Hej, vi åker ut till Fäboda

Gud vad jag är trött på det här rosa rummet nu. Och kolla vad solen faller in. Vi åker till Fäboda!

Fast först måste vi äta nåt. Jag bjuder på burgare, vi äter i bilen.

Är du mätt? Då åker vi!

Pär blir som en kalv på grönbete. Det blir väl så när man sitter hemma mest hela tiden.

Skönt med horisonter och havsluft!

Alexa, queue How can you mend a broken heart!

Solvarma klippor, mmm okay.

Sätt dig en stund! ”Det är härligt att se på vågor”, som Pär säger.

Fast det mesta går i samma färg finns det mycket att se på just nu.

Är så jävla nöjd med outfiten, kan du ta en bild?

Sen händer förstås det oundvikliga. Blöjto!

Det är väl bara att åka hem då. Skönt med lite frisk luft i alla fall.

Hem till Viola igen. Tack för utflykten!

Veckans skrivövning: The Mansion

Hej alla skrivvänner och speciellt Fia som hade efterlyst skrivövningar. Det är en tid sen, men det känns som att tid ändå inte spelar samma roll längre i detta post-coronasamhälle, så kanske jag kommer undan? Jag ville också använda den här övningen i ordkonsten med tonåringarna och i en workshop jag drog först (fortfarande drar, mina elever skriver som bäst) och därför kommer den här övningen först nu också.

Idag ska ni få en övning kombinerat med ett Youtube-tips! Jag har nämligen snöat in på övergivna hus på YT. Det finns så mycket, oftast lite snubbiga men, urban explorers bla bla bla som besöker gamla övergivna hus. Jag vet inte om deras verksamhet är hundra procent laglig och/eller hundra procent geniun, men idgaf för det ger mig tio minuters sjok där jag är nån helt annanstans än i en coronahärjad vardag.

Av alla klipp jag sett är detta min absoluta favorit:

Jag är mer eller mindre besatt av det här huset. Det är delvis drömhuset, delvis det värsta spökhus jag sett. Det triggar igång så mycket fantasi och inspirationsmekanismer i mig att det nästan kokar över.

Er skrivövning är så klart: titta på klippet. Skriv en berättelse som utspelar sig i huset. Ställ klockan på 15 minuter, det är din tid. Varsågod att börja!

-

På tal om skrivande har jag den här veckan börjat på mitt nästa projekt! Har skrivit 3000 ord på två dar och jag är uppfylld av det där sällsynta flowet man har när man är nykär i ett projekt. Det är så roligt! Vill du också hitta gnistan i skrivandet? då rekommenderar jag min och Kugges skrivhelg! Anmäl dig nu så du hinner med!

Om jag vore-listan

Låt oss leka Om jag vore! Det är lätt ,det kan ni också göra. För att göra det här så rättvist som möjligt så fick Pär även svara på dessa om mig. Så får ni en så heltäckande bild av mig som möjligt. Pär fick inte veta vad jag svarat före han själv svarade. Han tyckte det här var.. Ja, ni får läsa själva.

Om jag vore…

… ett godis: kanske ett Djungelvrål? Lite sur, lite salt, lite söt.

Pärs svar: Brunbergs tryfflar. För du är god.

… en maträtt: en mustig gryta som är varm och ganska kryddstark. Eller så tänker jag för högt om mig själv och så är jag bara en hög potatismos. Med klimpar.

Pärs svar: Tacos. Inte bara för att du gillar det, utan för att det också är innehållsrikt.

… en chipssmak: dillchips! Vet inte varför, det är inte ens en favorit på nåt sätt, men jag tror jag är dillchips. Lagom folklig, ändå inte sourcream & onion om ni fattar.

Pärs svar: Dillchips, för att du så lätt får dille på saker.

… en dryck: kaffe med grädde.

Pärs svar: Mjölk, om vi ska gå på det folkliga.

Om jag vore…

…en karaktär i The Office: Jag är en Andy, tror jag. Lite irriterande, sjunger ofta och underliggande problem med ilska.

Pärs svar: “Det är ju lockande att säga Tim…” “Vem är Tim?! Menar du Jim?” “Ja, men jag refererar till den engelska versionen nu. För att du är snäll och rolig.”

… en karaktär i Friends: Jag har hört att jag är en tydlig Phoebe, men det ar av syrran, som är mer Monica än vad Monica själv är. Jag identifierar mig mest med Chandler kanske? Med en liten sprinkle av Phoebe då.

Pärs svar: Aldrig sett, vet inte.

… en Disney-figur: jag skulle vilja säga Belle pga böckerna (och sKönheten of course, hehe) , men till utseendet liknar jag väl mest Ursula? Sen gjorde jag ett personlighetstest igår om vilken fiktiv karaktär genom allt jag är mest lik och resultatet var… TIMON!!! Blev supersur, känner mig inte alls som en Timon. Men nej, nu vet jag!!!! Kalle Anka, ahahahaha. Temperamentet igen då.

Pärs svar: Robin Hood, för att du har ett starkt rättpatos. Men det är ju väldigt smickrande förstås. Eller så är du Prins John, hehe. [efter att jag avslöjat vad jag svarat] Fast Kalle Anka är ganska bra också, du är går ju ofta halvklädd också.

… en i Spice Girls: När jag var liten och vi lekte Spice Girls var jag alltid Sporty Spice. Jag tror det var för att hon hade mest bekväma kläder och var liksom mest vanlig. Men idag så skulle jag ändå vilja säga att jag har lite Ginger Spice i mig.

Pärs svar: har för dålig koll, har aldrig brytt mig om Spice Girls. Men kanske Ginger Spice, för att du gillar stark mat.

Om jag vore…

… en färg: är nog nånstans på röd-orange-gulskalan tror jag. Eller skiftar jag till och med i lila? Mitt namn är ett solklart lila namn, men personligheten… ja, men kanske lila ändå. Röd i grund och botten, men med konservativa drag, hehe.

Pärs svar: röd. Varm.

… ett djur: det ligger ju nära till hands att svara katt, men så tråkig kan man väl ändå inte vara. Ko däremot, där tror jag vi är nåt på spåren. Lat och nyfiken på samma gång.

Pärs svar: Hund. Sådär humörsstyrd på nåt sätt. Tråkigt val kanske, men ad ska man säga? Kolibri..? Älg…? Jag tycker det här är bland det svåraste jag varit med om i år.

… ett väder: en liten höststorm, kanske med inslag av regn.

Pärs svar: Nämen herregud… Nämen, så där när det regnar och är solsken samtidigt.

… en växt: Vill nog helst vara en ek, en stor och kraftig och klok och gammal ek. Är väl ett litet ekollon kanske, en början till nåt sånt. Hoppas jag.

Pärs svar: Paprika. Väldigt smakrik. Fast nej, det här är ju helt missvisande, jag tycker inte alls om den här uppgiften. Det här var hemskt, jag vill aldrig göra det igen.

Här ligger den stackaren och svarar på frågor och plågas.

Kommentera gärna och länka om ni fyller i listan, med eller utan kompis/partner.

Vecka 15

Veckans vecka - i videoformat! Och nej, har inte orkat lära mig att klippa och bla bla bla ännu.

Skriv! med Kugge och Ellen

As I sat in by myself in quarantine for the 104694th day, I couldn't help but wonder ... är det dags att skriva Romanen nu? 

klicka på bilden för att komma till Facebook-eventet

Ja, nu sitter du där, allt är stängt eller avbokat, du kan inte träffa dina vänner och du har redan städat alla skåp. Inget står nu mellan dig och den där Romanen du bara vet du har inom dig! Men – hur börjar man? Var börjar man? Och hur ska jag klara av detta utan att gå under i min ensamhet? 

Vi har också tänkt på det här! Och därför vill vi, Kugge och Ellen, bjuda in dig till en inspirerande skrivhelg för att kicka igång din skrivmotor! Vi gör kortare skrivövningar tillsammans och pratar om skrivlust, text och hur man hittar inspirationen.

Efter en helg med oss och en massa andra skrivsugna vet du förhoppningsvis var du ska börja på ditt stora skrivprojekt eller har i alla fall lite mer kreativ energi och inspiration! 

Vi träffas på Zoom där vi kan se varandra och läsa upp texter för varandra. Du behöver inte ha någon tidigare skriverfarenhet och genren är fri! Du behöver dock vara öppen för att dela med dig av dina texter och bekväm med kortare övningar.

Pris 60 euro (inklusive 24 % moms). Anmäl dig genom betala för kursen här:
https://michaela.fi/skriv-med-kugge-och-ellen

Kursen är från fredag kväll till söndag eftermiddag och klockslagen är finsk tid. 
Fredag klockan 19–20
Lördag klockan 10–16 (inkl lunchpaus)
Söndag klockan 10–14 (inkl lunchpaus)

—-

Jag hoppas ni ska vilja anmäla er till det här, tror det kommer bli så kul! Skrivande är också en sån grej som passar rätt bra att hålla på med online och en sån här slags kurs tror jag är perfekt för dig som kanske inte gått kurs tidigare eller är lite blyg, det är som en liten mjukstart att sitta hemma och göra det. Också perfekt för alla er som utbrustit nån gång “varför kan du inte ha kurs där jag bor” osv. Hoppas vi ses!

Här kan du läsa Kugges inlägg om saken.

Nationen

Vi är ju många som följt med processen med Nationen rätt länge via Kugges blogg, så jag var mycket nyfiken när Förlagets recensionex damp ner i brevinkastet.

Jag kunde inte närvara på Kugges virtuella releasefest i fredags, men i lördags efter att jag städat hela lägenheten, duschat och smort in mig öppnad jag en flaska vin och satte mig med Nationen. Jag hade så att säga en egen privat liten fest här i soffan.

Det var med skräckblandad förtjusning jag började läsa. Jag har ju också levt studielivet ett par år i Åbo och har aldrig i mitt liv mått så piss eller levt så destruktivt som då. Och ja, även jag har varit på sitz och sillis och allt sånt. Det är klart jag har roliga och fina minnen från den tiden också men mest kommer jag ihåg alla ångest och jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera på att slungas tillbaka till den tiden.

I Nationen får vi hänga med tre personer som alla hänger på Västra Nylands Nation. Den jag relaterade mest till var Saga, som är lite för gammal och börjar bli lite trött på studielivet. Hon går på Tinder-dejter, försöker hitta nån väg ut ur slentrianen och tröstäter framför Gilmore Girls.

Mikael är handbollslöftet som ser studierna som ett nödvändigt tidsfördriv före proffskarriären i Tyskland. Men allt går inte Mikael tänkt och bl a träffar han Ellen (snyggt namn!) som ställer frågor ingen tidigare gjort.

Till sist har vi Astrid, som är den klassiska Duktiga Flickan som studerat i rekordfart och har karriären utstakad för sig. Tills hon stöter på hinder och livet tar en annan än vad hon (och hennes föräldrar) hade tänkt.

Jag tycker Kugge är bra på att beskriva hur jävligt allt kan kännas när man är i en sån där period i livet när man inte vet vad man vill eller vem man är och hur länge man kan ignorera en magkänsla. Den känslan tror jag de flesta kan känna igen sig i, oavsett om man är eller har varit ung nån gång. En grej som jag kanske lite saknade angående studerandeångest och så var oro eller tankar kring pengar. Nu kanske åtminstone Astrid är från en annan bakgrund än vad jag är, men det jag kommer ihåg från studietiden är en ständig akut brist på cash - även om man ändå lyckades bli full varje vecka..?

Precis som med Kugges första bok Vad heter ångest på spanska? läste jag Nationen i ett huj. Jag gillar att läsa medryckande, lättsam underhållningslitteratur då och då och jag tycker Kugge är fenomenal på det och speciellt i Nationen tycker jag hon gör det snyggt. Precis som det ska va i en sån bok var det inte särskilt svårt att lista ut hur det skulle gå, men det är ju också det som är genrens styrka; tryggheten i att veta att allt kommer ordna sig - även om jag tyckte speciellt Astrids utveckling ändå kändes fräsch. Plus för jättesnyggt omslag och extra kul att läsa om så bekanta miljöer! Jag är glad att Nationen finns bland finlandssvenska böcker, jag kan tänka mig att den når en helt egen målgrupp.

All in all - well done Kugge!

Meet Maggan

Idag kom Schildts & Söderströms höstkatalog ut och då kan jag äntligen berätta det som vissa av er kanske gissat eller hört om redan: jag ska bli med barnbok! Tänk att det här blir min tredje bok redan. Så snabbt det har gått.

Maggan året runt som den heter kommer ut i september och jag är såååå glad! Här är svar på några FAQ.

Vilken fin bok! Har du ritat bilderna själv?

Självklart inte! Det är Elin Löf, som syns på bilden, som illustrerar och hon gör det så bra! Är så glad att få samarbeta med henne igen, för det känns som att vi tänker lite på samma sätt och har samma referensramar. Och så är hennes illustrationer är så detaljrika och fina - ni kommer älska dem!

Vänta lite nu… Samarbeta “igen”?

Ja, det är ju Elin som illustrerade Lilla Liten-boken, om nån minns den? Det var en bilderbok vi gav ut på ordkonst-projektet jag jobbade på förra året. Vi hittade varandra då och jag tror att vi båda två var ganska sugna på att samarbeta igen efter det.

Ja just det! Du har ju skrivit barnbok tidigare! Vad är skillnaden nu?

För det första var Lilla Liten en bok vi gav ut utan förlag och det märks på slutprodukten. Jag behöver en redaktör för att vassa till mina texter och när jag ser på Lilla Liten idag ser jag bara slarvfelen och ställena där det kunde ha blivit vassare. Många kan uppenbarligen ge ut böcker själva och resultaten blir lika proffsiga som på vilket förlag som helst, men jag kan det icke. Det här känns på sätt och vis som min riktiga barnboksdebut, men det handlar kanske mer om att Lilla Liten var något jag skrev ihop på en eftermiddag när jag var lite uttråkad, utan nån tanke på att det skulle bli nån bok av det. Med Maggan har jag jobbat mer målinriktat från start, även om personen Maggan också bara dök upp i huvudet på mig en dag.

Ja, berätta mer om Maggan! Vem är hon?

Maggan är en lillgammal sisådär sjuåring med sovrufs i nacken och glasögon. Hennes familj består av mamma Josefina och morfar PG, som är pensionerad sjömanskock. Boken innehåller fyra berättelser, en för varje årstid och under året börjar Maggan skolan, firar jul, fyller år, får sommarlov och stöter på lite olika problem och får nya vänner under tiden. Boken är tänkt att funka bra som högläsning, men också för barn som knäcker läskoden tidigt och vill ha lite mer text än bilderböcker, men ändå kvar bilderna.

Det här är första skissen på Maggan ever, den fick jag se i höstas efter att Elin fått läsa första delen ur Maggan-boken.

Hur skiljer det sig att skriva barnbok från att skriva för vuxna?

För mig har det nästan bara varit roligt att skriva om Maggan. Det är lekfullt på ett helt annat sätt, även om jag tar det på lika stort allvar som resten av mitt skrivande. Jag hade inte planerat att skriva för barn, men Maggan är ett resultat av att ha jobbat med ordkonst i ett par år och träffat en massa barn och pratar med dem och läst en hel del barnböcker. Jag har inte haft nån egentlig prestationsångest kring barnboksskriveriet hittills, men en dag insåg jag vilken fin, ganska högstämd litterär tradition det finns i Svenskfinland på barnbokshållet och då fick jag en klump i magen typ VAD HÅLLER JAG PÅ MED VEM TROR JAG ATT JAG ÄR.

Sen har jag jobbat med Ida-Lina Nyholm som redaktör den här gången, hon har hand om barn- och ungdomssidan på S&S. Utan att jämföra mina redaktörer sinsemellan alls (<3 Anna <3) så vill jag bara påpeka att det är så himla roligt att jobba med Ida-Lina, hon är en kompis från förr och hon har så vasst öga både när det kommer till text och bild och vi har lite samma approach till barnböcker. Tror jag i alla fall, eller så är hon bara bra på att ta hand om författare med stora egon hehe.

Ska du bara skriva barnböcker nu framöver?

Jag vill fortfarande skriva allt! En drömtillvaro vore att kunna skriva barnböcker och vuxenromaner i slalomtakt. Jag tycker det är trevligt att byta om lite och på så sätt kunna välja lite från dag till dag vad man vill skriva och gå på lustkänsla, utan att för den del tackla av på effektivitet. Jag tänker att det måste gå att finnas i flera olika skriv-fack: romaner, barnböcker, bloggen. Före jag dör vill jag absolut skriva för tonåringar också! Och dramatik. Men nu ska jag göra klart Maggan först.

När får vi läsa mer om Maggan?

I september! Men håll utkik, det kanske dyker upp lite smakprov inom kort.

Tack och hej, nu måste jag gå och koka makaroner!

Vecka 14

Veckans ord: trött. Jag är så trött på att inte läsa höra se nåt annat än Corona-news. Jag är trött på att oroa mig, på att inte kunna gå på café, på att inte riktigt våga planera nåt. Jag är också trött för att jag sovit alldeles för lite i natt, men det är ju inte ovanligt men desto enklare fixat. Fick också ikväll höra att restriktionerna fortsätter en månad till. Inte oväntat men gaaaah vad svältfödda vi är på goda nyheter.

Veckans andra ord: lugn. Den trötta hjärnan som har blivit expert på katastroftankar har slappnat av nu när katastrofen hänt. Jag gör sånt jag så ofta prioriterar bort i vanliga vardagen men mår bra av: promenader, skogskaffe, läsa böcker, vara kreativ för skojs skull, prata strunt med Pär, höra av mig till vänner. Livet fortsätter, men i ganska maklig fart. Och det är rätt trevligt, för mig just nu i alla fall. Mycket smärtsamt medveten om att det inte är så för alla.

Så här har senaste veckan sett ut för mig på ett ungefär:

Promenader, lite pyssel och skap, böcker, rotsaker och en flygande katt. Det se ju ut som ett ganska bra liv, det får man ju ändå säga. Jag hoppas den här veckan ska bli ungefär likadan.

Veckans slutsats: man tror ju att det här lugnet skulle ge mig nån slags bloggiver eller energi för att hålla upp bloggandet här men hahahaha. Ju mindre jag har att göra, desto mindre får jag gjort. Därav veckoinlägget så här sent också.

Veckans låt:

Håkans nya är jättebra! Vilken lättnad för oss som för snart 20 år sen svor att älska honom i nöd och lust forever and ever hehe. Annars har jag mest lyssnat på Deportees på sistone.

Veckans nyhet: imorgon kan jag berätta om en grej jag jobbat på senaste tiden! Ska bli KUL!!!!!

Veckans spänning: jag kan nästan bli moster när som helst nu!!!! Drömmer om bebisar och barn nästan varje natt.

Veckans Netflix: såg alla delar Tiger King igår. Vill se om det igen, det var en upplevelse. Gjorde verkligen den här minen

åtminstone en gång per avsnitt. Så galet, galet. Skrev till Peppe att det på sätt och vis fick mig att älska Amerika som fenomen mer. Känns som att det inte kunde hända nån annanstans än the home of the brave and land of the free.

Veckans läsning:

Den här riktigt nördiga grejen. Det är basically 100 år gammal fanfiction, den här Sybil skrev 1914 en inofficiell uppföljare till huvudsakligen Stolthet & fördom, men en massa karaktärer från andra Austen-bövker dyker upp också. It is what it is, det ska till ganska hög nivå av nörderi för att få ut nåt av det här, meeeen… Hej, hej här är jag! Köpte den på vår Englandsresa och det är kanske delvis därför jag ville läsa den nu, har börjat bli ganska pessimistisk inför vår stundande Islandsresa.

Veckans Viola:

Ahahahahaha god bless det lilla sura katthjärtat.

Senaste...

… sparade bild på Instagram:

Fin illustration av Nora Riggs.

… kontot jag började följa på instagram:

Atelier vime, p g a ett flöde som såg ut så här. Börjar nog snart tröttna på fransk landsbygd-estetiken, men uppblandat med annat mer skarpt och attitydigt tycker jag fortfarande om det. Kontraster är allt.

… sak jag åt:

Ostmackor till frukost.

.. blogg jag började följa:

Det händer ganska sällan att man hittar nya bloggar nu för tiden tycker jag, men Midis på Just Wanna Have Fun lade jag till i följarlistan nyligen. Uppskattar alltid ett färgglatt flöde.

… meddelande jag fick:

Det var på Whatsapp och det var Anniina som jag pratade jobb med.

… mejl jag skickade:

Det handlade också om jobb, jag skickade ut veckans distansuppgifter till ordkonstbarnen. Det är trots allt vardag nu också.

… selfie jag tagit:

… saken jag sa:

”Jag tror jag till och med är kompis med henne på Facebook.” Jag och Pär skvallrade om folk, hehe.

… sak jag drack:

kaffe. Lifehack: dra ut första koppen kaffe så långt det går varje dag, det är ändå den som är överlägsnast godast.

… memen jag skrattade åt:


…googlingen jag gjorde:

“Hur lång är Olof Lundh?” Jag och Pär kollade ett gammalt avsnitt av Alla mot alla här om kvällen och då var Olof Lundh med och jag började skryta om när jag och mamm och styvfarsan såg honom på Bokmässan och att “han var sjukt lång, säkert över två meter”. Det visade sig att han var 1,96. Men i alla fall.

… låten jag lyssnade på:

Just när jag skriver det här spelar den här. Otrolig titel om inget annat.

… boken jag läste:

Igen, jobb jobb jobb.

… filmen jag såg:

Såg Dumplin’ härom kvällen. Söt, men lite banal. Men fint med Dolly Parton och drag queens.

… podden jag började prenumera på:

Flashback forever! Emma Knyckare, Ina Lundström och Scroll-Mia (som har den ljuvligaste lilla dialekten) läser, skrattar åt och diskuterar olika trådar ur Flashbacks gyllene arkiv. Det är roligt, smart, absurt och precis som med att slänga en Riddikulus på en boggart i Harry Potter så känns det bra att skratta åt monstren. Finns där poddar finns och har hittills kommit i så pass få avsnitt att ni hinner bra lyssna i kapp er.

Vecka 13

Veckans mood: pms, jobba hemifrån och ständig oro. AHAHAHAHAHA.

Veckans sura äpple: Min lille Nissan gick ju då inte igenom besiktningen, vilket iofs var väntat men ändå surt. Inga stora grejer som behöver åtgärdas men åååååh vad det hade varit mycket enklare om jag kört iväg från besiktningskontoret med en godkänd-lapp. Som att vi behöver mera utgifter just nu.

Veckans påpekande: vi har det fortfarande bättre och bekvämare än många andra rent ekonomiskt och jag har min inkomst tryggad, så jag borde inte klaga. Men alla mina frilansuppdrag har försvunnit och Pär har inte fått några nya frilansuppdrag på snart två veckor. Vi klarar oss, men vi gick också och köpte en ny garagedörr för 2000€ strax innan allt detta bröt ut som vi hade tänkt betala med dessa bonusuppdrag från min sida men oh well. Och angående Pärs situation, två veckor är inte så länge, men sen han flyttade hit har det knappt gått två dagar utan nåt uppdrag. Det är mer ett mentalt tärande än ett ekonomiskt so far, men fortfarande ett tärande. Om du vill ha nåt skrivet eller korrläst - hör av dig till honom. Han är duktig MVH hans högst objektiva fru.

Veckans tröst: folk hittar på så många roliga saker och jag har sällan känt av en sån innovationsiver som nu. Det är det jag alltid sagt; begränsningar är bra för kreativiteten. Just idag känner jag ingen kreativitet alls, mest bara surhet och trötthet och lite migränish, men man får förlita sig på att man kommer igen. Det fina med kråksången är ju också att jag som idag, till exempel, kunde ta en två timmars migrän-nap på eftermiddagen pga nowherer to go, nothing to do. Nästan.

Veckans åsikt om mig: står då finlandssvenska Gossip Girl för. Jag lånade detta från hennes blogg:

Låt oss strunta i det smickrande faktum att jag är på andra plats över favoritbloggar och många gånger blivit lyft på hennes blogg i positiva ordalag och i sann pms-anda ta fasta på det som inte är så positivt här. I vanliga fall skulle jag inte bry mig, kanske till och med skratta men just idag blev jag sur på det här. JDärför tänker jag besvara dessa anklagelser HÄR OCH NU!!!! *kastar en handske* *drar mitt svärd*

Jag skulle först och främst vilja påpeka att jag alltid varit 100% konflikträdd och aldrig skrivit speciellt hårda debattinlägg. Jag orkar sällan debattera med folk online för ärligt talat - de flesta är idioter och resten behöver jag inte övertyga om nåt. Dessutom ser jag det inte som mitt främsta kall i livet, jag är ingen debattör, jag är en underhållare på sin höjd. Jag är också livrädd för dålig stämning, jag får panik av det. Men också - vad är det ens jag borde debattera? Om vi pratar bloggosfär - GE MIG NÅT ATT BLI UPPRÖRD ÖVER ISF! Allt folk bloggar om är sina barn och sina hus. Vad ska jag starta för debatt där? “Du inreder fult?” “Din unge verkar på sin höjd vara normalbegåvad”? Orka.

Om vi pratar politik - jag hoppas ni vet vid det här laget var jag står. Jag röstar vänsterut, always, och jag tycker marknadsliberalism är det fånigaste jag vet och solidaritet och gemenskap det viktigaste. Jag står stadigt i mina åsikter och känner inget behov av att blasta ut dom åsikterna hela tiden, jag hoppas att de lyser igenom ändå. Jag tror inte på att övertyga folk med megafoner utan med samtal. Dessutom är den här bloggen inte politisk i första hand, den är ett tidsfördriv.

Och angående att inte vilja trampa på tårna pga “mina kontakter”. Först och främst är jag inte säker på riktigt vilka kontakter som menas. Förlagen? Författarkollegor? Kulturfonden? Eftersom det nämns i samma andetag som att jag blivit för snäll sen jag blev författare så gissar jag att det är dom. Ja, vad kan jag säga där? Ja, jag kanske är rädd om mina “kontakter” men det är för att jag jobbat skithårt för att komma dit jag är och jag är ganska ny här. Jag har inte lust att starta gräl i ett rum jag just kommit in i., även om jag sannerligen inte glömt vem som låtsades om mig för två år sen och vem som inte gjorde det. Nån dag kanske jag får susa förbi dem på motorvägen och via fingret genom rutan? Eller så inte och så går jag till graven bitter och då är det väl mest jag som lider av det ändå.

Och ja, det är säkert till stor del feghet, men ju närmre man kommer sånt man strävat efter, desto mindre blir det. Kontakter blir människor och människor blir sårbara. Det kanske stör mig mest för att det ligger nåt korn av sanning i det, men jag vill också tänka att det finns en skillnad mellan att välja sina strider och skjuta runt sig hejvilt. Men för all del, visst kunde jag starta en Litteraturkommentatorn-blogg och skriva ut allt det som jag annars nöjer mig med att dela med mina nära vänner i diverse Whattsapp-konversationer. Men kanske jag hade valt att göra det anonymt då också. Det verkar vara ett lagom farligt koncept.

Veckans låt: