog inte bara jag, utan hela bloggosfären som ändrat. Jag gillar välproducerat material jag med, men I couldn't help but wonder... Hade vi inte roligare förr?  

3-2-1 utdrag ur Jaga Vatten

Hej babies! Jag vet att jag snubblade på mållinjen och inte levererade nån lucka varken igår eller i förrgår, men jag har varit upptagen med att få jullov och dricka vin. Ni får så lov att ursäkta. Istället bjuder jag på nåt alldeles extra i dagens lucka, en av de mest betydande julklappar jag kan ge er, kära söta läsare.

Jag säger det sällan eftersom ömhetsbetygelser inte kommer naturligt för mig, men ni läsare och vänner och internetbekanta, som uppmuntrar och likear och kommenterar och delar - ni gör hela skillnaden. Om ni nu på julafton har förätit er på körv och sill och ni nu sitter och känner er lite för mätta och lite för betydelselösa som man kan göra när man ätit lite för mycket- ni betyder väldigt mycket för det här lilla internetfenomenet. Speciellt all uppmuntran och hejarop kring mitt skrivande tar jag till mig som ett hushållspapper på reklamvis suger upp vatten. Utan er - ingen bok.

Jag har varken råd eller möjlighet att fylla era julstrumpor med pärlor och diamanter, men jag vill ge er allt jag har - så här är ett utdrag ur min roman Jaga Vatten. Jag hoppas ni gillar det och att det väcker lusten att läsa mer. Och om inte - så får ni ha en riktigt fridfull, fröjdefull, fantastisk jul ändå. Man behöver inte fira så mycket om man inte vill, men man kan ta tillfället i akt och se på en bra film och äta en chokladbit till. När körv och sill-koman lagt sig.

God jul!

-------

Utdrag ur Jaga Vatten

- Hej Rakel, roligt att se dig igen. Det här är Anders. Anders, det här är Rakel som jag berättat så mycket om. Jag såg i bakspegeln hur Markus blinkade åt mig, men jag låtsades inte om det, utan smällde bara igen bildörren om baksätet. Hanna satte sig in på andra sidan bakom Markus och så körde vi iväg, mjukt och nästan ljudlöst.
Det var tydligt att Anders var nervös, men Markus ignorerade hans harklingar. De var säkert jämngamla, men Anders var betydligt fulare än Markus. Det irriterade mig att Markus uppenbarligen tyckte att vi skulle passa bra ihop. Eller så var Anders den enda som kunde komma loss med så kort varsel. Det var ändå fredag kväll och män i deras ålder brukade ha familjer eller vänner att pliktskyldigt umgås med. Hanna däremot såg förtjust ut och satte sina händer på Markus axlar.
- Hur långt är det dit?
- Sätt på dig säkerhetsbältet är du snäll.
- Vi är inte dina barn du vet, sa jag när Hanna lutade sig tillbaka i sätet. Markus ignorerade min kommentar och svarade på Hannas fråga med hög röst:
- Det tar kanske en halvtimme att köra dit. Villan är längst ut på udden.
- Åh, vad mysigt! Då är vi helt ensamma där då. Hannas röst var tillgjord och barnslig och när jag såg på henne gjorde hon en liten, liten himling med ögonen åt mig. Jag log.
- Är det okej om jag öppnar en öl? Jag tog fram en öl ur min tygkasse och öppnade den utan att vänta på svar.
- Jag kanske också ska ta en, sa Hanna och lirkade fram en cider ur sin väska. Men bara en, vi vill ju inte bli för vilda, Rakel.
- Brukar ni bli vilda när ni dricker? Anders såg rakt fram när han dröjande ställde frågan. Det var första gången jag hörde hans röst.
- Herregud, du skulle bara se oss, skrattade Hanna. Jag böjde mig framåt och lade min hand på Anders axel, precis som Hanna lagt sin på Markus.
- Du får bara se till att hålla ordning på oss, Anders, sa jag nära hans öra. Han svarade inte, men svalde hårt och lade sin hand på min på ett sätt som jag antar han trodde var ömt, men bara kändes kallsvettig. Jag drog snabbt tillbaka min och slängde mig tillbaka i sätet.
- Bara ni inte spiller, sa Markus.
 

Vi körde längre in på skogsvägar och det blev mörkare och mörkare. Bilens lyktsken träffade ibland enstaka gråa snödrivor kvar i dikeskanten, men annars var det mesta grått.
- Vart kör du oss egentligen? frågade Hanna.
- Vi är snart framme, sa Markus i samma sekund som Anders svarade att de skulle ta oss till ryska gränsen och lämna oss där. Han hade replikerat millisekunder för sent och ingen skrattade, inte ens av artighet.
Villan var stor som ett egnahemshus och Markus berättade att de minsann hade både tv-kanaler och internet här.
- Gud, vad lyxigt! Sa Hanna.
- Det finns bastu där nere vid vattnet, Markus pekade mot en liten byggnad och lade sen armen kring Hannas axlar. De gick mot huset och jag tände en cigg. Anders stod kvar bredvid mig utan och såg efter Hanna och Markus när de fnissande och viskande låste upp och gick in. I fönster efter fönster tändes lampor och jag såg Markus kyssa Hanna med handen runt hennes hals.
- Hur länge har in känt varann? Frågade Anders och trampade lite på stället.
- Alltid.

-------

Jaga vatten

Idag kom Schildts och Söderströms vårkatalog! Så här ser den ut då:

Och yes, ni ser rätt - det är jag på pärmen! Bilden är så klart tagen av Nikko, min hovfotograf och andra man i livet. När förlaget frågade om jag ville va på pärmen höll jag på att få dåndimpen för vem skulle inte få det, men hämtade mig kvickt och tipsade fort som ögat om en ”duktig fotograf jag känner till”. Förutom att Nikko är en skitbra fotograf ville jag jobba med honom eftersom är jag tillräckligt bekväm med honom för att ställa lite krav och slappna av framför kameran OCH så ska man så klart ta alla tillfällen man kan att hjälpa sina frilansande vänner. 

Bilden tog vi i Larsmo, vid vår (a k a pappas) båthamn. Tanken var först att vi skulle ta bilden i fammos garage (den där bilden där nånstans ↗️ jag har som presentationsbild är därifrån), men så var det jättetjock och snygg dimma den dagen så vi gick ner till hamnen och tog några bilder där och så blev de bilderna mycket bättre så here we are now. Jag ville från första början ta bilden i min del av Larsmo för det känns på nåt sätt viktigt för mig. Dessutom utspelar sig delar av boken i alla fall i miljöer som kunde va Larsmo (men som kanske inte är det, jag vet inte riktigt). Den där lilla båthamnen med den skraltiga bryggan har jag gått på hela livet, känns fint att stå på den igen och föreviga den. 

Mitt författarporträtt är också tagen på samma plats. ÄLSKAR den här bilden, det är kanske den bästa bilden som tagits av mig ever. Den är allt vad jag nånsin ville ha som författarporträtt. Sårbar men cool, tidlös men modern, seriös men lättsam.

Och omslaget - omslaget ❤️❤️❤️❤️ Äntligen får jag visa det! Om min bok blir en flopp och alla sågar och hatar innehållet kan jag i alla fall trösta mig med att jag har världens snyggaste omslag. Det är gjort av ingen mindre än Ulla Donner. När omslag kom på tal önskade jag henne som omslagsmakare och det fick jag! Tycker om färgerna och fonten och motivet och det är så spot on! Känns lite Fittstim, lite Ghost World. Två mycket bra referenser. Can not WAIT tills jag får hålla i den fysiska boken.

Och här kan man läsa lite om innehållet då. Jag tycker det här är det läskigaste, jag har pratat nästan ingenting om den tidigare och inte ens min familj har fått läsa. Visserligen har jag ett par vänner som läst tidiga versioner men jag har hållt hårt på handlingen. Har förresten  rå-ångest inför att typ föräldrar och så ska läsa sexscener och annat pinsamt (det är ganska mycket sex i den) MEN det är väl bara att stålsätta sig och förlita sig till den ljuvliga österbottniska mentaliteten där man inte pratar om obekväma saker.  

Hur som helst - jag har aldrig varit så här rädd och aldrig varit så här glad. Nu finns den snart. Min debutroman!

PS Katalogen innehåller bl a Malin Klingenbergs nya bok ”Älgflickan” och Karin Erlandssons ”Pojken”. Känns på nåt sätt så tryggt att stå bredvid dom i allt det här skälvande nya. Malin är och har varit ett så stort stöd i hela mitt skrivande liv och det finns ingen jag så snabbt skulle tillskriva egenskapen Klok som hon. Och Karin skrev för inte så länge sen det finaste mejl jag nånsin fått åt mig, just när jag behövde det som mest. Tar fortfarande fram det ibland och läser i stunder av tvivel. 

Några månader kvar nu

Jag sover oroligt och för kort, vaknar på morgontimmarna och går upp för att pissa, fastnar i spegeln. Jag önskar jag kunde se åren bättre i mitt ansikte, men det är samma ögon som alltid, ibland tror jag att inget hänt under de senaste femton åren. Drömmer mardrömmar om självmord i familjen, vaknar och vet inte vad som är sant eller inte.

Jag oroar mig för recensioner och för blogginlägg, jag vill imponera på människor jag inte ens bryr mig om. Jag får korta pauser av självförtroende i tvivlandet, som när gungan når som högst och står stilla i en mikrosekund. Sen faller jag igen och det kittlar i magen, på en bra dag så är det ett bra sätt, på en dålig dag känns det som jag aldrig ska ta i marken.

Jag har ont i axeln och det gör mig extra känslig, jag känner mig misslyckad och överarbetad. Varje gång det plingar till i telefonen vill jag slänga den i väggen, idag har jag haft 18 olika konversationer med 18 olika människor, 18 olika pling och 18 olika saker att hålla i huvudet. Jag försöker vara en god vän men jag lyckas inte alltid.

Jag sover oroligt och för kort, går till jobbet i en dvala, dricker kaffe för att vakna, dricker kaffe för att ha nåt att göra. Jag svarar på mejl och gör beställningar, småpratar och kokar kaffe, påminner och blir påmind, försöker göra mitt bästa, kommer hem, krashar i soffan. Tar mig upp, ibland går det snabbt, ibland tar det en timme. Jag lagar mat, jag sitter kvar och stirrar ner i min tomma tallrik när maten är slut. Jag ser på repriser för det finns inte rum i huvudet för ny info. Jag kommer inte ihåg vad jag och Pär pratat om dagen innan. Jag jobbar, jag skriver, jag sover oroligt och för kort. Jag skriver hela tiden, även när jag inte skriver. Jag skriver mera när jag inte faktiskt sitter och skriver.

Jag skriver författarpresentation och kommer inte på något att skriva. Hur ska man skriva för att folk stå förstå ens rätt. Vem är jag utan den här galenskapen? Jag vill att den här processen ska vara över, jag vill att den aldrig ska ta slut. Vad ska jag göra efter det, jag vet inte.

Vem är jag utan det här galenskapen?

13 ganska bra skrivtips

Ni kanske gör bättre i att lyssna på nån som faktiskt skrivit flera böcker eller på nåt sätt är en mer erfaren och erkänd skribent än lilla jag, men eftersom jag vet att ni är många som är intresserade av det här med att skriva själva och att det ännu syns mig som ett mirakel att jag lyckats på färdigt (nu är det inte ens färdigt, men nästan färdigt) ett romanmanus, så kan jag väl dela med mig lite av de lärdomar jag plockat på mig under de senaste åren.

1. Skriv.

Det är det första. Känner du inte ett behov av att skriva, vet du inte riktigt hur man ska göra om man inte skriver - varför vill du ens skriva då? Man blir varken rik, berömd eller speciellt snäll mot sin omgivning av att skriva, så om du inte absolut vill, nästan känner att du måste skriva - gör det inte.

2. Skriv. På riktigt också.

Ibland har jag funderat om inte de skrivande människor jag känner är de människor som i praktiken skriver allra minst? Vi pratar om att skriva, vi är i skrivandet konstant - men i alla fall jag skriver ju sist och slutligen ganska lite actual text. Jag får konstant påminna mig själv om att faktiskt skriva också, inte bara prata om att skriva.

3. Prata inte sönder saker för tidigt.

Det här är verkligen nåt jag får kämpa med dagligen. När det går bra är det så lätt att dras med, att börja prata om din text som en färdig produkt och med kisande ögon och yviga händer prata om "skapandet" med alla som har oturen att gå förbi dig. Gör inte det. Den här gången har jag nästan konsekvent vägrat prata om vad det är jag skriver. Grejen är att jag inte vet vad det blir före det är färdigt och om jag pratar för mycket om det så låser jag mig själv för mycket i det. Det blir mycket bättre när det får leva fritt. Tänk på energin du ska lägga på skrivet som ånga. Kanalisera det rätt, låt det pysa ut i jämna strömmar (till pappers!) istället för att öppna alla kranar direkt.

4. Försök inte skriva som Sandra Beijer.

Alltså inte för att throw shade på Sandra Beijers skrivande, men för att hon är det bästa exemplet på skribenter folk gärna skulle låta som. Den här punkten kunde också heta "försök inte skriv som nån annan". Det märks direkt när det är styltigt och ett uppradande av vackra ord (pojknackar, lol) istället för nåt som kommer nånstans äkta ifrån.

5. Skriv där det bränner.

Den bästa texten är den du inte riktigt vill skriva. Skriv den.

6. Gå inte på författarmyterna.

Bukowski och resten av beat-gubbarna är sjuuuukt överskattade och du behöver varken skriva på skrivmaskin, klä dig i slängkappa, vaka nätterna igenom, dricka mycket sprit eller knarka för att vara författare. Tvärtom gör du gott i att ha en rutin och må lite bra. En gnutta kreativ ångest dock är bara klädsamt, men sluta inte borsta håret.

7. Gå på skrivarkurser och umgås med skrivande människor!

För att det är så otroligt roligt att gå på skrivarkurs! Det är också riktigt bra terapi, hehe. Skulle jag ha råd skulle jag alltid gå på alla skrivarkurser som finns. Man får dessutom väldigt snabbt nära vänner i skrivarsammanhang, för man ger ofta en ganska stor bit av sig själv. Plus att det är roligare att sitta tillsammans med nån och skriva.

8. Försök att inte ha en agenda.

Jag vet, jag vet, vi vill alla förändra världen och störta patriarkatet och krossa kapitalismen, I'm right there with you. MEN det blir lätt lite stel skönlitteratur om man ständigt ska påpeka på att alla karaktärer äter veganskt, det tillfälliga sexet är jättebra och killen slickar tjejen jättemycket NEJ VÄNTA det är ju så klart två tjejer och alla kompisar har såna namn som kommer upp när man googlar "vanliga namn på nåt språk". Don't get me wrong, det är bra med representation, men försök hellre bara skriv utifrån dig. Det kommer kännas genom texten att du är en bra människa ändå och man kan verka för en bättre omvärld, även om du inte gör identitetspolitik av hela romanen. Mmmkay?

9. Hitta ett par personer, max en handfull, vars omdöme du litar på.

Skit i resten.

10. Läs.

Läs allt som intresserar dig. Bloggar, artiklar, romaner, poesi, serier - läs, läs, läs. Det är bra för ditt språk och det tränar dig att känna igen sånt du gillar och sånt du ogillar. Försök sen skriv nåt som du skulle gilla. Det finns ju också bra bloggar och böcker om just skrivande och dessutom den ganska trevliga tidningen Skriva, men ärligt talat läser jag nästan hellre skönlitteratur än sånt. Om det inte är såna man har ett personligt intresse för, typ Kugge eller Mia Skrifver. Om du förresten har möjlighet att gå på skrivarkurs med den senare - do it.

11. Du behöver inte ha en idé.

Jag vet som sagt aldrig vad det är jag skriver före långt senare, ibland så sent som när det är färdigt. Det enda jag har när jag börjar är en känsla eller en scen jag vill beskriva och så får det fortsätta från det. Det är den häftigaste känslan i världen när karaktärer börjar göra saker av sig själva och du bara ska hamra fram handlingen. Det låter pretto jag vet, men det händer! Oftast får man sitta en bra stund och skriva före det lossnar, men ju oftare man skriver, desto oftare lossnar det. Om jag senare behöver hjälp med att komma in i den stämningen jag ska vara i, brukar jag lyssna på en låt eller se på en bild som påminner mig om den.

12. Sluta redigera.

Du måste sluta radera och redigera text. NU! Det kan du göra sen. Skit i stavfel, skit i grammatik, skit i att det där replikbytet låter stelt och fjantigt - bara fortsätt skriv. Det du vill ha är kvantitet, kvaliteten kan du bygga på senare. Du kan inte hacka fram en skulptur om du inte först har ett stenblock, amma right?

13. Rent konkret, gör så här:

Sätt dig nånstans lagom bekvämt. Sätt din telefons timer på tjugo minuter. Bestäm dig för att du inte får va på internet på de tjugo minutrarna. Sen skriver du så mycket du bara hinner på de tjugo minutrarna. Sen kan du pausa i tio. Känns tjugo minuter för långt, börja med tio. Eller fem. Gör det hellre oftare och kortare än längre och mer sällan. Har du jättesvårt att komma igång - copypastea nån random text från nätet och börja med att skriv om den eller svara på den eller fortsätt på den. Du kan börja nästan var du vill, i slutet är du ändå där du ska va. Tro mig. 

Das war's. Jag hoppas du har nån nytta av det här och om inte så hoppas jag att du tillåter mig såna här utsvävningar i alla fall. Nu ska jag se på RuPauls Dragrace tills jag somnar.

Good luck and don't fuck it up!

Noll ord

Idag har jag skrivartorsdag men jag har inte skrivit ett ord. Fram till nu då. Först försvann största delen av förmiddagen i ett fikarus i skrivlyan (prinsessemlor! ny bebis! bra människor!) och sen hade jag lunchmöte (angående en grej som jag snart kan berätta) och sen har jag... Öh. Köpt fyra örngott på loppis, skrapat en fredagslott - på en torsdag!!! - och nu sitter jag här och skriver inte. Ska snart laga mat. Har en sprängande huvudvärk som börjar kännas misstänkt likt migrän. Brukar kunna ha det före mens.

Det tar emot att säga att det nog inte blir så mycket skrivet idag. Det tar emot för min skrivtid är så snäv, jag har aldrig så mycket tid jag skulle vilja ha. Jag har slutat ha tråkigt eller säga saker som att jag inte vet vad jag ska göra, för det finns alltid nåt att göra. Det finns alltid ett nytt stycke att skriva. Jag känner mig skyldig varje gång jag väljer nåt annat än att skriva, varje gång jag slösar en halvtimme på annat gnager det i mig. Och det gör jag ju ganska ofta. Så det gnager. Mest hela tiden.

Och här skulle jag kunna fortsätta gnälla om hur jobbigt det är men vet ni, nu när fingrarna hittat nån slags rytm så känns det inte så oöverkomlgit att skriva ett stycke eller två! Så nu tänker jag fan göra det så länge vattnet kokar upp och så länge migränen håller sig som ett hot på horisonten.

HAH, tack bloggen!!! Jag glömmer att den där ångesten brukar släppa så fort jag börjat. Och ursäkta för att ni serveras inlägg som inte är nåt annat än uppvärmning. Här är en skitbra låt som kompensation:

[embed width=600 height=449 class=left thumbnail=https://i.ytimg.com/vi/c1JQ27c-we4/hqdefault.jpg?r=1914]http://www.youtube.com/watch?v=c1JQ27c-we4[/embed]

What a time to be alive!

Just nu, när jag skriver och publicerar det här sitter jag på ett flygplan! I luften! Mitt emellan Helsingfors och Stockholm. Inte nog med att mänskligheten* uppfunnit en maskin som flyger och vi är så vana med det** att de måste visa tecknad film på skärmarna och bjuda på kaffe då att folk inte ska bli uttråkade, inte nog med det men nu kan jag mothafucking sitta och blogga här ovan molnen. Vi är myrsteg från Jetsons, folks!

Jag inleder förresten en ny skrivkurs i o m med detta Stockholmsbesök. I ett år framöver ska Monika Fagerholm handleda mig genom skrivandet - och livet kanske, vem vet. Är himla glad för det. Just nu känns det som att jag nog ändå kanske har den där romanen inom mig, nåt jag tvivlat på ganska länge.

Ja, men egentligen ville jag bara blogga för att jag kan blogga. I lufteeeeeen!!!

*= är det inte konstigt hur man, när det gäller uppfinningar och framsteg räknar sig själv till "mänskligheten" och tar lite cred, samtidigt som man, när man pratar krig och frågar sig vart samma "mänsklighet" är på väg stället sig vid sidan om?

**= jag är så inte van...

I-haiku

Mitt ständiga mål är ju att skriva något varje dag. Allt längre än ett sms är bra, sen får det vara vad det vill. Ett blogginlägg, ett brev, en scen, en dialog, en trettiosidors essä om livets förgänglighet.

I helgen på Try Poetry skrev vi lite haiku och jag har nu insett att man bra kan skriva haiku på telefonen. Så nu försöker jag skriva en haiku om dagen på mina anteckningar. Ett smidigt sätt att hålla skrivandet närvarande, jag orkar så sällan slå på mitt tröskverk till dator och liksom skrivaskriva efter en dag på jobbet. Tycker också det är skönt att skriva i en genre jag inte har några krav på mig själv, tänkte inte bli the next Tranströmer direkt (men om ni absolut vill ge mig ett nobelpris så är det ok). Jag jobbar hela tiden med att göra skrivandet till nåt vardagligt och prestationslöst. Haiku på iphone = bra grej.

Livet, döden, poesin och världen

image

I fredags var jag på Nikkos födelsedagsfest, skålade i rödvin och dansade, kramades med gamla vänner och nya. Kände mig allt igenom trygg med en vetskap om att alla jag tycker om mår bra och att när jag blir trött kan jag bara gå hem och lägga mig i min egen säng.

Jag önskar så att alla kunde få känna så, alla människor i Paris men också de vars tragedier inte blir förstasidor och Facebookstatusar.

Den ena katastrofen är inte mindre än den andra och trots att geografiskt avstånd gör olyckor svårare att se och känna, måste vi försöka se och känna de katastrofer som händer utanför Ryanairs flygdistrikt. Ingen förtjänar att leva med skräck och terror. Inte i Paris. Inte i Beirut. Inte någonstans.

För mig blev detta en påminnelse. En hemsk, tragisk sådan. Men jag blev brutalt påmind om varför vi måste ta emot de flyktingar som kommer hit. Jag hoppas att de som tvivlat på varför vi ska ta emot dem också kanske inser detta. De är också rädda och ledsna. Vi har ett överflöd och en trygghet vi kan dela med oss, MÅSTE dela med oss av. Det har varit vår förbannade plikt hela tiden, men nu, nu när vi fått en liten känning av det de gått och går igenom, hoppas jag det är otänkbart för alla att stänga dem ute.

Resten av helgen har jag varit på poesihelg, Try Poetry, i Pörkenäs. Så absurt rofylld plats att vistas på. Jag är så himla tacksam att jag får vara på såna ställen och göra sånt jag tycker om - som att skriva poesi och lära känna människor - på såna ställen. Här är en dikt jag skrev igår, på temat "skriv som ett berg". Den har ingenting att göra med vad som händer i resten av världen, men det finns liksom ingen naturlig övergång från våld till vardag ändå. Så nu kör jag bara.

Du kommer aldrig komma över mig
Du kommer aldrig komma igenom mig
Jag har stått här så länge du kan minnas
Jag kommer aldrig, aldrig ta slut
Jag kommer alltid, alltid vara kvar
Du tror du ser grått
Men i mig sipprar guld i ådrorna.
Du behöver mig för att se längre än vad du gör
Det jag är utgör grunden för det du vill
Jag är ett berg, en allsmäktig kraft
I mig sipprar guld i ådrorna. 

Tävling: Där ljuset faller som vackrast

Kolla, här är vår LittSkapsgrupp antologi som innehåller min novell Brorsan och havet. Fick mina fri-ex idag på posten och nu sitter jag här med några stycken extra alltså. Tänkte att jag skulle ge bort ett ex åt nån läsare som vill ha en gratis bok. Förutom min novell innehåller antologin högklassiga texter av alla min LittSkap-vänner. Är så stolt över att vara med i den här boken för alla texter är så rövens bra. Så, vill ni ha lite sommarläsning, kommentera och berätta varför just DU ska vinna. Skämta ba, det räcker med att ni kommenterar så lottar jag ut en bok på ska vi säga söndag? Söndag.