När jag var fjorton brukade jag ligga vaken de flesta nätter och tänka på hur misslyckad jag var. Hur förbannat ocool och ful och fel jag var. Jag hade en vision om hur mitt liv borde vara, och verkligheten stämde inte alls överens med den visionen. Jag var så fruktansvärt olycklig och fast i en liten by som inte gav mig nåt annat än klaustrofobi. Allt jag tyckte om i världen fanns någon annan stans och allt jag ville göra måste man vara äldre för. Livet var till för nån annan. Jag var fast, för evigt. Jag önskar att jag idag, 14 + 14 år (tänk, jag är lika gammal som två åttoneklassister), kunde åka tillbaka till en av de där värsta nätterna. Sätta mig på sängkanten, pausa Kent-skivan som säkert spelat på repeat tre, fyra gånger redan och stryka mig själv över den svartfärgade luggen. Böja mig fram och viska i örat:
"Ta det lugnt. Allt det du vill ha får du, men det kommer inte se ut som du tror nu. Du måste bara gå igenom en massa skitjobbiga saker först, men sen. Sen lossnar det plötsligt och du kommer vara cool. Kanske inte i allas ögon, men vet du, efter några år så kommer du skita i de där andra. Du kommer inte spela i punkband och inte åka på massa festivaler, du kommer inte bo i New York och det du kommer begära mest är en stuga i precis den by du nu försöker fly. Du kommer inte designa kollektioner för H&M, ingen kommer på det sättet äntligen ~*förstå*~ dig, för du kommer inte vara så jävla speciell. Du kommer lyssna på r'n'b, och inte ens i smyg! Du kommer inte ha gett ut nån bok - än - och du kommer alltid vara lite katthårig. Du kommer inte heller ha gjort akademisk blixtkarriär och du kommer aldrig kunna ha nagellack, för du serverar mat på ditt jobb. Du kommer vara kompis med din familj.
Men. Du kommer vara cool.
Du kommer ha ett jobb där du får träffa och lära känna massa roligt folk. Du kommer att ha vänner och de kommer vara bra vänner, alla de andra har du skakat av dig nu. Folk kommer vilja läsa (en del i alla fall) av det du skriver. Du kommer förstå att svart inte är din hårfärg. Du kommer att bo ensam och ha en hel vägg med böcker och få bestämma själv vad du vill äta till middag. Du kommer att få lön och köpa det du vill ha (men du kommer inte köpa en endaste skiva, för nu har vi Spotify, men jaja). Du kommer få träffa massa band och artister tack vare ditt jobb och kanske gå på efterfest med dem. Du kommer göra saker som betyder något. Ibland om nätterna så kommer du stanna uppe allt för länge bara för att sitta och skratta med dina kompisar. Du kommer få hångla! Du kommer få göra saker du aldrig trodde kunde hända. Typ DJa på en båt till Umeå. Sitta på fullmäktigemöten. Såna grejer. Du kommer ha insett att alla de du tycker coola nu, inte var speciellt mycket coolare än dig. Folk kommer gilla dig men det bästa - DU kommer gilla dig! Jojo, jag lovar. Du kommer få vara full och få köpa cigg och inse att varkendera är så kul ändå. Du kommer kunna ligga i sängen en hel dag och äta glass om du vill. Och det vill du. Du kommer vara cool. Så ta det lugnt."
Det skulle jag sitta och berätta åt mitt fjortonåriga jag. Jag skulle stryka luggen ur ögonen på henne och med en dramatisk suck tillägga, samtidigt som jag skulle kasta ett lila kuvert i fejset på henne:
"Och tror du mig inte, så här är ett brev Jens Lekman skrivit åt dig."
(Egentligen ville jag bara skryta om att jag fått brev av Jens Lekman (& Malin!) idag, men ville ändå göra det lite snyggt. Tror mitt liv peakar nu. Det blir nog inte bättre. Ja, det skulle vara att de FINALLY erbjöd mig en egen talkshow på tv, men. Det kommer väl.)
