Mmm, miljöbeskrivningar

Det här inlägget är en del av SKRIVSOMMAR som Kugge och jag håller i nu under sommaren. Vi kommer båda att publicera varsitt inlägg på ett visst tema varannan torsdag under sommaren. Den här veckan handlar det om miljö och miljöbeskrivningar.

Jag har våndats över denna veckas tema i skrivsommar en tid, för miljö känns som ett så främmande ämne i mitt skrivande. Min första impuls var att säga att jag inte är så mycket för miljöbeskrivningar, jag föredrar att skriva och läsa om människor. Det är nämligen helt sant.

Men - vad är människor och karaktärer om inte produkter av miljön de lever och verkar i? Och vad är miljön runt omkring oss om inte spår och lämningar av just oss?

*paus för reflektion kring livets stora cirkel*

Jag tror att mitt problem är att jag har tänkt mijlö som ett ganska smalt begrepp, i första hand något som Greta Thunberg demonstrerar för och i andra hand en tvådimensionell kuliss som bara ska vara där och pliktskyldigast sägas något om. Men mijlö i litteraturen är så mycket bredare än så.

Ett enkelt och välanvänt råd för att skriva miljöer är att använda alla fem sinnena. Ta den här vildvuxna och igengrodda trädgården med en liten fallfärdig lekstuga som exempel. Bilden är tagen i vårt nyinköpta torps trädgård. Ska jag försöka beskriva den här miljön och allt vad jag förnimmar just nu utgående från mina fem sinnen? Okej, kör:

HÖRSEL

Det surrar av flugor och bromsar och mygg. En duva fladdrar till inne i skogsdungen bakom, det låter som den stretar emot något, men kanske är det bara trångt mellan rönnarna och björkarna. Från vägen hörs suset av nån bil på väg till stranden. Ett stort V gäss flyger över gården, värdigt slår deras vingar genom luften. I huset står en radio på, men ljudet är för lågt att uppfattas hit. Dörren knarrar inte ens när jag öppnar, den faller bara av gångjärnet med en suck.

SYN

Ser man till bara taket ser lekstugan pampig ut, takpannorna har en vördnadsväckande patina. Men huset under taket är inte mycket kvar av. Gamla färgstråk syns på fasaden, men det börjar bli svårt att nyansbestämma. En hästsko ovanför dörren för god tur. Även när trådgården varit mera omhändertagen är lekstugan placerad så att man förstår att den nån gång varit ett kärt gömställe. Nu går det inte att gömma sig där mer, man ser den blåa himlen genom varje vägg. Det är ett under att taket hålls uppe än.

KÄNSEL

Slyet slår mot mina nakna ben när jag går genom det höga gräset. Jag får vifta bort en broms som satt sig i knävecket, det sticker till trots att jag är snabb. Det blåser en lätt och ljum vind och det är tur, för solen steker på rätt bra. Trädörren är stickig och sträv under min hand, väggarna avböjer varje försök till smekning.

LUKT

I vindbyarna kommer förnimmelser från grannarna; rävfarmarna och havet. Annars doftar det varm och dåsig grönska, speciellt från nässlorna. Lekstugan ger ingen doft ifrån sig, men ändå snappar mina näsborrar upp ett minne från min egen lekstuga som liten. Lerkakor, svamp och rönnbär, mjöd och struvor, groblad på sönderkliade myggbett.

SMAK

Det smakar vinbär och hallon, bortglömda och solmogna. Jag krossar mot gommen med tungan. En rysning av syrligheten. När det blåser som mest från havet och farmarna lägger sig lukten på tungan, blir nästan greppbar. Det är djupa, jordiska lukter båda två och är inte alls så otrevliga som jag först tänkt.

Det här är ett enkelt sätt att öva sig på mijlöbeskrivingar.

Ta en miljö du känner till och formulera fram vad det är känner när du är i den miljön. När jag sitter hemma i soffan och tänker på det här hörnet av trädgården känner jag ett stort lugn och nån slags tyst vördnad och en stor lycka över att fåbvara den som ska ta hand om den. Vill man spicea till det ännu mer kan man ju ta in sitt sjätte sinne och fundera lite - vad är det man käÄäÄnner på en plats? Ibland säger det ju nåt också.

Skulle du fråga mig när jag svettig och stressad står på exakt samma ställe och slår gräs skulle min beskriving säkert vara en annan. Kanske jag skulle lägga mer fokus på de där förbannade bromsarna och nässlorna. Skulle du fråga mig en sen och mörk kväll skulle jag som mörkrädd säkert berätta om tjuten från grannarnas jakthundar, prasslandet i gräset och det sorgsna i dörren som hänger på sned.

Om jag tidigare sagt att man måste vara rättvis mot sina karaktärer och kunna skriva dem som allt det de är, så är miljön en karaktär som inte kräver rättvisa, tvärtom. Miljön kan vara precis den bov du vill att den ska vara och miljön kan också vara precis den trygga famn du behöver i en scen. Hur vi - eller en karaktär - uppfattar en mijlö beror i hög grad på vilken känslostämning karaktären är i, eller vilka associationer just den mijlön väcker hos nån.

Tips!

Jag och Pär har börjat spela på Stryktipset. Eller ja, det har hänt två gånger. Det började med att Pär sa han skulle lämna in en rad och då kände jag plötsligt att det vill ju jag också göra, för det har jag aldrig gjort. Pär läser ju på, kan saker om olika lag och jämför statistik, men jag bestämde mig för att testa min magkänsla. Vi spelade för ett par euro styck. Första veckan fick vi sju rätt var, vilket var olidligt, eftersom den enda vinsten jag var intresserad av var att få fler rätt än Pär. Så vi spelade varsin rad igen följande vecka. Det ska sägas att Pär fick sju rätt då också, medan jag landade på fem rätt. Men ändå inte jättedåligt för nån som verkligen inte vet nåt om nåt. Eftersom jag inte har lyckats vinna över Pärson ännu blir det nog till att spela en rad till i veckan.

Jag är inte så intresserad av spel och dobbel annars, vi köper varsin skraplott då och då men det är ungefär det. Men det är kul att göra nåt tillsammans, även om det är en inbördes tävling. Och så är det ju att engagera sig, om än aldrig så lite, i Pärs fotbollsintresse.

Egentligen var det inte alls om stryktips jag skulle skriva idag, det var om ett annat slags tipsande. Nämligen det EVIGA TIPSANDET.

Det EVIGA TIPSANDET är det folk hänger sig åt på sociala medier. Det är inte en ny grej, men jag har rätt nyligen börjat störa mig på det. Jag gnäller ju en del på sociala medier - säkert nån annans pet peeve hehe - och oavsett vad jag gnällt om den senaste tiden så är det alltid nån som kommer med (så klart helt välmenande) tips.
“Har du testat…?”
“Gör så här istället!”
“Du kanske borde…”.

Det. Får. Mig. Att. Se. RÖTT. Om nån inte frågat rakt ut kan man riktigt bra hålla sin tips för sig själv, alternativt göra en egen post om det jättebraiga tipset man sitter på. Jag förstår att man bara vill hjälpa, men jag säger som jag nångång sa åt Pär: om jag gnäller om nåt vill jag ha sympatier, inte tips. Att nån oombedd hijackar mitt gnäll med en lösning får mig bara att känna:

1. Du har inget förtroende för mig och att jag inte är smart nog att själv hitta en lösning.

2. Du anser att du själv kommit lite längre i livet.

3. Du säljer en produkt och jobbar på provision.

Jag kanske är onödigt känslig, men jag tror inte jag har stora problem med att ta kritik, tips eller råd om det är ett sådant sammanhang där jag direkt eller indirekt bett om det, till exempel i samtal med min redaktörer och dylikt. Jag tycker folk generellt har lite för lätt att hijacka varandras trådar - vare sig det handlar om tips eller att regna på nån parad dvs “roligt att det här hände dig, mig händer det då aldrig sånt”. Eeeh… Förlåt? Eller vad ska man svara på sånt?

Det är inte heller det att jag inte tror att jag skulle ha nåt att lära av just dig, men låt mig söka upp dig i såna fall. Det här är förresten inte bara på sociala medier, det händer ju IRL titt som tätt också, men jag har lättare att ta det när det kommer från vänner. Du behöver inte lösa mina problem, du behöver bara lyssna tack. Det är en levnadsregel man kan plocka med sig om man vill. Se det som ETT TIPS!!!!

Har folk alltid saknat folkvett men det är svårare att skaka av sig klumpiga kommentarer när de är i skriven form? Eller flög folkvettet ut genom fönstret när sociala medier knackade på dörren? Vilka bettenden online stör er? Kommentarsfältet är ert!

Vecka 32

Veckans ord: nystart! Den här tiden är min allra bästa tid på året, när vädret fortfarande tillåter sandaler, men nätterna är mörka. Nyponen och rönnbären rodnar, grönskan djupnar och sädesfälten vajar tunga och mogna. Pennorna vässas, tv-tablåerna fylls och plötsligt känns inte som en kväll inomhus som ett misslyckande längre. PIRR! Den här veckan börjar jag jobba 100% igen och kommer också inviga mitt arbetsrum.

Veckans throwback: har mensvärk på det där sättet jag hade som tonåring jämt. Då grät, svimmade, spydde jag nästan varje gång, nu är det mycket mycket bättre. Men då och då, nån gång i året påminns jag om hur det brukade vara. Även om jag inte svimmar och spyr så har jag den där olustkänslan i kroppen, som gör det nästan omöjligt att göra nåt annat.

Veckans skriv: nu gäller det att skriva klart cykelmanuset! Har ganska bra styr på det känns det, men det har dykt upp en annan idé i huvudet som jag inte kommer bli av med före jag skrivit ner den. Tänk om det man borde skriva alltid var det som va mest intressant, undra hur effektiv man kunde vara då?

Veckans paket: har beställt gardiner och en bokhylla från Ikea till torpet och de borde komma i veckan. Jag vet, jag vet, det tar emot att bara skriva torp och ikea i samma mening, men vissa saker vill man bara få fixat snabbt. En ordentlig bokhylla med rum för all vår torpläsning och gardiner till all fönster känns som såna saker. Gardiner är ju annars något jag brukar köpa på loppis (de få gånger i livet jag köpt gardiner), men i och med torpets vilda tapeter ville jag ha så enkla och lugna gardiner som möjligt i alla fönster. Nu blev det precis samma panelgardiner till alla rum, bara lite olika nyanser på dem. I helgen tvättade jag alla fönster så bara gardinerna kommer kan jag hänga upp dem direkt med gott samvete.

Veckans mat: nån trevlig soppa hade varit gott. Nån färgstark och varm kanske? Eller en riktigt mustig ärtsoppa kanske? Eller nej!!!! Nu vet jag exakt vad jag är sugen på! The Stew!

Veckans läsning: är sugen på nåt spännande och mörkt tror jag. Kanske en brittisk deckare eller nån bok om famljehemligheter? Tror det är en motreaktion på att jag lyssnat igenom tre första Kulla-Gulla-böckerna som ljudböcker senaste veckan. Behöver något för att balansera upp Kulla-Gullas genomgoda lilla barnsjäl.

Veckans låt: Jag har inte sett/lyssnat på resten av Black is king ännu, men Already som Beyonce la ut på Instagram har jag lyssnat på en handfull gånger och den sitter som tuggummi! Annars tycker jag Taylor Swifts nya skiva är mysig. Så precis så indie är jag. Beyonce och Taylor Swift. Suck.

Veckans Viola:

Katterna gjorde torp-premiär i helgen. Det gick väl så där. De vande sig till slut med huset efter att ha suttit och tryckt i varsitt hörn första kvällen, men några utekatter blevo de icke. Vi hade köpt koppel åt dem och hade tänkt att de skulle få sitta på terassen med oss i alla fall, men tyvärr. Jag hade faktiskt lite trott att de skulle va glada över möjligheten att få vara ute, eftersom de jämt vill ut på balkongen osv, men de greps va hejdlös panik och rev och klöste och skulle absolut inte ut. Men så småningom, så småningom.

Vecka 31

Veckans:

Nej vet ni, jag är jättetrött och vill bara ligga och lyssna på ljudbok och spela mobilspel. Veckans vecka återkommer med nya krafter en annan dag.

Dialog om dialog

Det här inlägget är en del av SKRIVSOMMAR som Kugge och jag håller i nu under sommaren. Vi kommer båda att publicera varsitt inlägg på ett visst tema varannan torsdag under sommaren. Den här veckan handlar det om dialog.

- Skulle inte du skriva ett blogginlägg om dialoger idag?
-Aj fan, det var ju det. Jag glömmer alltid.
- Som med allt annat.
- Eller glömmer och glömmer, men skjuter upp onödigt mycket. Det är väl det jag gör.
- Nu är du ju här i alla fall, kanske du har några tips eller nåt.
- Alltså jag önskar jag kunde säga nåt, nåt väldigt konkret och koncist, men som vanligt känns det mest som det är nåt jag bara… gör, när jag skriver. Utan att tänka speciellt mycket.

- Nåt måste du väl ändå ha att säga?
- Jag har lust att säga att det bara är att skriva som människor talar, men det är kanske det som är problemet?
- Du låter inte speciellt ödmjuk när du skriver så.
- Nej, jag vet. Men det är verkligen bara så jag tänker när jag skriver: hur pratar människor? Låter det här trovärdigt?
- Nu har ju dina deltagare betalat för att få tips och råd, kan du inte klämma fram med nåt?
- Jag vet, jag vet. Men det känns som att det är enklare att säga saker man inte ska göra när man skriver dialog.
- Skriv dom då!
- Ehum, okej. Eeeh…
- …

- Okej men så här! Nu vet jag! Eller vet jag?
- Vet du, jag tröttnar snart.
- Människor - jag själv inkluderad - är oftast ganska dåliga på att lyssna, säger ganska sällan vad dom faktiskt menar och är nästan aldrig välformulerade. Trösta dig med det!
- Jag fattar inte.
- Nej men alltså, dialog behöver sällan vara det mest sprakande, händelsefyllda eller ens vackert skriva. Faktiskt så tycker jag att du ska försöka att inte använda dialog på det viset. Det är en sån grej du inte ska göra.
- Så jag ska skriva dålig dialog, är det ditt råd?! Serr…
- Det sa jag inte. Jag menade bara att man inte ska använda dialog för att få fram en poäng eller briljera. Jag tänker ganska många gånger att en dialog bara är två människor som håller en monolog samtidigt. Man försöker sticka in det man vill ha sagt i hålen den andra lämnar.
- Ärligt talat verkar inte det här vara riktigt din grej.
- Kanske inte. Det är ganska lite dialog i mina böcker.
- Men är det inte du som brukar säga att du vill skriva dramatik?
- Absolut! Det är verkligen ett lifegoal.
- Du vet att dramatik är typ 99% dialog?
- Mmm, jag vet.
- Bra om du vet.

- Jag läste i nån Vi Läser här rätt nyligen om Chimamanda Ngozi Adichies skrivarskola i Nigeria. Hon sa i den artikeln att ett av hennes skrivtips att man aldrig ska göra det mer invecklat än vad det behöver vara. Never purchase when you can buy.
- Jaha…?
- Jag vet inte om jag håller med helt och hållet men jag tror det är en bra riktlinje när man skriver dialog om inget annat. Vi vill gärna göra det så enkelt för oss möjligt. Ta genvägarna. Även när vi pratar.
- “Ta genvägen?” Är det ditt tips?
- Ja, kanske.
- Jesus.. Jaja, okej då.
- Sorry, det bara…
- Det är lugnt.
- Men alltså -
- Jag sa det är lugnt.
- Okej.
- Okej.

Vecka 30

Veckans projekt: torpet! Därför kommer veckoinledningen så sent idag också. Har slått gräs och räfsat och fixat och donat hela dagen. Och till sist ett kallt dopp på vägen hem. Är behagligt trött i hela kroppen. Det har förresten visat sig att jag är något av en naturbegåvning med lie.

Veckans kalas: Eller ja, igår då. Syrran och Richie hade namnfest åt Lill-Ruben och plötsligt smättade dom upp ett vigselbevis på väggen. De hade gått och gift sig utan att nån visste. Jag hade mina misstankar, men ändå kul att bli överraskad. Och på onsdag ska vi på fyraårskalas. Syskonbarn, vilken grej alltså!

Veckans mat: grillad korv. Det måste man nästan äta när man jobbar på torp. Äter mycket sällan kött men när jag äter det så är det i 95% av fallen grillad korv.

Veckans dryck: har kanske hällt i mig 10 liter mineralvatten idag. Det är svettigt att slå gräs. Fast på lördag tror jag att jag ska dricka en GT! Är lite småsugen på drink.

Veckans tv: av förekommen anledning är jag sjuuukt intresserad av all slags torp-tv för tillfället. Har tyvärr sett klart Hjälp vi har köpt en bondgård! men kollar på Bergs drömkåk nu från Dplay. Inte riktigt lika inspirerande, men ja. Har ni tips?

Veckans läsning: eh, ja. Inte så mycket. ÄN!!!

Veckans sommarprat: har inte lyssnat på ett enda ännu i år, men idag pratade Sofie Stara, min bokcirkelskompis och eftersom jag vet hon är klok som en uggla ska jag lyssna på det asap.

Veckans selfie:

Igår när jag hade smink. Vilket glow, vilken lyster, vilket konstlat leende.

Veckans loppisfynd:

Eller ja, de är från förra veckan, men de håller ännu! Är speciellt nöjd med spegeln och stoderna. De senare ska placeras på - ja, ni gissade det. Torpet. Allt som allt kostade det mig 18€.

Veckans Viola:

Två nervösa veckor

Förra året sa jag till Pär: jag måste få en sommarstuga. Jag säger ganska ofta att jag måste få nåt, men det måste ha varit en annan klang i mig den gången för han sa: ja, vi får försöka se till att du skulle få en sån.

Det är inget ovanligt att vilja ha en sommarstuga, eller villa som det heter här i Ö-botten, och ganska många familjer har nåt ställe ute i skärgården. Sommarställena kan gå för lika höga priser som vilket åretruntboende som helst, speciellt om läget är rätt. Sjötomt, mmm, ett bra ord. Jag har nästan så länge jag kan minnas tänkt att jag skulle vilja ha ett sommarställe, en villa, en stuga, ett torp - kalla det vad ni vill - men det är liksom inte jättemånga år sen jag började våga drömma på riktigt. Tänka att det faktiskt kunde va möjligt för mig. Men förra året började jag spara pengar. Inte mycket, för A) jag är inte rik och B) jag är dålig på att hålla i pengar. Men ändå. La undan lite varje månad, uttalat för att kunna köpa det där sommarstället nån gång. ”Inom tio år” hette det. Ända fram till för två veckor sen, när jag av en slump såg en annons om ett litet torp på Facebook. Jag är inte en sån som kollar bostadsannonser eller har koll på olika mäklare sidor, jag får mest FOMO av allt som inte är mitt. Men det här torpet fångade mitt intresse, mest pga ett ytterst rimligt pris, men också för en trapp som kändes… Ja, jag vet inte, jag ska inte bli för flummig, men jag fick samma sug i magen som när jag såg annonsen för vår lägenhet första gången. Nåt som sa att det där är ju Pärs och mitt.

Bläddrade mellan bilderna flera gånger och skickade länken till alla i familjen och flera vänner och alla var ganska överens om att ett sånt billigt torp måste ha stora brister, nåt som inte kom fram i annonsen.

Jag tänkte också att det måste vara nåt, men eftersom Pär inte var helt emot idén med att åka och kolla så skickade jag mejl till mäklaren och bad om en visning.

Samma kväll åkte vi ut och körde med vår kompis Sawandi och av en ren slump hamnade vi i Monäs. Vi vågade inte gå närmare än så här, men det här första bilden av huset. Jag visste ju redan då att det var kört för all framtid, jag MÅSTE få torpet, men försökte intala mig själv om att det nog inte var för oss och Pär om att jag visst höll huvudet kallt. Pär får ofta den ganska otacksamma rollen att va lite bromskloss när jag flyger iväg och drivs av impulser. Men han var inte alls så motsträvig till det här, tvärtom tyckte jag se nån slags glimt i ögat på honom som inte funnits där när jag pratat om sommarställen tidigare.

Mäklaren ringde och vi bokade in en visning. Jag bad pappa och styvmorsan att följa med. Pappa för att man behöver ha med sig en pappa såna där gånger och styvmorsan för att jag kände att jag behövde nån som delar lite visionärt tänkande och inte delar skepticismen/realismen som papp & Pär har.

Här är trappen. Om jag ska försöka pinpointa nån detalj som jag fastnade för så är det den här lilla anspråkslösa trappen. Huset är byggt på 40-talet, ett litet, stadigt och rejält hus utan desto mera krusiduller. Det tycker jag om.

Jag tror inte pappa hade speciellt höga förväntningar på torpet. Kanske för att han vet hur naiv jag kan va och hur jag så lätt bygger upp fantasivärldar men också för att trädgården verkligen är igenvuxen och döljer lite vilket fint ställe det faktiskt är.

Men till och med han blev positivt överraskad över husets insida. Det kändes direkt att det är nån som tagit hand om huset väl tills ganska nyligen. Dessutom har det både el och vatten och är friskt, även om det kommer behöva en hel del TLC de närmsta åren.

Efter visningen började en lång, lång vecka. Även om torpet var billigt så behövde vi ändå få lån från banken, mina besparingar räckte ganska precis till en handpenning ungefär. Det kom helg emellan och det är semestertider så det tog ett par dagar att få besked. Jag sov nästan ingenting och kunde bara tänka på om vi skulle få lån eller inte. Vi frilansar ju båda två så jag hann nog tänka att det inte skulle gå vägen, även om jag försökte intala mig själv om att vi har rätt okej inkomster, ganska stadiga framtidsplaner och har ett relativt litet bolån på lägenheten sen tidigare.

Vi hann knappt få grönt ljus från banken i tisdags före jag pratade med mäklaren om att vi ville ge ett bud. Vi fick höra att det hade varit nån annan intresserad och titta på det också och då slog den riktiga oron till. Tänk att vara så nära men inte få det. Tänk om nån annan skulle få vårt torp.

Hela tisdagskvällen och stor del av natten gick ut på att googla magic 8-ball, be min kompis Ronja att dra tarotkort åt mig, be till Gud och försöka klura ut om det är strategiskt bättre att inte hoppas på nåt och inte riskera nån besvikelse eller på nåt sätt försöka köra på nån slags universum-ger-dig-vad-du-frågar-om-taktik. Kom inte fram till nåt.

Igår åkte jag på loppisrunda med en annan kompis, Emmi och jag satt med telefonen i handen hela tiden och loppisfyndade bara halvhjärtat. Jag gick mest och vankade som en värpsjuk höna.

Trots att jag inte släppte telefonen med blicken tyckte jag hade jag plötsligt ett missat samtal. Vi satt i bilen på väg till sista loppiset när jag fick höra att vi hade fått torpet. Om inte Emmi hade varit med hade jag nog börjat gråta, tror den stackars mäklaren blev lite skrämd av mitt gälla ”NEJ ÄR DET SANT!!!!”

Och med tillgång direkt så var det inte ett svårt beslut att åka dit igår kväll och titta lite på vad vi köpt.

En vinbärsbuske under vardagsrumsfönstret till exempel.

Är så otroligt glad över att vi fick det här torpet, det kändes som vårt från första början. Det är så himla mycket vi kommer behöva lära oss och göra, men vet ni, det känns lika roligt som att ha ett torp att vara på. Är så tacksam över hur livet kan bli. Hade verkligen inte tänkt det skulle hända i år eller ens nästa år, men här är vi nu.

Jag kan lova er två saker. Ett: ni kommer helt säkert bli spammade med torp-content den närmaste tiden. Två: jag kommer aldrig mer göra nån fastighetsaffär, mina nerver klarar nog inte det.

Nu börjar torparlivet hörni!

Vecka 29

Veckans känsla: nervöst skulle jag säga. Det finns en massa grejer som jag går och väntar på att ska klaffa eller fixa sig på ett eller annat sätt och just nu har jag ett konstant litet sug i magen. Jag hoppas att jag redan om en vecka skulle kunna säga att veckans känsla är lättnad eller så. Men just nu: lite nervigt. Ah, detta författarliv.

Veckans jobb: Ah, detta författarliv. Hehe. Det märks att det är semestertider, min mejlbox som annars känns som en jättebläckfisk som med oräkneliga armar försöker dra ner mig har ekat tom i en vecka. Det är skönt. Det betyder inte att jag helt och hållet loggat ut, men jag jobbar lite på sparlåga kanske. Håller igång det, men inte mer än så.

Veckans utmaning: att försöka hålla ryggen frisk och levande. I tordags när jag klädde på mig rev det till under en skulderbladet, precis där där det brukar riva till om det river till och sen hade jag ryggskott (räknas det ens som ryggskott?). Det är mycket bättre nu, men får panik av att nåt så fånigt som att klä på sig en tröja kan orsaka såna smärtor i flera dagar framöver. Det är väl det här författarlivet igen då, att sitta hukad framför en laptop dagarna i ändan gör ingen rygg glad. Får nog börja tänka mer på det här med rörelse och styrka.

Veckans mat:

Olika varianter av cobb sallad. Åt detta som en alldeles för sen middag igår (därav äggmängden, var varghungrig) och det var så gott! Krispig sallad, stekt majs, ägg, lite rostade solrosfrön och kall sås med blåmögel. Vill äta det här varje dag under sommaren.

Veckans blogg: Är så glad att Gabriella Skog bloggar! Har följt henne en tid på instagram, men nu bloggar hon också! Jag tror hårt på Bloggen 2.0s tid nu. Nu när hypen lagt sig, dagssländorna flugit sin kos och marknaden har hittat andra plattformar kan bloggandet bli det där kreativa, bubblande, roliga, familjära igen! Eller så är jag bara naiv och nostalgisk, men Gabriella ger mig hopp!

Veckans väder: Regn, verkar det som. Vet inte om jag ska tycka det är trevligt och mysigt eller lite tråkigt.

Veckans läsning:

Allt jag vet om kärlek av Katja Timgren och En herrgårdssägen av Selmis Lagerlöf. Den första är en ur en gigantisk hög med YA och ungdomsböcker jag släpade hem från bibblan för ett par veckor sen och den senare är månadens bokcirkelbok. Har varit sugen på att läsa mer Selma sen jag läste Anna-Karin Palms ote-roliga biografi över Lagerlöfskan, så är mycket glad över bokvalet.

Veckans Viola:

Människosamlaren

Det här inlägget är en del av SKRIVSOMMAR som Kugge och jag håller i nu under sommaren. Vi kommer båda att publicera varsitt inlägg på ett visst tema varannan torsdag under sommaren. Den här veckan handlar det om handling och dramaturgi.

När jag gick i gymnasiet hade jag och min kompis Jutta en gemensam människosamling. Vi hade köpt ett litet svart häfte där vi skrev upp alla människor vi tyckte var intressanta nog att platsa i den. I det lilla häftet hade vi samlat förälskelser, byaoriginal, skolkamrater vi gillade men inte kände så bra. Alla fick varsin sida där vi skrev upp yttre kännetecken och varför de platsade i samlingen. Motiveringarna var skrivna med den slags arrogans enbart två osäkra gymnasieelever kan uppbåda, men i regel snälla. Det var ingen burn book alls, snarare tvärtom. Det var människor vi av en eller anledning var nyfikna på. I “förordet” till människosamlingen hade vi skrivit att dessa karaktärer skulle sparas till framtida romaner. Jag tror att vi, åtminstone jag, var ganska inspirerad av min stora idol Enid i Ghost world och hur hon förföljde och ritade av främlingar på café.

Två romaner, en barnbok och snart en till roman senare kan jag säga att jag hittills inte använt mig av nån av de vi samlade ihop. När det inte kommer naturligt ska man inte pressa in nåt, det märks på slutresultatet i såna fall. Dessutom har jag väldigt sällan förebilder i verkliga personer när jag skriver. I mina två romaner finns det tre mindre roller som jag sett nån verklig framför mig när jag skrivit. Dom verkliga personerna har sist och slutligen väldigt lite gemensamt med sina litterära skuggor, det har mest handlat om att jag behövt ett utseende att föreställa mig när jag beskrivit nån.

Men med det sagt så skulle jag ändå vilja framhålla människosamlingen som viktig för mitt skrivande. Eller kanske människointresset som sparkade igång människosamlingen. Jag tror det är nyckeln om du vill skriva en trovärdig karaktär. Du måste vara intresserad av människor. Så är du en skvallrig och lite judgemental typ - grattis, du skulle säkert kunna skriva ganska intressanta karaktärer! Om jag är skvallrig och judgemental? Det låter jag vara osagt.

Jag brukar tänka att alla mina karaktärer jag skrivit är en spillra av mig själv. Ingen är någon jag helt och hållet identifierar mig med, men alla - protagonister som antagonister - har de något av mig själv i sig. Ett drag, en ovana, en neuros. För mig är skrivandet mycket det också, att utforska och fundera på sidor i mig själv och andra. Vad händer om jag tar den här inte så smickrande sidan av mig själv och runs with it? Vart kommer jag då?

Alla människor är unika på sina sätt, men alla är också sist och slutligen ganska lika. Det är också något bloggandet lärt mig genom åren - det man tror man är mest ensam om och det man kanske skäms för mest i sig själv: det är sist och slutligen det folk känner igen sig mest i.

Två bra övningar för att bygga karaktärer och brodera ut dem är två klassiker som jag gärna själv pysslar med. Det första är att betrakta folk. På café, i väntrum, på stranden, på flygfält och i tågvagnar. Spionera lite lätt (inför o-creepighetens ramar) på folk och tillåt dig fantisera kring dina medmänniskor. Det andra är också en klassiker: kolla vad folk har i sina köpkorgar när du handlar. Eller läs gamla kvitton, de ligger oftast och skräpar runt kassorna. Jag älskar att göra sånt (och där har ni väl svaret på hur skvallrig jag är).

Men en sak som är viktigare än att kunna döma och skvallra och bilda fördomar lätt, det är att komma ihåg en gyllene regel.

Ingen människa är bara en sak.

Visst kan utgå från stereotyper och stjärntecken och myers briggs och vad du vill, men alla människor överraskar dig någon gång. Sätt inte in dina karaktärer i givna roller, låt inte nån bli skurken eller riddaren eller kärleken för tidigt. Håll dig på lagom avstånd från din karaktär. För att skriva en intressant och mångbottnad karaktär måste du kunna se både de bra och goda sidorna i den. Du måste vara beredd att vrida och vända på din karaktär, för alla är vi olika beroende på i vilket sällskap eller vilket sammanhang vi är i. Du måste kunna se nyktert och kritiskt på din karaktär, men du måste också vara beredd på att förlåta och förklara.

Och det är inte alltid det lättaste, varken IRL eller när man skriver.

Vecka 28

Veckans kanske: det ändå var en bra idé att ta sommaren dag för dag rent semestermässigt det vill säga. Jag har inte planerat in nån fyra veckors paus utan tänkt att det där sköter sig själv. Jag tillåter mig mer flexibilitet nu under sommaren, men stänger inte verkstan helt och hållet. Är det en solig dag och nån vill ha med mig till stranden så åker jag. Är det en mulen måndag utan några desto roligare framtidsutsikter kan jag lika gärna jobba. Tricket är ju bara att komma ihåg att båda delarna är lika viktiga. Just nu känns det bra i alla fall.

Veckans tv: har börjar se om gamla säsonger av The Mentalist. Jag fastnar sällan för polis-tv (förutom Brooklyn 99 ofc men så är ju Adam Sandberg en av mina hemliga kändisförälskelser också så att) och The Mentalist ska gudarna veta är inget mästerverk. Men det är så skönt med mord och tragedier som löses på 45 minuter, utan att de inblandade poliserna verkar lida några som helst traumatiska besvär av alla gevärspipor och bomber som de nästan dött av i nästa avsnitt. Ibland behöver man något som löser sig så.

Jag tittar på The Mentalist via Amazon Prime (på telefonen) och de har en sån funktion att man i varje scen kan få direktlänk till alla skådisars imdb-sidor. Om man rör skärmen dyker alla namn och foton upp. Extremt användbart för alla “var fan har jag sett hen förr"?”-moments. Igår kväll tryckte jag på skärmen nästan i varje scen och läste kort om nästan alla skådespelare. Det är rätt många biroller som ska spelas i en polis-serie, nya offer och misstänkta och vittnen varje avsnitt. Det är rörande att läsa de här birollsinnehavarnas biografier. “Kända från” en handfull filmer och även om man sett filmerna så kommer man aldrig ihåg vilken roll just hen spelade. Det var antagligen inte en huvudroll. Alla dessa skådespelare, alla dessa drömmar. Vilken roll, vilket projekt är det de ser tillbaka på och pratar om med stolthet och glädje. Vilken roll var nästan deras? Upplever de att de lyckats? Har de gett upp? Hur betalar de hyran? Sånt tänker jag på.

Veckans läsning: Som Pesten ligger och stirrar på mig här bredvid mig. Jag har läst väldigt lite de senaste dagarna. Jag har inte ens nån riktigt ljudbok på gång. Men det kommer tillbaka, det gör det alltid.

Veckans pirr: jag låter så melankolisk nu, men det är ju inte hela bilden det heller. Det är massor av roliga saker på gång, men det tar vi en annan gång. Kanske, eller kanske inte. En sak som pirrar jäkligt mycket är i alla fall mitt nya arbetsrum som jag börjar hyra från och med augusti. Är så pepp på det så det är inte klokt! Ska berätta allt om var och hur och så om ett par veckor, men jag är helt övertygad om att dom sju kvadratmetrarna kommer göra stor skillnad i mitt liv. Ni vet när man ibland kommer till ett ställe eller träffar en människa eller hittar något och man känner i maggropen att det här kommer att bli viktigt för en? Så känns det.

Veckans suck: jag behöver snart ny telefon. Det är inte akut men det kommer krypande.

Veckans suck 2: Att Kanye tweetar om att han ställer upp i presidentvalet. Jag älskar amerikansk kultur och inte bara de delarna som når hit men geeeeee eeeeer. Jag minns att en tjej jag gick i högstadiet med, som var ett par år äldre en gång sa “Jag tror att att USA kommer vara nästa Sovjet, det är en tidsfråga innan det kollapsar”. Jag vet inte varför jag minns det, men kanske för att jag tyckte hon var så cool som vågade säga något sånt. Det kändes så sant. Jag tänker på det varje gång nåt nytt galet kommer upp. Nu är ju kanske Kanye 2020 USAs minsta problem, men vad vet man. Ska lyssna på Peppe & Magnus podcast och se om dom har nåt att säga om saken.

Nån gång läste jag att man måste se nationer för hur gamla de är. Hen som sa det (Årets källhänvisningsmedalj går till mig) sa att självgoda europeiska boomer-stater borde sluta döma unga afrikanska stater som strugglar. Man dömer inte ut ett barn som ramlar när de lär sig gå. USA är i så fall tonåringen man blir vansinnig på, men samtidigt är nån slags drivmotor i mycket. Ett korrumpt korthus och ett vansinnigt paradis. Man vill att de ska växa upp, samtidigt som man vill att de ska tycka man är cool.

Veckans podcast: Sorry, trots att jag nyss nämnde en annan måste jag ju ändå utse Sällskapet med det nya avsinttet där jag är med till veckans podcast. Lyssna på den! Läs min kolumn!

Veckans Viola:

Detta är orsaken till att det bara finns en Veckans Viola-kategori och inte en Veckans Sylvi. Jag älskar Sylvi precis lika mycket (även om hon älskar mig betydligt mindre än vad hon älskar Pär), men medan de flesta foton man tar av Viola skulle platsa på vilken kattmatskartong som helst ser Yrvädret Sylvi mest vanvårdad och galen ut på foton. Hon är dock väldigt söt irl.