Vad är väl ett år?

Så sällar sig ännu ett år till de som gått och vi får vänja handen att skriva ett nytt årtal. Hur sammanfattar man ett år? Vad är ett år - är det böckerna vi läst, är det våra mest omtyckta foton på Instagram, är det känslorna och händelserna vi "för alltid" kommer minnas? Jag vet inte. Jag skrev inför 2017:

Men med det sagt, kanske jag kan slänga av mig den här ödmjuka kappan jag iklätt mig och säga att jag tror 2017 kommer bli ett riktigt bra år för mig. Jag vet faktiskt att det kommer bli det. Jag trodde länge att 2016 var året då jag peakade, men nu är jag ganska säker på att det bara kommer bli bättre. Jag hoppas ni följer med, jag lovar blogga om allt.

Vilken barnslig optimism jag besatt är det enda jag kan tänka nu, hela 365 dagar äldre och klokare, hehe. Nej, jag tror verkligen det är det sunt att våga se ljust på framtiden ibland, om inte nån annan gång på året så åtminstone på nyår. Det är ju bara det att jag har hela 2017 bakom mig nu och det var otroligt roligt många gånger, men också tungt som ett järnskåp (eller nåt annat tungt) mellan varven.

Jag kommer alltid tänka på 2017 som karriärens år. 2016 var familjens, jag gifte mig och blev faster och lärde känna en svärfamilj. Men 2017 var året jag gjorde nån slags karriär. Usch, jag vet inte, jag tycker inte om ordet karriär, men vad fan ska jag kalla det.

2017 skrev jag en bok och fick den antagen. Jag fick delta i tv både en och två gånger, roligast var som Eurovision-vetare. Jag sommarpratade! Jag syntes i olika artiklar, jag deltog i en antologi, jag hördes i radio flera gånger. Jag pratade på mitt gamla högstadium, jag höll workshops, jag deltog i panelsamtal. Jag blev vikarierande cafeansvarig i höstas och fick nya uppgifter på AE. Jag lärde mig hur mycket jag kan och hur mycket jag orkar.

Jag reste till Sverige fem gånger tror jag, jag hade helger eller dagsvisiter på Åland, i Helsingfors, i Åbo flera gånger. Jag var i London i våras! Jag reste inte långt eller mycket, men det känns som att det var alldeles tillräckligt ändå.

Jag såg lite film, försökte gå på bio så ofta som möjligt, jag var på teater en handfull gånger, jag läste eller lyssnade på enligt mina beräkningar 57 böcker. Jag såg flera riktigt bra tv-serier, jag lyssnade på flera riktigt bra poddar. Jag startade bokcirkel och hade födelsedagsfest. Jag åt mer kött än vad jag gjort på nästan 10 år, mest korv och kanske tio gånger allt som allt men ändå, jag hade knappt dåligt samvete ens. Jag lyssnade på mycket bra musik, jag älskade många nya låtar. Jag bloggade mycket och instagrammade mer. Gjorde några poddavsnitt, gjorde några vloggar. Jag flyttade över bloggen hit till min egen domän och här trivs jag.

Vi flyttade till vårt nya hem och vi bredde ut oss på tjugo kvadratmeter mer. Vi bråkade men bara ibland. Desto oftare kramades vi och skrattade och ett par gånger till och med spontandansade vi i vardagsrummet. Vi förlorade en katt och fick en annan. Jag umgicks mindre med vänner, men pratade mer på Messenger. Jag hade roligt när jag väl umgicks med vänner. Vi gick på två bröllop och gladdes åt många babynyheter i vår omkrets. Jag fyllde 30 och hade inte det minsta ålderskris. All bilder i det här inlägget är profilbilder jag haft på Facebook under året.

2017 var ett välsignat år, på så många sätt.

2017 är också året jag somnade med melatonin-asken på nattduksbordet. Aldrig har jag sovit så oroligt och drömt så många mardrömmar som 2017. Jag hade också migrän flera gånger, inte många, men jag brukar nästan aldrig ha det. Jag hade extremt dåligt närminne hela 2017, kom inte ihåg diskussioner jag och Pär haft dagen efter vi haft dem. Kom inte ihåg ärenden som skulle göras, kom inte ihåg vad jag ätit till frukost vid middagstid.

Det minne jag tänker på först från 2017 är inte allt det goda, trots att det har dignat av gott på mitt bord i år, utan det är en iskall marskväll i Böle, när jag satt ensam på ett hotellrum och grät för att jag var så trött och rädd för allt. Jag hade en sån otrolig ångest och man ska fan inte bo på hotell i Böle när man har ångest. Så vill jag inte att 2018 ska bli.

2017 gick jag rakt mot den där omtalade väggen (som Linn säger att vi inte ska tala om men för metaforens skulle gör jag nu det i alla fall). Där i mars var stod jag och stirrade rakt in i den, men lyckades tvärnita just när näsan skulle ta i. Istället för att krascha in i den, stod jag där och stödde mig i några månader. Bara stod. Jag gjorde ingenting annat än överlevde resten av våren och sommaren, kan inte säga att jag la ner energi på något alls. Hemmet dammade igen, jobbet gick på ren och skär automatik och jag skrev bara tomma ord. Jag lät robothjärnan ta över.

Men så kom semestern och den blev räddningen. Fyra veckor av inga krav alls gjorde susen och i september gjorde jag comeback i livet kändes det som. Jag har haft massor i höst också, men aldrig känt mig så drunknande som jag gjorde i våras. Jag har sovit dåligt, men som sagt var, melatonin-asken ligger på nattduksbordet och lite mer promenader löser även det.

2018 ska jag sova mer.
Jag ska oroa mig mindre.
Jag ska fan inte sitta på nåt hotellrum och böla i alla fall.

Och så ska jag fortsätta göra motvillig karriär. Ibland känns det som att jag fått mitt nu, vad mer ska jag ens täckas drömma om?

Men det finns mer, så mycket, mycket mer.
2018, nu kör vi!

7 minuter lång vlogg

Hör får ni en snorig och flåsig vlogg, direkt från mig till er! 

Och som jag säger - imorgon har jag bestämt mig för att va frisk. 

9 mest likeade fotona på Instagram

Förlåt för själlösa inlägg, men har fortsättningsvis feber och började just gråta för att ena katten hoppade upp i famnen så jag är inte mitt bästa jag atm. Idag får ni se min ”nine best 2017”. 

Meat likeade är vårkatalogen S&S gav ut för ett par veckor sen. Skulle jag ha valt min egen topplista skulle den också toppas av det här fotot.  

Annars gillade ni #dammenbrister, Spice Girls i Finland (mitt självständighetsinlägg), när jag skrev under bokkontraktet i somras, sommarpratet, när mamma skrämde livet ur mig, mamma som målade av mig, vår bröllopsdag och mina gamla VHS-kassetter. 

För att se inläggen i större storlek och överlag hänga med på Svenskfinlands fetaste insta-konto, följ mig på @din.bff.ellen.

Imorgon ska jag försöka leverera igen. Nu måste jag typ... oja mig över att allt gör ont.

13 meningar om läget just nu

Jag ligger lite efter med de här luckorna. Hittills har jag lyckats skriva de flesta inlägg på förhand och på så sätt kunna ligga steget före och inte stressa över det. Ni ba EEEH GRATTIS du har lyckats knäcka koden för ett vuxet planerande. Men nu, pga mycket jobb och annat extra ligger jag efter som sagt. Och ikväll ska jag träffa Måndagsklubben, så risken är väl ganska överhängande att jag inte orkar skriva desto mer. Nåja, mitt eviga mantra i bloggsammanhang är ”det är inte public service jag sysslar med”. Ni får ta det som det kommer.

Jag börjar va redo för julledigt. Jag är så otroligt energilös, min kropp gör ont överallt och inget lyckas riktigt boosta inspirationen. Det är alltid precis samma sak varje år de här sista veckorna innan jul. Jag tror inte jag är ensam om det.  

Nåja, bara en och en halv vecka kvar nu!!!! Nästan i alla fall.

Fredag, lördag, söndag

Drack vin och hade det jättetrevligt i fredags kväll.

Såg på Grotesco (senaste avsnittet känns bara som en 3.5/5), pratade om politik och digitalisering och arbete och #metoo och att åldras med värdighet och jag hade igen en sån där utomkroppslig upplevelse när jag flöt ut och upp över rummet och tänkte: det här är mina vänner och mitt liv, allt det här. Självgott eller tacksamt, svårt att veta ibland. Löste som vanligt samtliga världsproblem på under en vinflaska.

Förresten, på tal om i fredags, det var ju Black Friday och det orkar jag inte ens kommentera för jag vet inte vad som är mer irriterande: folk som liksom firar den dagen eller folk som pratar om hur äckligt det är med folk som firar den dagen MEN vill bara meddela att jag för första gången shoppat på Black Friday. Eller jag och jag - men Pärs julklapp till mig var på 40% och Pär beslöt i nära samråd med mig att klicka hem den. Ruset var omedelbart och effektivt. 

Vaknade tidigt i en blodpöl och med den slags värk som driver en till vansinne. Duschade, böt lakan och städade lite av bara farten i nån slags menstrual hysteri. Grät bara en gång. Sen låg jag ner resten av dan, kollade lite Stranger Things, läste lite och överlag tyckte synd om mig själv. 

Gjorde mac and cheese till middag men det är ju inte gott?! Har alltid trott att jag kommer äääälska det för makaroner = gott, ost = gott, men det gör jag verkligen inte. Fast tror iofs att jag hade för lite ost i. Kanske försöker igen eller så gör jag det inte och lever väl ändå.  Det är för övrigt nötbullar och inte köttbullar som ligger i förgrunden, riktigt så dekadenta har vi ändå inte blivit.

Vi satt uppe och kollade på Simon och ekarna tills småtimmarna, men tyckte inte den var så bra. Boken är - YES JAG KOMMER SÄGA DET - mycket bättre. Sen gick vi och la oss, nyduschade och insmorda i nytvättade lakan. Jag har nån slags haltande hudvårdsrutin going on, men kan inte riktigt uppbringa Det Där Intresset för det som folk tycks ha.  

Idag har jag fått mycket gjort!!!! Trots fortsatta mensbesvär. Jag har skickat in två av tre ansökningar och planerat morgondagens workshop och lyssnat på Björks nya. Kände mig duglig ända tilla jag insåg att jag inte varit ute på två dygn. Så då gick jag ut en halvtimme och drog benen efter mig och lyssnade på 

 ... den här ⬆️ Och då kände jag mig duglig igen. Den är bra, jag känner mig stärkt efter att ha lyssnat på bara halva. Ser nu att det inte framgår av bilden men det är Caroline Hainer som skrivit den och det är en reportagebok om dickpics och vår syn på manlighet och sexualitet överlag. Läs/lyssna på den! 

OBS för den oroligt lagda: jag går inte ut och gå med 9%, tog screenshotten senare ikväll. 

Nu tänkte jag försöka mig på en grej jag har hört en del om, men inte riktigt kommit mig för än: somna i tid. 

Gonatt. 

Saker jag ser fram emot

 🎄 Julen. Åh, vad jag längtar till julen men mest till vad det innebär: julledigheten. Vi har så himla mycket på jobbet atm och jag har så himla mycket annat så att va ledig i två veckor (yes, så lyxigt jobb har jag) känns som ett Shangri-La. Sen kommer jag kanske sitta och slutredigera texten hela ledigheten, men ändå. Jag kan göra det iklädd mjukiskläder, otvättat hår, på eftermiddagen efter att ha sovit till 11 och med julchoklad smetat i ansiktet.

 💃🏼 Helgen! Pär åker till Haparanda på jobb, så jag är ensam hemma hela helgen. Själva ensamheten ser jag inte alls fram emot, men för att råda bot på den har jag bjudit hem min barndomsbästis och fd band-kollega Emmi på middag på lördag och sen ska vi ut och dricka öl! Detta händer cirka aldrig (senast var ungefär när bilden togs), så det ska bli kul med en helkväll på tumanhand.

​📚 Det totalt självklara men ändå nödvändiga att poängtera: när Jaga vatten åker till tryckeriet. Att den sen ska komma ut känns mera skräckartat men just den ljuva tiden mellan att jag tar min hand ifrån den och ni får den i era händer, den måste ändå vara ljuvlig. Jag är inte så trött på manuset som jag är ivrig att börja med nåt annat, har redan två manus i huvudet som jag borde teckna ner före jag glömmer allt. 

🐈 När Sylvi växer upp. Just nu är hon i nån slags tonår eller nåt tror jag och är OMÖJLIG mellan varven. Jag längtar lite tills vi kan kastrera henne men then again minns jag Violas kastrering som ett anti-klimax, just för att jag bara hade hört om hur luuugn hon skulle bli efteråt. Det blev hon ej, lugnet höll knappt narkosen igenom. Det tog kanske nåt år eller två efter det ännu före Viola var den feta, lata, självgoda matriark hon är idag. Så jag vågar inte lägga för mycket tilltro till det. Men nån gång måste ju även Sylvi sluta springa på väggarna.

 🎸 Minns ni för ett par veckor sen när jag och Pär var i Umeå och såg Alkberg? Minns inte om jag nämnde det med han hade ett skitbra förband som hette Duschpalatset. En vecka senare fick vi en avbokning i vår Culture Club-termin och jag kontaktade Duschpalatset och frågade om dom skulle va intresserade av att komma hit och dom var jättepepp så nu ska dom spela på mitt jobb 29.11! Älskar när sånt händer! Om ni är i Jeppis-trakterna tycker jag ni ska ta er hit och se dem, det kostar ingenting och dom gör asbra, nästan otidsenlig indie.

📘 Schildts & Söderströms’ vårkatalog som kommer ut nästa vecka. Då får ni se pärmen!!! Spoiler alert: den är jättefin!!!! 

 📗 På tal om vårkataloger, förra veckan kom Förlagets katalog. Förutom att den innehåller min kompis Elins bok, så finns också jag representerad i form av en aldrig så blygsam text i Astras 100 års jubileumsantologi Denna framtid är vår. Jag har skrivit en text som heter Till min dotter, om du finns, om att vilja eller inte vilja ha barn. Därför har jag inte svarat på frågorna jag fick i enkäten om jag vill ha barn eller hur jag tänker om barn; den texten handlar nämligen precis om det. Och JA det kanske är fult av mig att tvinga er söka upp ett ex av en bok, kanske köpa den eller låna den från bibblan, bläddra igenom flera hundra sidor för att hitta svaret på er fråga MEN vill ni veta så vill ni. Och dessutom har en massa coola personer bidragit till antologin så aaaatt...   Kolla bara:

Bara första klassens namn alltså! Och jag. 

🕯 Och för att återgå till vad jag pratade om först: jag ser fram emot att få sätta ut adventsljusstaken jag köpte idag! När är det OK att sätta ut sånt...? Jag la upp stjärnan i fönstret redan förra veckan, men jag tycker att stjärnor har oförtjänt mycket julrykte - på de här breddgraderna kan vi gott unna oss ljus i fönstret redan i november. Men ljusstakar är lite mer utstuderat juliga så jag vet inte. Vem är jag förresten?! När började jag bry mig om adventsstakar och skit?

👾 Och till sist ser jag fram emot att slänga mig på soffan och fortsätta se på Stranger Things 2 EXAKT NU. 

Framtiden versus det förflutna

Det här med att försöka få den här bloggen att se ut som man vill och få arkivinläggen att komma i rätt ordning får mig att tänka på en låt av ett mina absoluta hatband: Bo Kaspers Orkester. Den där som går nånting i stil med "fullkomligt kaaaaaos". Det är ju inte en direkt angenäm känsla och fan vet om jag inte ska bara skita i hur arkivet ser ut och fokusera på framtiden. Inläggen finns ju där, det är det viktiga. Jag har mejlat customer care här på Squarespace och dom säger bara att jag måste manuellt sitta och ändra publiceringsdatumen för VARJE inlägg, det vill säga, fyra års skrivande. Och när jag har suttit och ändrat ett par inlägg så börjar alltid sidan lagga och jag vet inte... Är det här värt det? En del av mig säger: självklart, det är ju hela din blogg vi pratar om, men en annan, mycket mer otålig sida av mig säger: fuck it. Hur skulle ni göra?

Förutom bloggbestyr är november en månad jag redan ser fram emot ska komma mot ett slut. Har så in i röven mycket att göra. Jag försöker att stay tacksam, för det är ju ändå saker jag vill göra; skriva böcker, planera grejer på jobbet och ansöka om stipendier. Men när det hopar sig som det gör atm så sitter tacksamheten långt inne ibland.

Försöker koppla bort ibland med t ex familjehäng och hudvård. Mamma och Nortti är här den här veckan, mamma fyllde 50 förra veckan och Nora har höstlov så i firandets tecken kom dom hit. Jag och Nora har lagt ansiktsmasker, ätit Makupala och sett Paradise Hotel om kvällarna, enkelt men effektivt.

Annars försöker jag hänga med de här två ludna bestarna så mycket som möjligt. Få saker har sån välgörande effekt som en varm kurrande katt på magen. Viola och Sylvi har dessutom börjat komma ganska bra överens nu, så det är en riktig fröjd att se dem gosa tillsammans. Där emellan hänger dom sig åt sånt katter gör mest - jagar varandra i hundra kilometer i timmen, springa på väggarna (en morgon när jag kom upp hängde faktiskt alla tavlor på en vägg snett, vet ej vad som hänt) och håra ner allt.

Ja, jag vet inte. Tycks inte få nån riktig ro i bloggsjälen med arkivet upp och ner. Måste kanske ändå försöka göra nåt åt det.

Ursäkta röran, vi bygger om

Som ni säkert märkt är arkivet på plats nu, men totalt i fel ordning och vissa inlägg finns två gånger och aaaaaaaarhgh, mitt blodtryck har varit på farligt hög nivå hela eftermiddagen och kvällen och jag vet inte. Vi kanske måste ha det så här en tid. Jag är ju också total analfabet när det kommer till tekniska grejer. Har hysteri-messat Linnea och Julia hela kvällen och mejlat Caleb på Customer Care och neeej, vet ni vad. Nu ska jag se Paradise Hotel och inte tänka på bloggen på en stund.

Hej och välkomna!

Du hittade hit! Välkommen!
Här står vi nu då.

Det här är ju inget märkvärdigt, vi fortsätter väl som vanligt? Det här var vad jag skrev om flytten på Sevvan:

Jag sa ju att det skulle smälla idag, men jag kanske överdrev lite. Det är inte så mycket en smäll som ett litet skutt, ett hopp eller på sin höjd en mattarbomb (typ en kinapuff för you swedish readers). Idag flyttar jag nämligen min blogg - till helt egen domän.

Ni ba jaha, vad det allt? Ja, det var allt. Jag fattar att det inte känns som en så big deal för er som bara behöver försöka memorera en ny URL (bffellen.com, bffellen.com, bffellen.com), men för mig känns det som att flytta hemifrån för första gången. Jag har bara legat på Sevvan ett och ett halvt år, men det är verkligen här min blogg vuxit upp. Jag har bloggat i över tio, kanske närmare femton år, men det tog ända till nu före jag hittade vad jag ska göra. Jag hade nog kanske inte hittat det utan Sevendays. Jag hade knappast vunnit årets blogg, jag hade knappast fått sommarprata, jag hade knappast känt att jag har nån slags karriär på
G tack vare min blogg om det inte hade varit för just Sevendays.

Det är fortfarande jag som producerat innehållet och det är jag gnetat ihop till vad jag har idag, men att bli upplockad på Sevendays var som att plötsligt hamna i en nerförsbacke efter en lång, lång rak sträcka med tidvis motvind. Plötsligt läste folk min blogg. Läste och kommenterade och engagerade och gillade.

Jag vet att ni tror eller kanske till och med hoppas att det ska ligga nån slags dramatik bakom det här, eller att jag sitter på en massa dirt, men det gör jag inte. Det är bara det att det börjar bli dags för mig att flytta hemifrån. Det kommer säkert bli stökigt till en början, för det blir det när man plötsligt är kung i sitt eget rike, men om ni bara orkar med mig lite, så lovar jag det kommer bli lika bra som här. Inte bättre, inte sämre, men kanske lite annorlunda. Och om man liknar det här vid att flytta hemifrån, så är ni, kära läsare osten i kylskåpet, som jag säkert kommer inse ganska snart är en lyxprodukt som inte dyker upp av sig själv.

Jag är helt beredd på att jag kommer förlora en hel del trafik, men jag ska försöka jobba hårt för att få upp den igen. För att underlätta får ni gärna uppdatera era bloglovins, era länklistor, sprida budskapet och evangeliet och framför allt - fortsätta läsa.

Till sist - tack Julia, tack Michaela, tack Anna-Lena, tack Anna och tack Linn. Och tack ni andra jag har haft att göra med under min tid på Sevvan. Jag hade tänkte skriva nåt om gemenskap, men den finlandssvenska bloggosfären är så pass liten att jag hoppas jag kan känna gemenskap ändå. Skulle det här vara ett tal jag håller skulle det här vara stället rösten bröts och ögonen tårades. Så nu slutar jag.

Och nu börjar det!

Håller för tillfället på att importera mitt arkiv och fixa en kommentarsfunktion, men före veckan hoppas jag det här ska vara en fullgod blogg.

24 timmar i Umä

Hej all you lovers out there! Det har ekat tomt här igen ett par dagar - tänker inte be om ursäkt, jag bara konstaterar att så är det. Tystnaden har ju givetvis sina orsaker, en av dem är att jag och min lifebitch har varit i Umeå i helgen på romantisk födelsedagsweekend och i den ekvationen passar bloggande ganska dåligt in. Jag hade med min dator, hade tänkt jobba med manuset och blogga och allt möjligt, men sist och slutligen gjorde jag inte det och kanske är det bra. Att jag fortfarande äger the ability att koppla bort. Kanske jag kommer att ångra de här två lediga dagarna när jag måste jobba igen det men så får det vara.

Umeå var för övrigt fint. Vi bodde på U&me och hade sketabra utsikt, jag känner mig alltid som tryggast när jag är högt upp. Förutom att hänga på hotellrummet gick vi på stan och ägnade oss åt lite lätt shopping; jag köpte Rappakalja (sällskapsspelet alltså) och Pär köpte te.

Hann ju så klart även plocka på oss både lite böcker och tidningar, för vem hade vi varit annars? Och chips så klart. Jag tog även en powernap på eftermiddan så länge Pär såg på fotboll. Det behövdes, för på lördagskvällen hade vi biljetter till...

Mattias Alkberg! Det är ett under att jag lyckades ta nån bild alls, för lokalen var så proppfull att jag kallsvettades av panik. Spelningen var skitbra, men jag hade inte förväntat mig nåt annat heller. I en och en halv timme stod vi packade med en massa främlingar (och Dennis Lyxzén *starstruck*) och det var kanske i längsta läget. Min rastlöshet, bekvämlighet och allmänna folkfobi gjorde att jag mest stod och djupandades den sista halvtimmen MEN det är inte Alkbergs fel.

Jag är alltid nervös när jag ska göra nya saker, speciellt om sakerna är att gå på spelning med massa hippa människor. Bland alla naturligt söta människor med tjocka pannluggar och plugghästbrillor och obrydda kläder (hur obrytt det nu än är med vindtät jacka i en fullpackad, bastuvarm lokal...) kände jag mig för highlightad, för stylad, för fel och för ovan. Men det första som hände var att Matti himself kom och kramade oss, vi har ju träffats förr, och då kändes det mycket bättre.

Efter spelningen gick vi hem genom ett iskallt Umeå, fullt av Halloweensminkade människor. Vi hade kunnat gå ut, men vi hade privat efterfest på hotellrummet istället. Med chokladmjölk och tidigare nämnda parmesanchips.

På söndan gjorde vi inte så mycket. Åt frukost, checkade ut och köpte snus. Sen gick båten.

Jag hade bokat hytt både på ditvägen och hem och det är kanske det bästa beslutet jag gjort i modern tid. Vi låg i hytten med våra respektive böcker hela resan och det var sååå skönt. Det blåste så hela färjan gungade och knakade och när jag lyckades koppla bort tankar på Titanic och Estonia var det gansak mysigt. Jag läste förresten, som ni ser, Blå villan av Eva Frantz och jag vet inte om det var för att deckaren cirkulerar kring en bloggare - som iofs känns ganska mycket mer glamorös än vad jag nånsin kommer göra - men tyckte boken var riktigt, riktigt läskig. På ett bra sätt alltså. Har inte kunnat släppa tanken på troll sen jag läste den, hehe.

Den här köpte jag inte i Umeå men vill ändå tipsa om den. Jag gillar inte att ha foundation men den här är liksom inte en foundation, men ger ändå lite färg men mest lyster och bla bla bla. Skön är den iaf och inte speciellt dyr. Och nej, jag är inte sponsrad av Lumene (ÄN!!!) även fast deras produkter figurerat i två inlägg på varann. Tycker bara de genuint är bra.

Nu ska jag se på Vår tid är nu  - se det som ett tips också. Välgjort svenskt drama med lite Downton Abbey-vibbar, fast på 40-talet.

Förresten har jag nåt stort planerat för bloggen den här veckan. På onsdag smäller det!