Mitt kamerabatteri dog på fredagen och jag har fortfarande inte orkat ladda det, så jag har inte en bild att visa. Men jag gjorde inget att visa upp heller. Fredag satt jag hos pappas och tittade på På spåret, lördag satt jag hos fasters och umgicks med släkten och söndag var jag och syrran på kaffe till fammos. Så en mycket familjeorienterad helg har jag bakom mig. Nästa helg åker jag till Åbo för terminens första LittSkap-helg och jag ser redan så hemskt mycket fram emot det. Känns överlag som att mitt liv står lite på stand by-läge just nu (för att inte prata om skrivandet) så en Åbo-helg är tror jag precis vad jag behöver just nu.
Har ni den där känslan nån gång att livet liksom är bra och egentligen har du inget att klaga på, men det är bara lite... Tja, lite stillastående. Jag vet inte vad jag saknar eller om det bara är så här att vara nöjd med livet. Är liksom inte så van med att saker och ting funkar som de ska, så kanske det jag känner bara är nåt så enkelt som tillfredsställelse?
Fast, nåja. skulle jag få önska mig en sak så är det kanske ett mer sprudlande socialt liv. Jag har helt medvetet legat ganska lågt en tid, jag orkar liksom inte umgås bara för att umgås, men det får ju den konsekvensen att folk glömmer bort en lite. Nu vill jag verkligen inte låta som nån martyr, det är inte synd om mig alls, eftersom jag valt det själv, men kanske är det lite det att jag ångrar min asociala period lite nu. Jag borde kanske ha tackat ja till nåt nångång och kanske t o m ansträngt mig lite. Jag har upptäckt en ganska påtaglig ensamhet den här senaste tiden. Det blir extra påtagligt när en bor ensam (which I love oftast men) Dessutom märker jag hur mina sociala talanger (som faktiskt var rätt bra en gång i mina glansdagar, höhö) tynar bort. Det är ju som en muskel det med en måste träna, en kan inte bara låsa dörren om sig i några månader och tro att en ska vara en skittrevlig, socialt kompatibel människa när en kommer ut. Jag skulle nästan gå så långt som att kalla mig lite myscho.
Det här är ju verkligen inget som inte går att bota ganska enkelt, det är bara att lyfta på röven och dra tummen ur. Ringa en kompis och erkänna att en är lite ensam och gärna vill hänga. Gå ut och träffa folk. Hej och hå.
Nu blev det här nåt slags pseudofilosofiskt skitinlägg, men det känns som att jag inte varit speciellt personlig på sistone här på bloggen och ensamhet och följderna av det är väl något jag funderat en hel del på den senaste tiden. Så ta det för vad det är - måndagsfunderingar strax efter jobbet. Av en som dessutom låg upp och hörde på när folk spydde utanför huset i natt. Vilka LIGISTER dricker så de spyr mitt på trottoaren en SÖNDAGnatt? Det är ju ARBETSDAG idag. Ock ock. Och inga mössor hade de på sig heller. Och ja, det är jag som är tanten som stod bakom persiennen och hötte med näven i natt.
Nu ska jag göra Quornfärs. Adios.
