Som ni säkert märkt är arkivet på plats nu, men totalt i fel ordning och vissa inlägg finns två gånger och aaaaaaaarhgh, mitt blodtryck har varit på farligt hög nivå hela eftermiddagen och kvällen och jag vet inte. Vi kanske måste ha det så här en tid. Jag är ju också total analfabet när det kommer till tekniska grejer. Har hysteri-messat Linnea och Julia hela kvällen och mejlat Caleb på Customer Care och neeej, vet ni vad. Nu ska jag se Paradise Hotel och inte tänka på bloggen på en stund.
Det Vardagliga
Hej och välkomna!
Du hittade hit! Välkommen!
Här står vi nu då.
Det här är ju inget märkvärdigt, vi fortsätter väl som vanligt? Det här var vad jag skrev om flytten på Sevvan:
Jag sa ju att det skulle smälla idag, men jag kanske överdrev lite. Det är inte så mycket en smäll som ett litet skutt, ett hopp eller på sin höjd en mattarbomb (typ en kinapuff för you swedish readers). Idag flyttar jag nämligen min blogg - till helt egen domän.
Ni ba jaha, vad det allt? Ja, det var allt. Jag fattar att det inte känns som en så big deal för er som bara behöver försöka memorera en ny URL (bffellen.com, bffellen.com, bffellen.com), men för mig känns det som att flytta hemifrån för första gången. Jag har bara legat på Sevvan ett och ett halvt år, men det är verkligen här min blogg vuxit upp. Jag har bloggat i över tio, kanske närmare femton år, men det tog ända till nu före jag hittade vad jag ska göra. Jag hade nog kanske inte hittat det utan Sevendays. Jag hade knappast vunnit årets blogg, jag hade knappast fått sommarprata, jag hade knappast känt att jag har nån slags karriär på
G tack vare min blogg om det inte hade varit för just Sevendays.
Det är fortfarande jag som producerat innehållet och det är jag gnetat ihop till vad jag har idag, men att bli upplockad på Sevendays var som att plötsligt hamna i en nerförsbacke efter en lång, lång rak sträcka med tidvis motvind. Plötsligt läste folk min blogg. Läste och kommenterade och engagerade och gillade.
Jag vet att ni tror eller kanske till och med hoppas att det ska ligga nån slags dramatik bakom det här, eller att jag sitter på en massa dirt, men det gör jag inte. Det är bara det att det börjar bli dags för mig att flytta hemifrån. Det kommer säkert bli stökigt till en början, för det blir det när man plötsligt är kung i sitt eget rike, men om ni bara orkar med mig lite, så lovar jag det kommer bli lika bra som här. Inte bättre, inte sämre, men kanske lite annorlunda. Och om man liknar det här vid att flytta hemifrån, så är ni, kära läsare osten i kylskåpet, som jag säkert kommer inse ganska snart är en lyxprodukt som inte dyker upp av sig själv.
Jag är helt beredd på att jag kommer förlora en hel del trafik, men jag ska försöka jobba hårt för att få upp den igen. För att underlätta får ni gärna uppdatera era bloglovins, era länklistor, sprida budskapet och evangeliet och framför allt - fortsätta läsa.
Till sist - tack Julia, tack Michaela, tack Anna-Lena, tack Anna och tack Linn. Och tack ni andra jag har haft att göra med under min tid på Sevvan. Jag hade tänkte skriva nåt om gemenskap, men den finlandssvenska bloggosfären är så pass liten att jag hoppas jag kan känna gemenskap ändå. Skulle det här vara ett tal jag håller skulle det här vara stället rösten bröts och ögonen tårades. Så nu slutar jag.
Och nu börjar det!
Håller för tillfället på att importera mitt arkiv och fixa en kommentarsfunktion, men före veckan hoppas jag det här ska vara en fullgod blogg.
24 timmar i Umä
Hej all you lovers out there! Det har ekat tomt här igen ett par dagar - tänker inte be om ursäkt, jag bara konstaterar att så är det. Tystnaden har ju givetvis sina orsaker, en av dem är att jag och min lifebitch har varit i Umeå i helgen på romantisk födelsedagsweekend och i den ekvationen passar bloggande ganska dåligt in. Jag hade med min dator, hade tänkt jobba med manuset och blogga och allt möjligt, men sist och slutligen gjorde jag inte det och kanske är det bra. Att jag fortfarande äger the ability att koppla bort. Kanske jag kommer att ångra de här två lediga dagarna när jag måste jobba igen det men så får det vara.
Umeå var för övrigt fint. Vi bodde på U&me och hade sketabra utsikt, jag känner mig alltid som tryggast när jag är högt upp. Förutom att hänga på hotellrummet gick vi på stan och ägnade oss åt lite lätt shopping; jag köpte Rappakalja (sällskapsspelet alltså) och Pär köpte te.
Hann ju så klart även plocka på oss både lite böcker och tidningar, för vem hade vi varit annars? Och chips så klart. Jag tog även en powernap på eftermiddan så länge Pär såg på fotboll. Det behövdes, för på lördagskvällen hade vi biljetter till...
Mattias Alkberg! Det är ett under att jag lyckades ta nån bild alls, för lokalen var så proppfull att jag kallsvettades av panik. Spelningen var skitbra, men jag hade inte förväntat mig nåt annat heller. I en och en halv timme stod vi packade med en massa främlingar (och Dennis Lyxzén *starstruck*) och det var kanske i längsta läget. Min rastlöshet, bekvämlighet och allmänna folkfobi gjorde att jag mest stod och djupandades den sista halvtimmen MEN det är inte Alkbergs fel.
Jag är alltid nervös när jag ska göra nya saker, speciellt om sakerna är att gå på spelning med massa hippa människor. Bland alla naturligt söta människor med tjocka pannluggar och plugghästbrillor och obrydda kläder (hur obrytt det nu än är med vindtät jacka i en fullpackad, bastuvarm lokal...) kände jag mig för highlightad, för stylad, för fel och för ovan. Men det första som hände var att Matti himself kom och kramade oss, vi har ju träffats förr, och då kändes det mycket bättre.
Efter spelningen gick vi hem genom ett iskallt Umeå, fullt av Halloweensminkade människor. Vi hade kunnat gå ut, men vi hade privat efterfest på hotellrummet istället. Med chokladmjölk och tidigare nämnda parmesanchips.
På söndan gjorde vi inte så mycket. Åt frukost, checkade ut och köpte snus. Sen gick båten.
Jag hade bokat hytt både på ditvägen och hem och det är kanske det bästa beslutet jag gjort i modern tid. Vi låg i hytten med våra respektive böcker hela resan och det var sååå skönt. Det blåste så hela färjan gungade och knakade och när jag lyckades koppla bort tankar på Titanic och Estonia var det gansak mysigt. Jag läste förresten, som ni ser, Blå villan av Eva Frantz och jag vet inte om det var för att deckaren cirkulerar kring en bloggare - som iofs känns ganska mycket mer glamorös än vad jag nånsin kommer göra - men tyckte boken var riktigt, riktigt läskig. På ett bra sätt alltså. Har inte kunnat släppa tanken på troll sen jag läste den, hehe.
Den här köpte jag inte i Umeå men vill ändå tipsa om den. Jag gillar inte att ha foundation men den här är liksom inte en foundation, men ger ändå lite färg men mest lyster och bla bla bla. Skön är den iaf och inte speciellt dyr. Och nej, jag är inte sponsrad av Lumene (ÄN!!!) även fast deras produkter figurerat i två inlägg på varann. Tycker bara de genuint är bra.
Nu ska jag se på Vår tid är nu - se det som ett tips också. Välgjort svenskt drama med lite Downton Abbey-vibbar, fast på 40-talet.
Förresten har jag nåt stort planerat för bloggen den här veckan. På onsdag smäller det!
Inte mer än så
En helt vanlig lördag, utan extraordinära inslag. Jag har varit ute på perfekt kall promenad med Mikki och Lobin, städat och lyssnat klart på Denise Rudbergs senaste, jag har placerat ut vår nya pall jag köpte häromdagen och katterna har hittills inte haft ner nån blomkruka i golvet. Igår däremot var det tre stycken. Nu sitter jag och försöker jobba lite och det är lite smygnjutigt att sitta och sucka över manusversioner. Pär ser på fotboll och springer ner till tvättstugan i pauserna. Jag ska göra nån slags indiskdoftande gryta till middag så småningom.
Ibland tror jag att nyckeln till att bli lycklig är att inte kräva mer än så här.
Även om det ibland kan kännas som att jag fått mer än vad jag förtjänar.
Och vinnaren äääär...
[embed width=480 height=270 class=left thumbnail=https://i.ytimg.com/vi/uEsWDOcM-qc/hqdefault.jpg?r=70368]http://youtu.be/uEsWDOcM-qc[/embed]Gjorde en trevlig liten video uti vilken jag och min make drar en vinnare av kalendern PLUS tre tröstpris. Jag har mejlat vinnarna, så allt borde va i ordning. Tack igen för att ni svarade på enkäten!
Hej från hotellet
Man är aldrig så ensam som på ett hotellrum i en stad som inte är din. Ibland är det den skönaste formen av ensamheten, ibland är det mest betungande. Jag är i Helsingfors, ligger i en oväntat bekväm säng på Hotell Anna. Ute regnar det, det har egnat i två veckor här säger min lillasyster som jag träffade över pommes och skvaller idag. Hon har bott här i två månader nu och jag saknar att ha henne till hands dagligen just för skräpmat och skvaller - vår specialitet.
Jag har ingen febertermometer, men jag tror jag kanske har feber. Tidigare idag, under mitt samtal med Min Redaktör fick jag be om en Burana. När jag skriver det här inser jag att jag även fick två påsar Finrexin som jag har i min stora ryggsäck nånstans. Dom ska jag fan ta och dricka nu, mitt rum har ju vattenkokare och jag känner mig lunginflammationig efter att ha gått runt med feberheta kinder i ett regningt Helsingfors.
Men det har hänt mycket roligt idag också! Jag fyndade två tunikor på Monki, det gjorde mig glad, för jag hade kollat på dem online, men där var dom slutsålda och nu hängde dom där, en av dem på en rea-stång dessutom. Jublade lite inombords.
Sen fick jag bland annat med mig min kompis (viktigt att påpeka att vi är vänner pga coolhetspoäng att va vän med) Martina Moliis-Mellbergs nya bok 7 från förlaget, har läst den ikväll (återkommer med rapport) här på hotellet och det finns få situationer som får mig så sugen på en whiskey som att ligga på en hotellrumssäng och läsa poesi. Mycket Leonard Coheniskt.
Förutom att the kind souls på S & S strösslade böcker över mig var det ganska mäktigt att gå i maktens korridorer. Eller makten och makten, men där satt jag och samsades med Märta Tikkanen-affischer och Kjell Westö-böcker och andra giganter som får mitt lilla fjuttemanus att kännas som sockervadd mot deras sjurätters-livsverk MEN OKEJ jag har lovat redaktörn att försöka lägga lock på självkritiken och neuroserna i det här skedet.
En annan häftig grej som hände idag var när jag satt i sminket och blev fixad till Efter nio så kom Arja Saijonmaa in, hon hade just blivit intervjuad och skulle iväg. Vi skakade hand. - Ellen, sa jag. - Arja, sa hon och jag svarade: - Jag vet. Och inte på ett avslappnat, nonchalant sätt utan på ett sätt som antydde att jag var fem före att brista ut i Högtöver haven.
TV:n gick annars bra tror jag, det gick väldigt snabbt i alla fall och jag hade på mig en av mina nya Monki-tunikor och kände mig bekväm. Tv-smink utan tv-lampor är för övrigt inte så kul och att tvätta bort det med hotelltvål som svider i ögonen är ännu mindre kul.
Men att hälsa på förlaget var nästan bäst. Jag är så glad att jag får göra den här boken med dom, jag är så glad att min redaktör verkar förstå och kanske rent av uppskatta mig, även när jag sitter och poppar Burana och försöker kompensera mina virriga tankegångar med mycket yviga handrörelser. Jag är så glad att den här boken blir till. Jag är så glad att vi äntligen har en boktitel som känns rätt, efter många om och men och en nästan bestämd titel som blev ratad bara för en vecka sen.
Jag har försökt skriva klart det här inlägget i över tre timmar nu, men jag blir avbruten hela tiden, för jag har haft fyra olika Messenger-konversationer igång här. Inte ens hotellrum är speciellt ensamma när man har en smartphone. Nu är jag i alla fall färdig och ska koka Finrexin. Och jag behöver inte ens stiga upp ur sängen för att göra det, vattenkokaren står riiight here på nattduksbordet. Hotell <3
Och min bok ja. Den heter Jaga vatten. Lägg det på minnet.
På gång i mitt liv just nu
♥ först och främst: romanen! Åh, vad jag längtar efter att få berätta men let me tell you: det kommer bli skitbra! I alla fall allt runt omkring det (omslag! författarbild!), själv innehållet vågar jag för tillfället inte garantera nånting om pga är in i en självkritisk svacka där jag hatar allt jag skriver, men fråga mig igen om fyra-fem dagar. Nästa vecka ska jag ner till Helsingfors ett par dagar och då ska jag också ha mitt första face-2-face samtal med min redaktör och det ska bli 50% kul och 50% ångest. Kanske 51-49. Vi ska "luncha" <- känner mig omåttligt inflytelserik och viktig och jag borde eventuellt skaffa mig ett headset så jag kan ta alla samtal, hmmmm.
♥ jag har nyligen börjat se på RuPauls Dragrace. Jag vet, jag vet, jag om nån borde ha börjat se på det här way back, men ni vet när man av nån anledning inte ser nåt från början och så hux flux finns det tvåtusen säsonger och det känns som ett sånt PROJEKT att ta sig an. Men så satte Nikko ner mig och ba "vi börjar i mitten" och typ tio minuter in i mitt oskuldsavsnitt var jag såld. Nu vill jag aldrig mer se på nåt annat.
♥ en annan kul/ångestgrej jag ska göra i Helsingfors är att jag ska spela in tv. Jag ska vara med i Efter nio och prata kropp. Så klart. Funderade bra länge om jag skulle orka prata kroppspositivism igen - för det känns som att jag har en del annat att komma med också - men sen gav jag mig en mental bitchslap och tackade ja. Vad fan, nån ska ju prata om det. Och jag ser fram emot att bli tv-sminkad igen. "Mitt" avsnitt sänds 23.10, men jag lovar påminna er så ni inte glömmer.
♥ jag har börjar dricka öl igen! När jag var yngre drack jag alltid öl för det var töntigt att vilja ha cider istället och så många stop jag plågat mig igenom och fått asont i magen av efteråt tills jag insåg att wtf varför skulle det vara töntigare med cider?! Sen dess har jag bara druckit cider (favorit: Bulmers <3333) tills förra veckan, när jag på impuls drack två öl vi hade i kylskåpet från födelsdagsfesten. Det var väl inte en orgasmisk smakupplevelse - men jag gillade det! Och inget ont i magen alls. Och två öl framför Dobidoo är perfekta relaxen en fredagkväll. Och med det sagt kan jag nu berätta att cirkeln är sluten och jag ÄR min pappa.
♥ Vill ändå påpeka att jag inte ser på Dobidoo för att det är en kvalitativ produktion, utan för att jag gillar lägereldskänslan av att "nu sitter jag en fredagskväll i soffan och ser på nåt som massor av andra människor ser på". De kunde i princip visa vad som helst, jag skulle ändå sitta där. Det är så mycket mindre ensamt att se på gammelTV än att streama.
♥ Den här veckan håller jag på med en utmaning. Jag ska nämligen också spela in lite radio när jag ändå är i Helsingfors. I en dryg vecka ska jag med hjälp av en KBT-terapeut försöka bli en mera balanserad och harmonisk människa som inte får känslomässiga ut- och sammanbrott. Det kommer att sändas i november, även det lovar jag puffa för mer när tiden kommer.
♥ Hittills går det väl så där med utmaningen pga drabbades (nästan, hann ta tablett, men det känns ändå av) av mensrelaterat migrän idag vilket gjorde mig jättesur och inte så harmonisk.
♥ Har lyssnat kanske sjuttontusen gånger genom Daniel Ceasars skiva Freudian. Det bästa i genren jag hört sen Channel Orange släpptes. Det är på riktigt så otroligt smooth och bra och perfekt bakgrundsmusik om ni ska äta middag med nån ni vill ligga med eller vill -*+666666666666 <- här la Viola huvudet på tangetbordet men jag låter det stå kvar för hur många gånger kommer Viola till tals här? Var var jag? Äh, lyssna på första låten Get you bara, okej? Lova? LOVA! *Eva & Adam-röst* Vet ni vad, vi gör så att jag helt enkelt lägger in youtube-klippet här så är det bara och trycka på play!
[embed width=680 height=509 class=left thumbnail=https://i.ytimg.com/vi/uQFVqltOXRg/hqdefault.jpg?r=59526]http://www.youtube.com/watch?v=uQFVqltOXRg[/embed]
♥ Jag har funderat mycket kring alla de här gäris-grupperna jag och många andra är med i på Facebook. Jag tycker de är asnajs, senast idag har jag varit engagerad i en supernördig diskussion om karaktären Argus Filch i Litteraturgäris. Älskar det! Men varför finns det inte mansgrupper? Alltså don't get me wrong, jag är inte nån jämställdist här, men ett major patriarkalt problem är ju trots allt manlighetsmyten och att den borde nedmonteras. Varför finns det inte en trygg och torr miljö på t ex Facebook för pojkar och män och diskutera olika problem och frågeställningar och kanske särintressen? Föreslog för Pär att starta en sån grupp så kunde han döpa den till t ex LitteraturPäris. Sen skrattade jag jättelänge. Men jag är seriös. Du som är man - utmana dig själv och dina likar att kommunicera med varann.
♥ Om ett par veckor åker jag och Pärry till Umeå för en romantisk weekend. Vi ska äta sjurätters med ostron och dricka champagne i armkrok på vår rosenbladsbeströdda bädd. LOLOLOLOL, nej, Pär fyller 35 och jag bjuder honom på en spelning med hans favorit Mattias Alkberg i björkarnas stad som present. Utöver det ska vi väl göra det vanliga. Handla te och tvål på Coop typ. Det ska bli kul.
Nu ska jag dricka en öl framför TV:n. Det ska bli gött.
Livet, döden och det där emellan
Det har bara gått ett par dagar sen sist, men det känns som en livstid. Jag har haft födelsedagsfest. Jag har förlorat en katt. Jag har fått en annan katt. Jag har fyndat två gamla nummer av Katten Gustaf och en randig t-shirt på loppis. Jag har jobbat. Men det är väl det här med katterna som har varit mest överhängande. Vi tar det från början.
I lördags hade jag 30-årsfest i det här gamla fina huset. Jag fick festen i present av syrran och Nikko, de ordnade typ allt och jag behövde bara vara huvudperson. Det var jättekul, men kanske lite onödigt stor lokal, det blev aldrig sådär svettigt och trångt som jag tycker fester ska va. Men så pass roligt hade jag att jag inte tog speciellt många foton. '
En av de bästa sakerna vi hade på festen var en megastor chipsbuffet. Vi köpte alla smaker och former på chips vi hittade i stan och hällde upp i olika fina skålar. Skitenkelt och mycket uppskattat!
Syrran var dekorationsansvarig och sin vana trogen hade hon gått all in. Bland annat en vägg med sånt här. Fina och i viss mån sanningsenliga porträtt tycker jag ändå. Förutom röven med glasögon i mitten som Nikko - givetvis - står bakom.
Fick jättemycket presenter (ska visa lite av allt jag fått i år i ett senare inlägg) och en av dom finaste var den här vinkande katten jag fick av Ronja <333333 Ronja är alltid världsbäst på presenter, ett år fick jag grillz till exempel.
Sen blev allt väldigt sorgligt väldigt snabbt.
Söndag kväll började Pixie kissa blod.
Måndag eftermiddag blev vi tvungna att låta Pixie somna in.
Idag finns hon inte mer.
Det är förfärligt sorgligt, men jag vet inte om det är för att vi inte haft henne så länge eller för att det inte är ens är ett år sen Kantele dog, men sorgen är inte alls lika tung som när vi förlorade Kantele. Visst har jag gråtit och visst är det som ett stort, fluffigt hål här hemma, men med tanke på vilken smärta veterinären sa hon måste va i, känns det ändå bra att låta henne somna in. Det konstiga är att vi inte märkt av nåt före blodet kom, hon har inte visat på nåt sätt att hon skulle ha ont. Får dåligt samvete när jag tänker på det ändå, stackars lilla älskade Pix. Nu behöver hon i alla fall inte ha ont. Jag bär gärna smärtan av sorgen om hon slipper sin fysiska smärta.
Nu är ju vi snabba i vändningarna när det gäller att skaffa nya katter, så redan igår kväll hämtade vi hem det här lilla lodjuret från Purmoskogarna. Hon är 14 veckor gammal och döpt till Silvia, men det har redan blivit Sylvi så där till vardags. Hon är som kattungar är mest; liten och busig och ganska trött däremellan.
Varför vi är så snabba att skaffa ny katt är för att Viola ska slippa va ensam, hon har aldrig varit ensamkatt. Ni ser ju hur tacksam hon är.
Jag känner mig märkligt lugn, trots att det blev som det blev. Men som sagt var, jag tror aldrig jag hann få ett sånt band till Pixie som jag hade till Kantele, hur känslokallt det än låter.
Idag var jag och Nikko i Larsmo för en s k photoshoot. En vårdebutant behöver ju lite författarporträtt. Obs, detta är bara en vanlig selfie, inget official. Är det inte märkligt så säg. Har drömt om sånt här så länge och nu står jag mitt i det. Jag vill så gärna berätta mer om allt med romanen, men det kommer, det kommer.
Och så länge vi väntar fortsätter livet och döden att pulsera, sida vid sida.
Högstadiet revisited
Idag var jag inbjuden till min gamla högstadieskola för att prata om bloggande. Tror rubriken var "Girl Power från Larsmo", det var hur som helst jag, Lina och Victoria. Vi har kanske vid första anblick inte så mycket gemensamt, men vi bloggar alla tre och är alla från Larsmo. Vilken producent av högkvalitativa blgogar Larsmo som kommun ändå är, hehe.
Jag tror inte jag har varit inne i min gamla högstadieskola sen penkkis, när vi Larsmo-elever från gymnasiet pliktskyldigt körde ut till Cronhjelms, sprang ett varv genom korridorerna och kastade några överblivna nävar godis på åttorna. Det var med lite blandade känslor jag gick in genom dörren dit; samma surr av ventilationen, samma lukt av korvsås i matsalen, samma skåp och samma färgglada bokstäver på väggen. När skolan var ny hette det att vi skulle byta ut platserna på bokstäverna med jämna mellanrum, jag vet inte om det görs, kommer inte ihåg i vilken ordning dom stod när jag gick där.
Jag trivdes inte i högstadiet, jag mådde ganska dåligt och kände mig frustrerad av för lite stimulans och för hårt pressad på samma gång. Jag var inte mobbad, men jag minns fortfarande viskade kommentarer som "rör på fläsket" och "fy fan vad ful hon är". Jag drömde mig bort mestadels av tiden och startade rockband (utan att kunna varken sjunga eller spela), feministklubbar och blev full för första gången. Jag var väl en ganska vanlig högstadieelev, kanske något argare och lite mer indignerad, men over all - en vanlig tonåring i en vanlig landsortskommun.
Jag tror jag har förlåtit det mesta och de flesta från min tonårstid, jag har i alla fall förlåtit mig själv. Jag har vågat börja närma mig saker jag förr ställde mig anti till bara för att inte bli nekad tillträde.
Jag var kanske inte den stökigaste eleven och jag hade väl ganska bra betyg - i alla fall i de ämnena jag brydde mig om - men jag tror jag var ganska svår att ha och göras med. Det slog mig aldrig att va tacksam över de vuxna som fanns omkring mig och gjorde sitt bästa för att stimulera, utmana och lugna ner mig. Mina lärare.
Allihopa har definitivt inte lyxen att ha lärare som orkar försöka, även när resurserna är små och tacksamheten obefintilig. Visst finns det inom lärarskrået såna som är där av fel orsak också, men jag tror att det krävs en stor människa för att bli (högstadie)lärare idag, speciellt idag när yrket inte kommer med nån ekonomisk eller ens social status. Man måste ha nån inneboende tro på det goda i människor och en vilja att göra världen, lite lite bättre - en lektion i taget. Kanske nån slags ork för att kämpa på i motvind hela tiden.
En fråga vi fick idag var om vi fick ge nån i högstadiet ett råd, vad skulle det va? Jag försökte komma på nåt jag själv skulle ha lyssnat på i den åldern, men det finns ju ingenting. Jag sa bara att man måste få vara ung och tycka det är för jävligt och att nästan allt blir bättre sen i den stora världen. Jag tror jag sa något om att jag hoppas eleverna idag kan se tillbaka på sin högstadietid när tillräckligt mycket tid har gått och känna tacksamhet. Jag borde ha lagt till att man får vara beredd att det kommer komma en dag när du bara vill krypa till korset och säga ett stort jävla tack och förlåt. Inte till dom som viskade bakom din rygg, men till lärarna.
De här människorna som inte bara lärde dig durch für gegen ohne um, korsstygn, procentenheter, de fem sakramenten och hur en riksdag fungerar utan också tog hand om dig och såg till att du överlevde tonåren.
Idag, när vi kom dit, fick jag gå in i lärarrummet. Det här var stort! Jag fick sitta och dricka kaffe vid deras bord och prata med dem som en nästan jämlik - även om det krävde all kraft jag har för att inte nicka och bocka när jag tog i hand. För även om jag inte längre är deras elev så är de mina lärare.
Och till mina lärare vill jag bara säga:
Ett stort jävla tack och förlåt!
God morgon!
Det bästa med morgnar är: att livet känns så oändligt när man har hela dagen framför sig. Dessutom har jag ett lugn i huvudet jag sällan har senare på dan.
Då stiger jag upp: till vardags går jag upp mellan sex och åtta, beroende på hur jag jobbar. På helgerna... Well, det kan va allt från åtta på morgon till ett på dan. Men sällan så sent som ett längre, men det händer.
Det här äter jag till frukost: In i veckorna äter jag en macka eller ett ägg och massa kaffe. Försöker för tillfället lära mig äta frukost hemma innan jobbet men jag sover så mycket hellre en kvart extra. På helgerna tycker jag om att göra frukosten till en grej. Nån fet, naturell yoghurt med strössel eller gröt eller stekt ägg och grönsaker eller avocadomackor. Och kaffe! Och sen nån vecka tillbaka: magnesium, vegetarian-kosttillskott och vitaminer.
Det första jag gör på morgonen: kissar och kollar notiserna på telefon.
Den perfekta morgonen ser ut så här: jag vaknar runt åtta av mig själv och har inget inplanerat för dan. Jag äter frukost - ägg och avocado tror jag - läser tidningen och sen nån bok kanske. Radion spelar på låg volym och kanske är det ganska mörkt ännu, kanske är det december och nån riktigt bra julkalender det här året, så jag kan se ett avsnitt av det medan jag dricker påtåren. Jag tror till och med jag har tänt nåt ljus och katterna ligger och spinner UTAN att leka med ljuset så att nån svans börjar brinna. Efter ett par timmar vaknar Pär och vi gör nåt av dagen, utan att egentligen ha några måsten. Vi kanske bakar lussebullar, det är ju ändå december. Nej!!! Vi går på stan och handlar julklappar! Undrar om jag längtar till jul...?
Så här länge tar det att göra mig klar för skola/jobb: jag kan va väldigt effektiv om jag vill det, så på tio minuter är jag nog redo om jag vill. Men det är ju skönare och bättre för humöret om man har en halvtimme - 45 minuter till.
Mitt alarm på telefonen är: många och högljudda. Snoozar och sover igenom alldeles för mycket.
Mitt bästa tips mot mogontrötthet: Har inga! Jag är jävligt morgontrött, men jag skulle så himla gärna vara en sån som vaknar vid sju och inte kan somna om. Hur gör man?! Det brukar jag tänka på ibland; pigor och drängar förritiin, före väckarklockan var uppfunnen - hur vaknade dom i tid till jobbet? Dom skulle ju upp typ fem?