Vintern rasat

Jag jobbade nästan hela fredagen eftersom Fanny hade konsert på AE. Vem är Fanny säger ni? Only Jakobstads bästa artist just nu svarar jag och hänvisar er till Spotify to prove it. Har nynnat hennes Woman on a deadline i flera veckor nu. 

Så min helg började när jag kom hem en niotiden och kunde korka min vinflaska jag hade sett fram emot i flera veckor. När vi var som snorigast här dagdrömde jag högt åt Pär om hur det skulle bli sen när vi blir friska "vi kan t ex dricka vin framför tvn en fredagkväll och vakna tidigt på lördan och så äter vi frukost och så är vi bara friska". Precis så var ju den här helgen! Åt uppvärmd mac'n'cheese från dagen innan, drack mitt rödvin och såg på The Office, vår gemensamma favoritserie. Sen spårade det ut och vi såg både Yrrol och Pippi Långstrump (avsnittet när hon går i affärer obvi) innan vi gick och lade oss, väldigt sent. 

Därför vaknade vi inte heller så tidigt i lördags, men ändå. Drack kaffe i sängen och betraktade vårt hus-odjur Sylvi som klättrar i allt som går att klättra på. Hon är söt däremellan, men shit vad Viola känns som ett förnuftigt djur i jämförelse med det här. 

"Det här är ju en riktigt Insta-bild!" sa syrran förtjust när hon knäppte den här av mig och förvisso - bra bloggmaterial blev det ju.

Jag och syrran gick på stan en stund på eftermiddagen, tog en kaffe på uteservering - årets första! Mycket folk på stan pga marknad och vackert väder och Jaro-match (dit min make begett sig om ni undrar vad han gjorde). De här första varma vårdagarna är nästan magiska, man märker verkligen hur återuppväckta människor är.

Så här tycker jag annars det är alldeles som bäst, jag kräver inte speciellt mycket varmare. Bara sjöarna och havet blir simdugliga så skulle jag nöja mig med en sisådär 15-18 grader varmt hela sommaren. Det är ju fortfarande möjligt att klä sig åtminstone halv-värdigt, i sommarvärme raderas ju all god smak och folk låtsas prata om "bohem-stil" när det egentligen bara handlar om att inte förgås i värmen. 

Sen hälsade vi på hos brorsan med familj. Satt i solen tills jag fick huvudvärk, vilket jag alltid får av vårsolen. Grim däremot hade säkert kunna springa runt i flera timmar bara han hade fått. Helt överlycklig över att springa runt bara. Sätta sig en liten stund, stiga upp och springa lite igen. Kasta en pinne. Plocka upp ett löv. Sätta sig igen.  

Hjalli hängde med, men på behörigt avstånd. 

Efter att vi åkt hem gjorde jag inte så mycket. Rensade ut linneskåpet, böt lakan i sängen och såg två avsnitt av Howards End-miniserien (finns på CMore). Alltså modet/inredningen de två första decennierna på 1900-talet. Sucka mitt hjärta men brist ej så snyggt det är!!!! Men en väldigt lugn lördagkväll, men lika bra det. Sov oroligt och vaknade av mardrömmar. Märkligt hur ljud från gatan/trapphuset kan transporteras och förvandlas till nåt helt annat i huvudet på dig. Vaknade med panikkänslor och helt övertygad om att nån höll på att bryta sig in och mörda oss. När det bara var posten eller nån på väg hem från krogen. Det är de värsta minuterna som finns, när du just har vaknat och inte är säker på vad som är verkligt eller inte.  

Nåja, jag överlevde och det blev söndag. Startade segt med kaffe och rostmackor. Vi har nämligen ny brödrost eftersom vår gamla gick sönder, och har man en ny grej måste man ju använda den grejen. Sen var jag tvungen att gå till jobbet en sväng. Stod länge och funderade om jag skulle kunna gå ut utan jacka. Bestämde mig för att chansa vilket visade sig vara exakt rätt beslut för en gångs skull i mitt arma liv, för när jag kom ut var det ju hur varmt och skönt som helst!!! Skulle bara in fram och tillbaka, men satt en stund på terassen och njöt bara för att. 

Sen fick jag skynda mig hem, för Daniel skulle komma på besök. Vilket han gjorde, han var faktiskt där när jag kom hem redan. Vi satt fortsättningsvis utomhus, vi har ändå en ganska trevlig gräsplätt utanför vårt hus. Känns lite som att sitta på sin porch och spotta snus när man sitter där och stirrar ut alla som går förbi. Vi pratade om litteratur och politik och folk man känner, the usual.

Sen fick jag panik för att jag insåg att jag bjudit in Bokcirkeln en timme tidigare än vad jag trott, så jag fick simultanstäda + laga mat samtidigt som vi umgicks. Stekte upp allt jag hittade i kylskåpet och serverade med hummus och myntasås till middag. Mycket gott.

Klockan sex kom Bokcirkeln. Jag fick hemvärpta ägg som present! Älskar när ägg är i alla olika färger, känns så hemtrevligt. 

Vi hade läst Alice Munros novellsamling Kärlek Vänskap Hat till idag. Vi var ganska överens om att det var en bra bok. Jag tycket jättemycket om vissa noveller, tänker fortfarande på vissa, speciellt en som heter Flytande bro fastnade i mig. Det är alltid så trevligt att träffas och prata om boken vi läst, men också allt annat som det spirar ut i. Vi hinner älta alla möjliga ämnen under de timmarna vi sitter. Vi är också en så bra blandning människor - bra spridning i åldrar och livssituationer. Alla kommer med sin infallsvinkel på den bok vi läst och jag får alltid en massa aha-upplevelser när jag hör hur andra har tolkat nåt. Sen är det bara ett sånt gemytligt sätt att umgås, dricka lite te, äta en chokladbit och diskutera böcker. Vem behöver så mycket annat? Bokcirkeln är verkligen det bästa jag börjat med på väldigt länge. 

Nu är den här helgen slut också och jag hade nog tänkt se ett avsnitt Howards End till, men tror jag skiter i det. Det är ju faktiskt Eurovision-vecka den här veckan, viktigt att va utsövd! 

Storytelling that makes my heart go boom

Tjena alla monsterdiggare! Hoppas ni har en bättre dag än jag. Inte för att min varit jättehemskt, men lite tung dag på jobbet i kombination med ett lågtryck som ger och har gett mig huvudvärk, på gränsen till migrän hela dan. Är det det här som folk pratar om när dom pratar om ålderskrämpor? Det känns som att ALLT ger mig värk nånstans nu för tiden. 

Före det här spårar ur till nån 30 things that are soooo true if you're 30-lista så ska jag byta spår. Idag ville jag bara visa er en av de finaste presenterna jag nånsin fått och kanske ni kan sno den här idén och vinna kompispoäng hos nån?

Jag hittade det här lilla handgjorda häftet i min byrålådsorganisering häromsistens och DRABBADES av det ska ni veta. Kan tyvärr inte ta cred för den här idén själv, men jag kan ta cred för att ha en väldigt fin kompis. 

Här är baksidan. Det är alltså min best bud Jutta som nån gång under gymnasiet gjorde ett blandband åt mig med tillhörande bilderbok. Lite som kassettbanden vi hade som små, "när du hör den här signalen, då vet du att det är dags att byta blad". Det var till och med signaler på blandbandet! Nån violinslinga! Så jävla ambitiöst! Men sån är hon, min Jutta. Ni kanske undrar vad jag gav henne för födelsedagspresenter i gengäld? Det kommer jag inte ens ihåg, säkert nå rikti lame. 

Själva blandbandet har jag nog också kvar nånstans, men vi har tyvärr ingen kassettspelare för tillfället, så jag kan inte lyssna på det. Men eftersom alla låtar (och inlästa utdrag ur böcker! och dikter!) står skrivna på sina respektive sidor så sökte jag fram alla som fanns att hittas på Spotify och gjorde en lista, kompatibel med dagens digitala värld. Tyvärr fanns inte alla låtar på Spottan, så pass indie var vi nog ändå i den åldern. T ex den här godingen:

Som då illustreras så här i häftet (sidan till höger):

Fattar ni vad fint! Fattar ni hur mycket jobb som ligger bakom det? Sen så ska det ju också påpekas, än en gång, att utan Jutta hade nog inte min kulturella identitet sett ut som den gör idag, OJ vad de här blandbanden betydde mycket för en Larsmo-bo som saknade pålitligt internet där hemma. HÄR är Spotify-listan om ni är nyfiken på vilka slags låtar som fanns med. 

Så jäkla fint. Tänk att Jutta gjort det här. Åt mig! Ville bara berätta om det, blev så sentimental av det. Inte bara för att jag skulle vilja hänga med Jutta, men också för förmågan att vara sådär hudlös som man är som tonåring. När man bara låg och stirrade upp i taket och lyssnade på en låt och den låten verkligen BETYDDE nåt för en. Vet inte när senast jag upplevt det. Saknar också tiden när man hade tid/ork att prioritera vänskaperna på det här sättet. Älskar att vara vuxen, men det suger att vänskapsrelationer buffas ner på to do-listan, till förmån för jobb, hobbyer, familj och *livspusslet* ni vet. 

Shit, nu återkom jag ändå till 30 things that are soooo true when you're 30. Tydligen oundvikligt att vara ett Buzzfeed-skämt, blä. Jaja, jag tycker det är en helt fantastisk presentidé och jag föreslår att ni utöver den här typens presentgiveri snarast möjligast. Livslång vänskap utlovas.

Nu ska jag säga fuck u åt lågtrycket och muntra upp mig själv med att läsa klart Maria Maunsbachs Bara ha roligt. Den är fem av fem-bra, verkligen. Ha det så bra och vi bloggas igen, snart. Och Jutta - <3:ar dig 4-ever.

Alla mina liv i alla mina lådor

Ganska ofta får jag behov av att rensa och reda upp i alla mina lådor. Jag är inte pedant på nåt sätt, men det stör mig jättemycket om jag vet att en byrålåda eller en skåpdörr är stängd och det ser fint ut på ytan, men innehåller kaos. Det får mig att känna mig oärlig, som att jag kunde bli ertappad med nåt när som helst. Jag somnar med ett självgott leende på läpparna när jag vet att mina lådor och skåp är i ordning. Ingen ska få ta Ellen Strömberg på att hon inte har ordning i sina lådor!!!!

Vi har faktiskt jävligt många lådor. Både jag och Pär samlar på oss skit som inga andra, gränsen mellan våra lådor fulla med "charmig kuriosa" och medverkan i nästa säsong av Extreme Hoarders är bibelsidetunn. Kanske är det därför jag känner ett sånt nästan maniskt behov av att rensa och reda upp. Inbillad känsla av kontroll. 

Idag har vi haft som projekt att ta oss an byrålådorna. Det hela började i söndags när vi hamnade i ett litet vardagsgräl om ordningen i biblioteket. Vi är så pass förutsägbara att vi grälar om städning ibland, lol. Hur som helst så kom vi i grälets utebbande fas överens om att ordna upp i byrålådorna på den lediga dagen. Sagt och gjort, det gjorde vi. Det behövs nästan en hel dag för att göra sånt. Inte för att vi har riktigt så många lådor, men för att man fastnar. 

Och fastnade gjorde jag. 

Ni som följer mig på Instagram (god bless er goda smak) kanske redan har sett att min Instastory went crazy idag med tillbakablickar jag hittade i lådorna. Jag förlorade verkligen mig själv där i ett par timmar. Gamla foton, dagböcker och grejer jag tyckt varit värda att spara. Jag satt i skräddarställning på golvet med spillror av alla mina liv kring mig. För det är så jag tänker på det, som olika liv jag en gång levt. Människor man dejtat, människor man önskar man hade dejtat, människor man umgåtts med men mest människor man varit själv. 

Det är som med mina lådor, det här med mina olika liv. Jag har ett nästan tvångsmässigt behov av att vädra ur ibland. Ingen ska få ta mig på att jag inte säger hur det är, eller var då. Jag vill somna med ett självgott leende, vetandes att allt är out in the open. Eller allt och allt, men jag vill erkänna allt jag gjort, även när det varit dumt eller pinsamt. 

Jag tror man behöver en viss tid, ett visst avstånd för att kunna visa innehållet i alla lådor. Mycket av det jag suttit och bläddrat i idag är sånt som ni redan vet: hur hopplöst olycklig förälskad jag var (visserligen i olika personer men) hela tonåren. Fatta att jag suttit och transkriberat femtiotvå miljoner sidor dialoger MED UTMÄRKTA BETONINGAR i mina dagböcker från nån fest, där jag suttit och pratat med Honom med stort H. Ni vet om vännerna jag svikit och vännerna som svikit mig. Ni vet också att jag varit deprimerad i flera omgångar, ni vet ångesten och ni vet hur det tagit sig uttryck ibland; självskade- och ätstört beteende ibland annat. Jag tycker om att kunna dela med mig av sånt med er, jag tycker om att kunna prata om sånt som jag egentligen inte skulle vilja prata om. 

Men när jag satt och plockade i mina papper idag insåg jag att det finns så många liv kvar som jag aldrig vågat skriva nåt om alls. Saker jag gjort som är så otroligt svåra att erkänna, än idag. 

Ta den här bilden från kollaget där uppe t ex: 

Jag är visserligen jätteung, jättedum, jättekär där på bilden, men jag är ju inte jättefull. Jag är ju helt enkelt jättestenad. 

Jag är 20 eller 21 på den där bilden och mannen bakom smileyn kommer snart krossa mitt hjärta många gånger om men också framkalla många såna där fnittringar ännu. Vi har, strax innan bilden är tagen, rökt en joint. Igen. 

Det slog mig när jag skrev "jättefull" och inte "jättehög" på min instastory att det här är verkligen en del av mitt liv, ett annat liv jag levt, som jag inte alls kan stå för. Så nu försöker jag tvinga mig att göra det. Ingen ska kunna ta Ellen Strömberg för att hon inte står för alla sina liv!!!

Det är så jobbigt att skriva om det här att hjärtat bultar i bröstkorgen när jag gör det. Kanske för att det är en sån infekterad och polariserad diskussion. Jag är så rädd att bli stämplad med ett stort rött "KNARKARE" i pannan. Känner ett behov av att verkligen poängtera att det är ganska många år sen jag senast rökte gräs och jag har inga planer på att göra det igen. 

Inte bara för att det är förknippat med dåliga relationer from the past, men för att jag till sist bara blev nojig och jävligt angstig av att röka på. Har man couchsurfat hos nån jävla tysk i Kreuzberg, blivit bjuden, tagit ett par drag och sen legat i hens soffa på en nyårsafton, oförmögen att prata eller röra sig på tre timmar för att man är så stenad så är man inte så sugen längre, hehe. 

Det har varit en del debatt kring weed den senast veckan, gnistan som startade det hela är SU:s förslag att avkriminalisera personligt bruk och innehav. Nu är jag varken nåt stort fan av SU eller weed för den delen, men jag är ett stort fan av att prata om saker och försöka närma sig varandra och jag tycker det är ett modigt och vidsynt förslag från SU.

Här i lilla Jeppis har diskussionen om knark gått het de senaste åren och med all rätt, vi har stora problem med ungdomar och droger här i stan, det är knappast nåt att hymla med. Det är bra att det tas på allvar, men diskussionen tenderar att bli så otroligt ensidig och demoniserande. Röker du gräs en gång så kommer du att sluta som Trainspotting-scenen där han dyker efter tabletter i den dra smutsiga toan. Eller så dör du, knall fall bara. 

Jag rekommenderar verkligen ingen att göra nåt utanför laglighetens gränser, speciellt inte som ung. Inte för att du kommer att dö, men för att du inte är färdigväxt ännu och gud vet att du inte ska mixtra med en växande kropp och hjärna. MEN faktum kvarstår att gräs faktiskt inte är livsfarligt alla gånger. Visst kan det få ditt omdöme att skifta och plötsligt sitter du och tycker att dreads vore en bra idé och visst kan du bli paralyserad i Berlin en nyårsafton MEN oftast så röker du ett par drag, har jätteroligt och kommer ur det helt okej, helt oskadd. Det här är inget reklaminlägg för nåt, jag tycker att gräs är ganska osympatiskt och okonstruktivt, i alla fall i det långa loppet, men jag kan inte sitta och ljuga och berätta skräckhistorier heller. 

För inte så länge sen pratade jag med en kompis om drogproblemen i Jeppis. Vi har båda så att säga experimenterat en del back inna dem days men vi var överens om att det har eskalerat enormt sen vi var unga här i stan. Min kompis, let's keep them nameless, sa en jävligt bra sak. Hen sa att man verkligen inte borde klumpa ihop gräs med andra, farligare droger. Säger man åt en ungdom att det är livsfarligt med gräs och ungdomen i fråga sen testar och inser att nej, det där var inte så farligt så ökar risken att man inte tror på nåt annat man hör sen. Man tror att inget annat som klassas som farligt faktiskt är farligt sen. Och det finns så jävla mycket som faktiskt är så farligt. Jag har aldrig testat nåt annat än gräs, men jag har sett på nära och längre håll vad andra droger kan göra med dig. Det är inte roliga saker alltså. 

Jag vill faktiskt inte välja nån sida alls i det här, men vill vi få tag i problemen så tror jag på att börja nyansera diskussionen, för det är faktiskt inte svart eller vitt. Jag tror vi måste börja lyssna på varandra och vi måste göra det enklare för ungdomar att våga prata om det. Ett sätt kunde kanske vara att avkriminalisera personligt bruk och innehav. 

Grejen är ju att de flesta av oss gör märkliga och ibland dumma val som unga. Det finns värre saker än att röka gräs, ganska mycket värre saker. Saker du inte blir stämplad för, kanske inte ens socialt, men definitivt inte i straffregistret. Jag vet att jag, som festande och gräsrökande 21-åring, hade mått bra av att kunna tala med nån om vad som hände, utan att behöva vara rädd för att bli dömd eller straffad. Jag kände att jag med mitt val att röka gräs hade valt sida. Jag hade valt svart framför vitt. Om man en gång gjort ett sånt val, i en fråga som är så polariserad, är det en jävligt stark känsla av att inte längre vara välkommen på andra sidan. Så stark, att jag ännu idag, som 30-åring (vars vilda valborg bestod av en extra kaffekopp efter klockan sex), drar mig för att erkänna det. Nu när det börjar vara så länge sen att det knappt räknas längre. Jag har ju gjort så mycket annat sen det här, jag är så många andra nu för tiden. 

Men om jag hade blivit fast då och straffad för det. Vad hade hänt då? Hur många liv skulle jag ha behövt leva och hur många lådor måste jag fylla med annat före det inte skulle ha räknats längre? Hade jag förseglat mitt dåliga val once and for all och aldrig känt mig eller ens varit välkommen på andra sidan? Hade jag ens blivit nån annan eller hade jag ännu varit 21 och fast på ett svartvitt foto? 

Nåt roligt som hände

Jag skulle vilja att det händer nånting roligt imorgon, sa jag åt Pär igår kväll när vi lade oss. Jag blir alltid lite smådeppig av att vara sjuk, jag känner mig så värdelös och isolerad från omvärlden. Jag har knappt varit utomhus på två veckor, än mindre träffat nån. Den här veckan har jag bara - och då menar jag bara och endast - legat på soffan och scrollat, sett på Gilmore Girls och sovit hostmedicin-indränkta tupplurar. 

Vad skulle det vara för roligt då? frågade Pär och jag sa att jag vet inte, men det är ju ändå fredag, den dag som ska vara roligast, enligt folk som vet sånt. Kanske att ett nytt nummer av Vi Läser kommer på posten eller att jag får ett roligt mejl eller så. Inte så höga krav, men inte så höga förhoppningar heller.

Men när jag vaknade - första morgonen tillbaka i vårt sovrum efter sjukexilen i gästrummet! - hade jag fått ett mejl från KIDE (Kirjallisuuden edistämiskeskus), att dom betalat ut mina stipendiepengar! Ser ni, jag ansökte för nån månad sen om pengar för att köpa en ny dator. Och pengar till en ny dator fick jag också, nästan hela summan! 

Jag har haft en alldeles okej-fungerande pc i ett par år nu. Inget illa om den, men jag har tyckt den har varit onödigt tung att släpa på och på sistone också lite onödigt slö. Jag har dessutom med både avund och klasskomplex suktat efter mina kollegors och vänners MacBooks i många år.

Jag är den första att medge att det handlar till mångt och mycket om ren och skär design och symbolvärdet i det där lilla lysande äpplet. Men också för att en MacBook Air är en så otroligt behändig liten dator när man sitter på många olika ställen och skriver och de är så användarvänliga, speciellt när man har en iPhone. 

Så efter att ha kontrollerat att mina stipendiepengar verkligen låg där på kontot och pös, stack jag kontokortet i handen på Pär och sa "gå och köp mig en dator". Är nämligen fortfarande lite för hostig för att gå de långa 600 metrarna eller vad det är till affären. 

Och det gjorde han! Och nu har jag en alldeles egen MacBook Air, mitt livs första. Det känns som att klassresan är komplett på nåt sätt, hehe. 

Och inte nog med det! Ikväll har jag underhållit mig med att köpa hem och installera och lära känna Scrivener, skrivprogrammet som bl a Malin och Kugge svär vid. Tänkte att jag skulle försöka skriva min andra bok på det. Tänker överlag att det kommer vara väldigt mycket roligare att skriva andra boken nu, men ny, hjälpsam dator och nytt, hjälpsamt program. Jag känner mig 200% mera proffsig plötsligt. 

Men alltså OBS, jag skrev min första roman delvis på OpenOffices gratis skrivprogram på min hackiga PC och delvis på mobilens anteckningar och det gick ju bra det med. Jag skulle säkert få utkrystat en bok eller två till på det sättet. Det viktiga är att vad du skriver, inte vad du skriver på. MacBooks och Scrivener är bara fluff egentligen. Skulle jag inte fått stipendium skulle jag aldrig ha lagt så mycket pengar på en dator. Fick ångestpåslag nu att jag bidrar till det här märkeskåta, konsumtionshetsiga Lyxfällan-samhället vi alla lever i, men jag är bara så glad! Får man vara det? För en sån materiell sak? Jag är det i alla fall.

Jag är också otroligt glad och tacksam att jag får vara skrivande människa i ett samhälle och en tid som uppmuntrar till skrivande till den milda grad att man får pengar för att köpa datorer. Tro inte för ett ögonblick att jag glömmer vilken otrolig lyx det är eller att jag nånsin kommer ta sånt här för givet. 

Men med det sagt.... JAG HAR NY DATOR!!!!!!

Kulturkonsumenten v 17

Den senaste tiden har jag

LÄST

Jag har läst ganska lite den senaste veckan men den hyllade biografin om Ester Blenda Nordström, Ett jävla solsken har jag lyssnat på. Fatima Bremmer som skrivit den förtjänar hyllningarna, den är oerhört slukarvänligt skriven och känns knappt som facklitteratur. Ett spännande kvinnoöde för att använda en kräkframkallande klyscha.

TITTAT PÅ 

Nu kommer två riktigt pangtips! Dude är en film producerad av och för Netflix som nyligen släppts. Det är en ganska klassisk historia om fyra vänner som just ska gå ut high school och rädslorna och förhoppningarna som det väcker. Mycket fest, lite sex och den passerar Bechdel-testet med guldstjärna. Det är som en feministisk, modern, snygg version av American Pie. Jag gillade den. Se den om du gillar high school-filmer (vem gör int?)!!!

Blank är NRKs nya satsning, uppbyggt i sannaste Skam-stil med screenshots, bilder och klipp i realtid på NRKs flöde. Inget plåster är stort nog för Isak & Even-hålet i våra hjärtan, men det här tror jag kan vara så nära vi kommer. Handlar om Ella som har mellanår efter gymnasiet. Det började nara för nån vecka sen så du hinner med lätthet komma ikapp. Kolla HÄR. Tacka mig senare, mmmkay.

LYSSNAT PÅ 

Den här tidiga demoversionen av Nothing compares 2 U (a k a världens bästa låt) som nån hittat i Princes gömmor. Men också en hel del annat, jag försökte samla det bästa HÄR. 

Saker jag inte skriver om

Jag är sjukskriven för andra veckan i rad. Är betydligt piggare än vad jag var förra veckan, har bara haft lite stegring som mest sen i helgen, men hostar på det där riktigt äckliga sättet med hela kroppen vid minsta lilla ansträngning och är så täppt i alla bihålor att jag tappat delar av hörseln och hela smaksinnet och luktsinnet. Äter ibuprofen och ligger i riskzonen för att bli beroende av nässpray för att överhuvudtaget kunna fungera. Igår fick jag också nåt slemhinnelösande eller vad det nu är av läkaren plus hostmedicin som gör mig trött och lite sinnesslö. Men det är tydligen bara en långlivad sort den här influensan, "du får nog räkna med att hosta en månad" sa läkaren igår. Men nu får jag i alla fall sova om nätterna och det är märkligt hur mycket ljusare tillvaron ter sig när man sover bra. 

Jag har inte gjort annat än klaga om hur dåligt jag mår på instagram den senaste veckan och det får man väl göra, men till och med jag har nån slags övre gnällgräns. Så nu försöker jag faktiskt att inte skriva om hur jävligt det är att det har varit supervackert vårväder nästan hela tiden jag varit sjuk och jag missat åtskilliga timmar av uteservering, läsa bok i park och ta den långa vägen hem på cykeln.

Skriver alltså inte om sånt. 

Sen vet jag inte hur smakfullt det är att sitta och tycka synd om sig själv när ämnet på tapeten är människor som mår så mycket sämre än en själv i allmänhet och då Avicii i synnerhet. Det är tragedi som inte lämnar mig oberörd heller, det är jättehemskt. Kanske ingen ens tror att jag är så egocentrerad att jag inte tycker det, men jag blir lite rädd att skriva nåt annat än om hur hemskt det är med unga människor som dör och kanske drivs till det, för tänk om nån inte förstår att jag fortfarande tycker det, bara att jag inte har något annat att tillägga till allt som redan skrivits. Vet heller inte riktigt vad jag kan skriva och behålla en bra magkänsla, det är så jävla knivigt det där. Jag tampas inombords med tankar i stil med "inte mitt ställe att sörja" och "inte rätt att använda vad som i slutändan först och främst är en persons död och en familjs tragedi för att debattera ett samhällsfenomen" men sen vet jag inte alls om jag tycker det eller om jag tycker att om det är något vi kan göra så är det att lära oss något av den här personens död och den här familjens tragedi. Det är jättesvårt. Så då skriver jag inte om det heller. 

Skriver alltså inte om sånt heller. 

Så vad skriver jag sist och slutligen om? Inte så mycket. Jag kan skriva kort om att jag gjort två saker jag borde gjort för länge sen med den här bloggen. Jag har gjort en länklista till mina bästa (finlandssvenska, kände att jag måste begränsa det) bloggar som finns i höger-spalten som inte syns om du läser det här på mobilen, men desto bättre på dator-versionen. Har säkert glömt nån, men ska försöka uppdatera den vart efter jag kommer ihåg.

Sen har jag avregistrerat mig från bloggtoppen.fi , eller försökt i alla fall. Det är säkert en fin tanke bakom den sidan, men för mig blir den så snabbt en popularitetstävling. Kanske det här är surt sa räven-reaktion av nån som brukade va topp tio och numera nätt och jämnt når upp till topp tjugo, men i så fall får det vara det. Jag brukar säga att jag inte bryr mig om hur många läsare jag har, men det är mer hur jag skulle vilja att det skulle va och inte hur det faktiskt är. Det är klart jag bryr mig. Men jag vill bry mig mindre och jag orkar inte tävla mot andra och det började jag göra där. Så bye bye bloggtoppen. 

Det är kanske inte så intressant, men det är sånt jag skriver om i alla fall. 

Om-listan

Jag ligger och förtvinar här i gästrummet ännu. Kan det här vara värsta flunssan på många år? Tror tack och lov jag hade min värsta febertopp igår hur som helst, så nu kan det bara bli bättre. Mellan att jag sover bor jag på internet och tror att jag läst de flesta bloggar och buzzfeedartiklar som finns nu. Idag hittade jag den här listan på Elsas blogg, snodde den för det får man göra när man är sjuk. Tog mig en hel dag att fylla i den, men här är den:

Om jag hade fem miljoner skulle jag:

Köpa lägenheten, köpa en sommarstuga nånstans i Larsmo, ge åt familjen + nån flyktinghjälp och ta tjänstledigt en tid och bara skriva. Fast i verkligheten skulle jag säkert plåttra upp det på typ loppisporslin eller nåt annat onödigt. Kan _inte_ hålla i pengar.

Om jag fick byta ansikte med en kändis skulle jag:

Välja Barbra!

Om jag kunde spela ett instrument jättebra skulle jag:

vilja spela piano tror jag. Det är så trevligt. Men det hade ju också varit coolt att kunna spela nåt mera mobilt, så att man kunde dra av en trudelutt på fest. Men gitarr känns så lame. Men nåjo, gitarr kanske.

Om jag inte hette Ellen skulle jag:

mina föräldrar hade aldrig nåt alternativ till Ellen och jag kan faktiskt inte se mig som nåt annat än en Ellen heller. Tycker många namn är fina, men jag är nog mitt namn fullt ut.

Om jag bara fick lyssna på ett band resten av livet skulle jag:

jag lyssnar mest på soloartister insåg jag när jag försökte komma på nåt här. Men jag tror att Nirvana hade legat bra till, dom har jag gillat sen jag var sex-sju och gör fortfarande.

 Om jag kunde skapa mitt eget drömplagg skulle jag:

Den perfekta, skräddarsydda kostymen med tillhörande byxa. Jag vet att det är fusk för det är två plagg, men det vill jag ännu nån dag äga. Tycker det är SÅÅÅÅÅÅÅ snyggt.

Om jag kunde få uppleva en dag en gång till skulle jag:

Hur mycket misstag jag än har gjort så har de ju ändå på nåt sätt lett till att jag är där jag är idag. 🎶🎵God bless this broken road that led me home to youuuuu 🎶🎵 osv osv osv. LOL jag tror inte på ödet, även om det ska erkännas att det är jävligt mkt enklare att tro på ödet när man mår bra och har det bra. Men jag borde ha sagt ifrån vid några tillfällen som verkligen grämer mig att jag inte gjorde. Men en specifik dag, hmmm? Jag skulle nog ta nån dag i barndomen då, bara för att refresha minnet då.

Om jag fick ändra tre saker med mitt utseende skulle jag:

Det är ett svårt tankemönster att komma från det här med ”om jag bara vore smalare så skulle allt annat va bra”. Jag VET att det inte är så, men det är då lätt att fastna i. Jag tänker att folk skulle ta mig på ett annat sorts allvar om jag inte var tjock, jag skulle inte först och främst vara hon där tjocka. Jag är så otroligt trött på att prata om kropp ska ni veta, jag vet att jag satt mg i den ekan och by god, jag ska ro den i land också, men så jävla skönt det vore att inte få en fråga om kroppar i nån jävla intervju nån gång!!! Hur många böcker jag än skriver kommer jag antagligen alltid att få prata kropp.

Som tjock har du två val: du kan andas ut och sträcka på nacken eller låta bröstkorgen sjunka ihop och försöka försvinna, på olika sätt. Jag har valt att inte försvinna, för jag mår mycket bättre av det. Enda jag gjort är att andas ut. Jag kräver faktiskt inte så mkt annat.

För det är det, jag drömmer inte om att bli beundrad för min kropp, jag drömmer inte om att få komplimanger. Jag drömmer om att inte behöva förhålla mig till min kropp. Jag drömmer om att va på stranden utan att det är en fucking politisk handling.

Nej, vet ni vad? VET NI VAD JAG DRÖMMER OM? Bekanta på Facebook som inte delar fettföraktande memes, bekanta som inte ”uppmuntrande” frågar hur det går med badmintonen om jag skippat en vecka, bekanta som inte skrattar åt fet-filter på snap, bekanta som inte gör ett stort nummer av dom inte borde äta den där bakelsen, läkare som inte säger ”gå ner i vikt” när allt man vill ha är ett sjukintyg för förkylningen, läkare som inte säger ”gå ner i vikt” när skär deprimerad och vill dö, klädkedjor som inte gör ”inkluderande kollektioner” upp till strlk 42, klädkedjor som inte ska göra ”allt tillgängligt för alla” och i praktiken raderar plus sizekläderna, kläddesigners som inte HITTAR PÅ mindre storlekar som size zero men inte kan göra nåt större än en 38:a. Jag drömmer om att kunna gå hem från krogen, halv tre på natten, SNYGGARE ÄN NÅNSIN OCH NYUTGIVEN SUCCÉDEBUTANT och inte möta ett gäng av fullväxta män som ropar och skrattar efter en.

Men det är ju saker som ska ändras i samhället. Så om jag skulle ändra tre saker i mitt utseende? Hmm, då får det nog bli: Större näsa, fetare röv och ett längre långfinger.

Om jag skulle byta jobb imorgon skulle jag:

Skriva på heltid. Skulle också tycka det skulle va superintressant att sitta i kassa i nån mataffär. ÄLSKAR att spionera vad folk handlar.

Om jag hade en superkraft skulle det vara:

Att bli osynlig! Åååh, vad jag skulle uppskatta det. Tänk vilket skvaller man skulle få tillgång till!!! Och kunna smyga in gratis överallt! Peta på Mona Lisa eller vad man nu gör.

Om jag var tvungen att bo i en annan stad för resten av mitt liv skulle jag:

kanske flytta till Malmö? Har så många vänner där. Fast helst skulle jag bo mindre än så. Karlshamn är fint!

Om jag bara fick äta en rätt varje dag resten av veckan skulle jag:

Den här veckan har jag enbart ätit nudlar och glass och det är typ allt jag är det minsta sugen på också, sååå... nudlar och glass.

Om jag var tvungen att vara otrogen med någon skulle jag:

Efter den här bilden på ASAP så får jag nog säga ASAP.

Om livet tog slut på söndag skulle jag:

inte bli förvånad. Satan vilken influensa alltså.

Pip väs vissel

Ni alla som tyckt att det har varit lite väl mycket positiv shit här på bloggen lately, livet fullkomligt leker och jag bara gliiider fram och bokar resor till vänster och får praise för min bok till höger - varsågoda det här är er lyckodag!!! 

Det här är vår tvättkorg och min utsikt atm. Obs det här är inte en pik till Pär, som är den som sköter tvätten i hushållet, utan bara en illustration över att nej, mitt liv är inte speciellt mycket mer glamorösare så här efter boken som före.  

Jag ligger i gästrummet och tittar på den överfulla tvättkorgen, den definitiva symbolen för vardag. Samtidigt stryker katterna runt mig och ser fundersamma ut. Vad är det som låter? Som väser och piper och visslar? Ingen fara kära barn, det är bara er moder som ligger och andas. Det som jag så länge ville tro var allergier har inte mildrats med medicin och dessutom har jag fått feber och riktig torr och härlig hosta. Ligger ömsom och svettas och ömsom och fryser och äh det här är inte intressant för nån, alla vet hur feber känns.

Från vardagsrummet hörs fotboll på tv och enda som når mig är det gröna ljuset i hallen. Vi har som oskriven regel att man sover i gästrummet när man är sjuk så nu ligger jag här och jag känner mig ensammast i världen. Kanske det var en omedveten pik mot Pär ändå, inte nog med att han nonchalerar tvätten, han nonchalerar sin lungsjuka fru också. 

OBS SKÄMT. Han har försett mig med cokis och kommer och kliar mig på ryggen med jämna mellanrum. Men det går inte att inte känna sig väldigt uschlig när det är så här. Det enda som hållit uppe livsgnistan idag är Beyonces framträdande på Coachella som jag nu sett i sin helhet. Grät lite, men vet inte om det var för att det var så bra eller för att DET ÄR SÅ SYND OM MIG.

Grattis alla haters, mitt liv leker INTE, på sin höjd sitter mitt liv och deklarerar och pillar på nån liktorn. 

Lösa tankar en fredag

 🐳 Jag är ju givetvis team knytblus, har svårt att se hur maninte kan vara det. Men är imponerad, nästan chockad över mängden människor som faktist ÄGER knytblusar. Trodde det var mest Marlene Dietrich och eventuellt kanske stilikonen Linnea P. som äger såna på riktigt. Men jag knyter en extra fin rosett i dragskon på mina mjukisbyxor idag och stämmer in i stödet.

🐳 Vilket underbart vårväder vi haft idag! Nikko menade att det är skrattretande hur vi  så fort det blir plus sju grader och vindstilla börjar prata om sommarvärme men jag vill ändå vidhålla att det nästan kändes som sommar idag ute på balkongen. 

🐳 Vilket leder mig till frågan: har nån tips på hur man pyntar en balkong utan tak? Alltså sånt som kan stå ute i ur och skur för gudarna ska veta att jag inte är den som orkar bära textilier och känsliga växter ut och in vid väderväxlingar.

​🐳 Idag släpptes nyheten att JOY ska spela på AE i sommar! På mitt jobb! Har hållit inne med det hela veckan nu men äntligen får man säga det i det här jävla landet. Så kul! 26:e juli, var där eller var rektangulär! 

🐳 Dom tipsade om Jaga Vatten i dagens avsnitt av A Lady Never Tells-podden! Skulle ha blivit glad bara av en sågning, men roligare så här så klart!  Tycker ni ska lyssna på podden, oavsett om dom nämner mig eller inte!

🐳 På tal om det, fick en helt ljuvlig recension i Kyrkpressen, denna sanna INSTUTION i Svenskfinland, igår. Hurra! Är så klart glad över mina recensioner annorstädes också, men Kyrkpressen alltså! Kanske denna lilla hedning kommer till himlen i alla fall nu? Bifogar iaf recensionen till min ansökan till Sankte Per. Hade inte tänkt dela några recensioner alls här för jag hade bestämt mig för att inte bry mig om den men LOLOLOLOL nu vann självgodheten här.

🐳 Idag satt jag ett par timmar och skrev på Robbans. Drack en grön smoothie där, som jag såg innehöll min allergifiende äpple, meeen som jag ändå brukar kunna tåla ganska bra uppblandat så där. Men pollensäsongen måste vara närstående för det har kliat i halsen och känt mig tung i huvudet ända sen dess. Blir alltid extra känslig i pollentider. Så se det som en varning, fellow allergiker. Nu börjar det. 

🐳 Idag hände det här:  

Det här alltså Per Sinding-Larsen som skriver och tackar för att jag skrev på min story att jag tyckte om hans veckolista på ny, bra musik på Spotify. PSL är alltså en svensk musikjournalist vars smak jag litar på till 100%z Och att han ”följer” mig på min ”sida”?! Har ju vetat att han följer mig på Insta en tid (det också - varför? trodde tbh att det var ett misstag) men vad betyder det här? Att han läser min blogg? VADÅ SIDA? SKIT SAMMA men Per, if u read this, jag saknar Studio Pop och du och Susanne Ljung och vem ni nu var i det programmet gav så mkt livsviktig kulturinfo till en tjock liten fjortis på finlandsvenska landsbygden! Jag vet att det coola här vore att inte låtsas som nåt alls för det är ju inte coolt att va starstruck men orka va cool.

🐳 Det här blev ett väldigt skrytigt inlägg. Jag ber om ursäkt.  

Shoppinglistor, blogginlägg och små små dikter

Vi fortsätter rundturen i min telefon och tittar lite på sånt jag sparat i mina anteckningar. Det är en av mina absolut mest använda appar och jag skriver allt möjligt där. Här är ett urval:

Jag började en gång skriva haikus på mobilen. Tanken var att jag skulle skriva en per dag. Jag kom ihåg det i fyra dagar.

 Det här lite kul, min planering inför vårt bröllop. Gillar att min målbild var ”stel amerikansk prom” och ”punkare som tagit över skoldiscot”. Tycker vi lyckades ganska bra med det.

Jaha...? 

När Pär fyllde 34 skrev jag en lista på 34 orsaker varför jag älskar honom åt honom. Här är 5-14.  

Men Pär är inte helt utan konkurrens som ni märker. 

Mitt bästa Sylvia Plath-citat. Det fortsätter och slutar så här: ...unable to decide, the figs began to wrinkle and go black, and, one by one, they plopped to the ground at my feet.

Tror jag brainstormade titlar på boken här. ”UNDER LIVET”?! Va satan tänkte jag med tack alla gudar för att det inte blev det.

Olika blogginlägg jag tänkte jag skulle skriva nån gång. Har väl knappt gjort nåt? 

Här upptäckte jag att man kunde rita i anteckningar också. 

Copypasteat från min blogg 2009. 

Jag skulle skriva gratis tips på saker man kan göra med sin kompis på alla hjärtans dag, men det glömdes bort och blev aldrig mer än så här. Ändå bra tips. 

Saker jag skrev upp som jag skulle prata om i min och Linneas podd (vi spelade faktiskt in ett avsnitt idag!!!). De här ämnena känns ju ganska daterade idag, speciellt efter #dammenbrister hände, hehe. Och silvervattendebatten har ju ebbat (höhö) ut.

Saker jag skulle vilja ha till vårt hem. Men nu har jag faktiskt en espressopanna så hurra! 

Och till sist så finns det kanske tvåtusen såna här små listor.