Jag har blivit besatt av att se på när amerikanska mammor packar lunchlådor åt sina barn. Det är en egen genre på Tiktok och lunchlådorna är inte en smörgås i plast och en trip, det är avancerade bentolådor, med små tandpetare med gulliga figurer på att sticka i fruktbitarna och utstansade hjärtan i sjögräs som utgår mönster på risbollar.
Jag vet inte varför det är så skönt att titta på, det är något med omsorgen så klart men mest är det nog något med det begränsade och det uttänkta. Det är skönt att se att fem vindruvor passar i ett av de små facken, inte sex och inte fyra, utan fem vindruvor blir perfekt. Det är skönt att allt är uttänkt så det inte kladdar eller spiller. Aldrig sett en missfärgad låda heller, inga lock som blivit sneda, inget sånt - så klart.
Det är ju lätt att bli sugen på hela upplägget. Lunchlådor, tänk att som barn få en låda med sig varje dag och vid varje lunchrast bli överraskad och också bara få sånt man gillar. Inga leverbiffar, ingen minestronesoppa med svälld spaghetti, ingen blek köttsås. Mammor som inte jobbar, vars uppgift är att vara perfekta, ta hand om sin man och sina barn perfekt. Tydliga roller, tydliga gränser, fem vindruvor.
Jag tänker på scenen i The Marvellous Mrs Maisel där hon väntar på att mannen ska somna, går och tvättar bort sminket och smörjer in sig, rullar upp håret i papiljotter, ställer persiennen så att solen ska lysa henne i ögonen och väcka henne, så att hon ska hinna stiga upp igen, sminka om sig och krypa ner bredvid sin man lagom till att hans väckarklocka ringer.
Det är lätt att bli sugen, lätt att glömma baksidan av det. Barnen som inte får fina lunchlådor, barnen som inte får lunchlådor alls. Mammorna som är understimulerade och slutarbetade. Pappor som aldrig är hemma. På Tiktok slipper man se baksidorna, så jag scrollar vidare .Och njuter.