skrivande

Treat yo'self till en skrivkurs!

Hej allihopa! Det är dåligt med bloggandet just nu, men jag har helt enkelt lite för mycket att göra just nu. Det kommer nog bli lika dåligt i åtminstone tre veckor framåt men jag lovar att jag gör mitt bästa för att hinna med bloggen också - jag har så mycket jag skulle vilja skriva här och jag saknar att blogga när jag inte gör det, så mig blir ni inte av med än i alla fall.

Men till det jag egentligen vill ha sagt i dag - gå en skrivkurs! Om du vill alltså. Jag har nog aldrig hemlighållit hur viktiga de skrivkurser jag själv gått har varit för mig. Förutom att de gett mig ovärdelig hjälp med skrivandet har de gett mig vänner för livet. Just när jag sitter och skriver detta sitter Malin bredvid mig, henne skulle jag nog inte lärt känna utan skrivkurserna. Eller jo, för eller senare kanske vi hade insett hur mycket vi har gemensamt, men skrivkursen gjorde att det blev förr och inte senare.

Oavsett ambitionsnivå med ditt eget skrivande tycker jag du ska gå en kurs om du är det minsta intresserad av att skriva. Om du behöver mera övertalning kan du läsa det här inlägget jag skrev för Malakta den här veckan! Idag tänkte jag tipsa om tre skrivkurser - eller labb i Svenskfinland som har ansökningstid nu. Och mitt och Heidis skrivlabb på Malakta är ett av mina tips, så klart.

OBS! De flesta skrivkurser kostar en del - men kom ihåg så att A) man kan alltid be om att få betala i rater, det har jag gjort och det har gått bra och B)man kan alltid söka pengar för att delta eller för resorna dit från olika fonder och stiftelser. Det har jag också gjort och det har också gått bra.

  1. Jag skriver alltså är jag med Ellen Strömberg och Heidi von Wright

    Det här är en kortare kurs på fantastiska Malakta i Malax som går av stapeln 3 - 6 oktober. Passar dig som kanske gått nån kurs tidigare eller har ett tydligt projekt du vill jobba vidare på. Jag kan ju inte lovorda min egen insats på ledare, men jag har själv gått LittSkap med Heidi och henne däremot kan jag lugnt lovorda!

  2. Författarskolan 19-20 på VNF

    Det här är Monika Fagerholms och Mia Francks ettåriga kurs (som man går på distans, obs), som beskrivs så här på deras hemsida; Författarskolan är en ettårig kurshelhet för den som vill skriva ett manus. Formen för berättelsen (prosa, lyrik, dramatik) är fri. Det behöver heller inte finns något manus när kursen börjar utan det kan arbetas fram under kursens gång. Både Monika och Mia är jättebra som kursledare, skulle jag bara hinna skulle jag gärna gå den här själv!

  3. Skriftskolan

    Också en ett-årig distanskurs, men den här gången med basen i Helsingfors. Jag vet faktiskt inte så mycket om den här kursen, så jag bad ena ledaren Hannele Mikaela Taivassalo - även känd som den fiercaste människan i det skrivande Svenskfinland - svara på ett par frågor. Här är hennes svar:

Johanna Holmström och Hannele Mikaela Taivassalo som leder Skriftskolan.

Johanna Holmström och Hannele Mikaela Taivassalo som leder Skriftskolan.

1. Hej Mikaela! Först och främst, grattis till kanske det bästa namnet på en skrivkurs jag hört i mitt liv. Kan du berätta lite mer om kursen utöver ert smarta namn.

Haha, åh, tack! Alltså just den här Skriftskolan är en ettårig skrivarskola för den som vill fördjupa sig i och utveckla sitt eget skrivande, och under handledning målmedvetet jobba med sitt eget manus. Under ett år har vi åtta kursveckoslut då hela gruppen träffas, och utöver detta träffar var och en med jämna mellanrum sin personliga handledare. Det finns ingen manual för hur man skriver eller hur ett litterärt uttryck ska se ut, Skriftskolans mål är att hjälpa varje enskild skribent att hitta sitt eget sätt att arbeta, fördjupa och utveckla just sitt eget skrivande, sin egen litteratursyn och sin egen text. Vi vill inte forma skribenter, vi vill hjälpa fram det unika.

2. Varför ska man gå skrivkurser överhuvudtaget?

Man måste faktiskt överhuvudtaget inte alls gå på skrivkurser! Det viktiga är de aktiva handlingarna att läsa och att skriva. Men det finns olika orsaker till att många skrivande människor verkligen vill gå på skrivkurs, och till och med behöver det, trots allt: för att utvecklas som skribent måste som sagt du läsa och skriva aktivt (detta kan man upprepa h u r många gånger som helst!), men det du skriver behöver också bli läst och bemött. Att skriva är oftast en ensam handling, en skrivarskola är ett sammanhang, ett sammanhang där du kan skriva och samtidigt tala om skrivandet (i den ordningen), verbalisera tankar kring skrivandet, krocka med andra sätt och synsätt. En skrivarskola är ett sammanhang där någon läser dina texter och på så sätt ger dig möjligheten att se på texten genom andra ögon, samtidigt som du får ta del av andras texter och processer – iblan är det också enklare att få syn på sin egen text och sitt eget skrivande genom att möta andra texter och formulera sig kring dem. För många är skrivarkurser helt enkelt ett sätt att ge sig själv tillåtelse att skriva; en kurs är en yttre, legitim orsak att hitta skrivtid, en plats på en kurs är en bekräftelse, en yttre röst som säger: ”ja, du får skriva”, medan andra har ett behov av att få hjälp med att skapa tydliga ramar för skrivandet, samt jobbar bäst med en överhängande deadline-piska och förväntningar och krav. Det är olika, men det finns utrymme för allt det här samtidigt.

3. Vad är ett bra arbetsprov? Eller vad skulle du vilja få in för slags text av en deltagare?

Det är hemskt olika typer av texter vi hoppas på, så just den där gemensamma nämnaren, ”ett typiskt bra arbetsprov”, hoppas vi kanske snarare på att inte få in? Men det som kanske kan kännas skönt att tänka på är att ett arbetsprov inte alls behöver vara någon duktig, perfekt helhet, eller kännas absolut färdigt, eller svara på tänkta krav – man kan lugnt tänka att vi som tar emot det och som ska läsa det ändå inte är normalläsare, utan superläsare med en röntgenblick som letar efter potential. Det vi vill är att genom texten få en känsla för skribenten. Det kan vara hemskt olika saker i olika texter: språk, tematik, uttryck, djup, idé, lust, och så vidare. Ett gott råd kunde vara: välj inte en text där du försöker mycket eller försköker prestera, välj en text där du känner att du är dig själv, en text där du själv tycker att något plötsligt gnistrar till, en text som du själv tycker om. Det som lönar sig minst när det gäller skrivande är att försöka ge något som man tror att någon annan vill ha, istället för att ge det man själv måste få ut. Det ärliga syns, och vice versa.

4. Måste man ha nån idé eller projekt man jobbar på för att vara med?

För att skriva så måste man ju ha något man har på hjärtat som man vill uttrycka, men till Skriftskolan kan man komma med en stark känsla av något vagt och odefinierbart som bultar eller skaver och som man vill sätta ord på, lika väl som man kan komma med ett påbörjat projekt.

5. Kan du ge ett helt gratis skrivtips att tänka på här och nu?

Dagens gratis: ”Det kunde ha varit jag, men det var det inte” – de där orden får du av mig, inget annat. Börja där, låt texten föra dig, sedan får du se var du hamnar.

Klåda/ Syyhy

Idag kom Schildts & Söderströms höstkatalog ut! Så många bra böcker som kommer i höst, så många bra typer som är representerade i den här katalogen alltså! Malin, Karin, Ulla, Emma… Är så glad att få vara en del av den katalogen. För det är jag ju - nu får ni äntligen se ur Klåda ska se ut! Jag tvivlar på så mycket angående den här boken för tillfället, men en sak som i alla fall är säker är och det är att jag IGEN har en väldigt snygg pärm, kolla bara:

Skärmavbild 2019-04-17 kl. 11.48.58.png

Visst är den fin!!! And one more time, for the finnish speaking seats in the back:

Skärmavbild 2019-04-17 kl. 11.53.58.png

Det är nämligen så att S&S finska systerbolag S&S Kustantamo ger ut Klådan på finska och då heter den Syyhy! Så himla glad över att få översättas! Jag hoppas ju så klart på att en översättning ska leda till en annan och att mina böcker nån gång ska hitta ut ur landet också, men för nu är jag bara jätteglad att boken ska finnas att läsa på finska också.

Omslaget hade jag en ganska tydlig idé om den här gången. Bakgrundsmålningen är från min kompis Eleonora Hagströms utställning Amyldaga som jag såg på Helsinki City Museum i höstas. Redan då sa jag “jag skulle vilja ha nåt av det här som omslag”, och så mejlade jag åt min Förläggar-Anna och sa det och så hux flux var det bestämt. Själv omslaget har Ulla Donner gjort igen (hon kommer också ut med en serieroman i höst - yes yes yes!) och jag ville att boken skulle se bra ut bredvid Jaga vatten, men ändå helt vara sin egen. Det är ingen fortsättning, de hör inte ihop mer än att jag har skrivit dem båda.

Foto: Nicklas Mattson

Foto: Nicklas Mattson

Eleonora är ju en tredjedel av det klassiska crewet Turd Floor och extra roligt är det att vi alla tre är representerade på nåt sätt, Nikko har nämligen tagit nya författarfoton på mig. Det är inte det att det egentligen behövdes, men vet ni hur trött man blir på sitt eget fejs efter att ha sett samma bild på det ett år i sträck? Så när Nikko hälsade på i februari tog jag med honom upp på vinden och så tåg vi några nya bilder. Jag ser otroligt ledsen ut på alla, men det är för att jag vägrar le desto mer på en bild jag ska behöva se på ett år framöver här nu och mitt resting face är inte så mycket “bitch” som “sad puppy”.

Foto: Nicklas Mattson

Foto: Nicklas Mattson

Men faktum är att jag inte alls tyckt det varit speciellt roligt att skriva den här boken. I kortkorta perioder har jag drabbats av den där hybrisen som kommer när man har flow och då det man skriver känns som det bästa som nånsin skrivits, men speciellt nu i slutet har det mest känts tungt, jobbigt och svårt.

Är rädd för recensionerna, för läsarreaktionerna, för att folk ska tänka att jag var en one-hit-wonder som råkade skriva en helt okej debut, men som nu med sina andra bok bevisat att hon inte är något annat än en medioker gris som borde hålla sig till något annat. Men ojdå, hon har visst sagt upp sig från sin fasta tjänst för att fokusera på det här - piiinsamt!!!

Dels är det det men sen är det också som att jag inte riktigt vet vad jag har skrivit, jag känner inte riktigt texten tycker jag. Folk frågar som alltid vad den handlar om, men jag har svårt att säga. Jag vet inte riktigt. Jag är också rädd att jag stressat fram en text och jag egentligen borde ha vilat lite nu, andas lite och fyllt på reserverna. Men det fanns liksom inte det som alternativ nån gång, som vanligt när jag gör något sak det hända snabbt och explosivt. Jag skulle aldrig ha haft tålamod att vänta till nästa år med Andringen. Så egentligen är jag glad, men jag är också en boll av ångest. Igår kväll hade jag ett riktigt litet bryt där jag upprepade allt det här jag just skrivit åt Pär, men med snorbubblor i näsan och tårar på kinderna och med sprucken röst.

Man kan ju fråga sig varför man utsätter sig för det här frivilligt då, om det är så hemskt. För att det är så förbannat jävla skitkul också. Så klart. Jag ska ju givetvis skriva en tredje bok. Och en fjärde. Jag har redan börjat på två. Jag vet inte vad jag annars ska jag göra.

Vecka 2

Det är väl mer regel än undantag att man ska ha nån slags veckorrapport varje måndag nu för tiden, så here I am. Jag tycker om ramar och gränser och regler, på så sätt har man något att förhålla sig till. Om man sen spränger eller bryter dessa är en annan sak. Hur som helst passar det mig bra att inleda veckan med en liten lägesrapport.

Så hur är läget? Well, jag tog den här bilden idag;

49864920_289507945088317_7354030934800203776_n.jpg

och upplevde en sällsam symbolik. Första “riktiga” veckan på året, början på oxveckorna, en tunnel och ett slut. Ja, jag kanske drar på lite för höga växlar, så häftig var kanske inte den här bilden ändå. Mikrosekunden efter att jag tagit den gick en dam förbi mig också som jag inte hade upptäckt eftersom jag lyssande på ljudbok i mina hörlurar. Pinsamt sånt där tycker jag, när någon kommer på en mitt i nån halvdan bildkompositionsambition. Klarar inte heller av att ta selfies så nån annan ser, tycker det ofantligt pinsamt.

I alla fall, orsaken till varför jag var i Strengbergshuset över huvudtaget var för att hämta vårterminens närvarolistor för min Arbis-kurs. På torsdag börjar den igen och jag är väldigt pepp på att komma igång - har planerat ett helt nytt upplägg för våren, mohahaahaha.

Egentligen är jag ganska glad att vara tillbaka i vardagen, det känns inte alls som en mörk tunnel, snarare som att hitta tillbaka till en välkänd stig igen efter att ha varit lite småvilse i skogen.

Den här veckan ser ganska vanlig ut. Ska jobba så klart, hänga med Den Mäktige Grimbolo på onsdag, spela badminton nån gång och eventuellt faktiskt gå ut i actual skogen nån dag?!?! New year new me, ni vet. Och så Arbis-kursen då. Inga fyrverkerier och raketer i programmet direkt, men väl ett sånt där trevligt småputtrande. Som från en kaffekokare.

På tal om skrivande så skrev jag & Förläggarn idag för första gången en typ, synopsis av mitt manus jag skriver på som bäst. Typ en text som skulle kunna va på baksidan av boken, även om det kanske inte blir precis den här texten sen. Om det ens blir en bok, det är ju det också. Vill ni läsa? Jag hade inte riktigt tänkt bjuda in er i texten ännu, men jag behöver sätta lite press på mig själv OCH jag har redan läst ur texten vid två tillfällen, så varför inte.

Varje natt kliar kroppen något fruktansvärt. Det är svårt att sova när fingrarna måste riva och tankarna maler på. Medan pojkvännen ligger och sover intill, för en kvinna en nattlig monolog. Ett försvarstal i 40 nätter. Hon berättar om sin relation, sitt arbete, sina vänner... Och om Helena. Nånting har hänt Helena, något som inte borde ha hänt. Något som inte ens går att nämna i en tyst nattlig monolog.

Efter succédebuten Jaga Vatten är Ellen Strömberg tillbaka med en roman som också den präglas av träffsäkra personporträtt, ett eget ärende, okonventionella scenarier och ett skoningslöst men avväpnande tilltal. 

Obs! Inte jag som skrivit det sista lilla stycket, jag tvekade om jag överhuvudtaget skulle ta med det här, men var ska man skryta om inte på sin egen blogg?

Med lite tur och en jävla massa jobb blir det kanske en bok i år också. Men den som lever får se. Jag hoppas i alla fall att det väcker nån slags nyfikenhet i er. Annars var ju det här ett fatalt misslyckande som pr-trick sett i alla fall.

Ett hej från här och nu

Längesen jag skrev ett inlägg som inte har nån riktning eller poäng eller struktur, utan bara en liten betraktelse från var jag sitter just nu. Jag sitter just nu i vår soffa och ute blåser det upp till storm. Från vår lilla fågelholk på tredje våningen ser jag trädkronorna vaja i vinden och på vår balkong smäller vår ljusslinga i räcket då och då.

Jag började morgonen med att baka brownies, tro det eller ej. min syster Julia fyller år idag och hon kom förbi på en kopp kaffe när hon kom hem från sitt nattskift. Det var en trevlig början på dagen, jag tycker oftast att det känns som något extra när man umgås på andra tider än de vanliga. Hon åkte hem för att sova för några timmar sen och nu sitter jag här och jobbar lite.

Flätor jag har sovit med.

Flätor jag har sovit med.

Radion spelar lugn musik och katterna ligger och tvättar sig i varsin stol. Diskmaskinen snurrar och ur biblioteket hörs knatter. Pär sitter och jobbar. Det är precis så rofyllt som det låter. Det förstärks också av att det ligger och sover en liten brorsson i vår säng, Grim är här med oss i eftermiddag. Märkligt vilket lugn ett sovande barn kan skänka ett hem, även fast barnet inte ens är det egna.

Ikväll har jag Arbis-kurs och jag strugglar lite som bäst med vad jag ska hitta på för skrivövningar ikväll. Oftast brukar jag inte ens behöva tänka på det, övningarna föder sig själv. Men nu är det som att det skulle ha stannat av. Jag har några övningar på lut, men jag tycker oftast det är som roligast när vi gr nåt jag kommit på samma dag. Nåja, kanske det kommer till mig ännu.

Jag har för övrigt varit JÄTTEDUKTIG den här veckan, jag måste ändå säga det. Alla punkter på veckans to do-list är avkryssade, det är ett så tillfredställande. Ja, det kanske är skryt men må så vara.

46999046_586071531830729_8759096015006466048_n.jpg

En bekant som jag har haft kontakt med den här veckan skrev här om dagen att jag måste vara en “planerare och fixare” eftersom jag var ute i så god tid. Jag blev jätteglad, för jag har aldrig fått höra något annat än hur slarvig och opålitlig jag - vilket ganska ofta har varit sant - men faktum är att jag är jävligt effektiv och organiserad också när jag sätter den sidan till. Men det har kanske att göra med att jag är på exakt rätt plats nu också. Jag har kanske inte alltid varit det. Men jag är ju också en slarvmaja av Guds nåde också, så jag vet inte. Oh well, den HÄR veckan i alla fall kan ingen toucha mig, jag har levererat och presterat som en drottning.

Dessutom har jag skrivit 5000+ ord på mitt lilla romanprojekt. Har mejlat min förläggare på alla möjliga tider på dygnet och i all möjliga tonlägen, jag tror jag ska ta det lugnt en stund med mejlen. Men jag är så in i den här texten just nu. Vill bara prata om den, vill bara vara i den.

Och just där vaknade Grim. Så det får vara det för idag.

Läs mig!

The cat’s out of the bag! Nu får jag äntligen berätta om det ärofyllda uppdraget jag har fått - jag är en av fyra jurymedlemmar i Schildts och Söderströms’ debutanttävling Läs mig! Jag ska tillsammans med författaren Sirpa Kähkönen, förlagsredaktören Martin Welander och litterära chefen Anna Friman söka och förhoppningsvis hitta en vinnare i tävlingen. Så kul! Så har du ett riktigt juicy manus på G - nu är det dags att skriva klart det! Har du inget på G men vill delta ändå? Varför inte skriva ett under NaNoWriMo? Perfekt!

44624682_1868857289898595_3870503142789480448_n.jpg

Du kan läsa allt om tävlingen HÄR, men före du gör det så kan du läsa en liten mini-intervju med min fellow jurymedlem och min egen förläggare, livscoach och kompis: Anna Friman som jag gjorde enkom och unikt för den här bloggen. Jag får ganska ofta frågor om utgivning och förlag och hur saker funkar, så jag tänkte jag passar över dom vanligaste frågorna till nån som kan det bättre än jag, Anna. Take it away, Anna!

IMG_7409.JPG

1. Hej Anna! Vad är din titel och vad går ditt jobb ut på?
Hej Ellen, min titel är litterär chef. Det innebär att jag leder arbetet på S&S Litteraturs redaktion, det är tre förlagsredaktörer och jag som jobbar där. Jag ansvarar för utgivningsbesluten, som görs i samarbete med redaktörerna. Största delen av vår tid går åt till att arbeta med böcker som ska utkomma inom en ganska snar framtid, vi har manussamtal med författarna och redigerar texterna, planerar böckernas utformning tillsammans med grafiska designers och mycket mer. Och så läser vi förstås manusen som kommer in. Vi tar också initiativ till nya bokprojekt och kontaktar personer vi tror har en bok eller ett författarskap i sig.

Som litterär chef planerar jag utgivningslistorna och ser till att de är balanserade både litterärt och ekonomiskt.

2. Hur gör man om man vill få en bok utgiven? Förutom att skriva den då?
Det viktigaste är ju, som du säger, att få ett manus skrivet. Under den processen tror jag det är bra att inte tänka för mycket på att någon annan ska läsa, för det kan störa en i skrivandet. När man är så klar med manuset att man är nöjd kan man skicka sitt manus till ett förlag, gärna med ett följebrev (vi har anvisningar på http://litteratur.sets.fi/skriver-du/). Jag tycker det är viktigt att inte försöka skriva för att behaga, då blir det inte så bra.

Att läsa allt möjligt är en mycket bra skrivarskola!

3. Hjälper det att ha typ en blogg eller nån slags online-närvaro? Är det enklare att få ge ut en bok då?
Där finns det knappast någon automatik, men om man har t ex just en blogg övar man sitt skrivande kontinuerligt och blir bättre på det, så på så sätt kan det hjälpa.

4. Vad söker ni efter? Eller vad tycker du saknas i Svenskfinland? Vad är din drömbok att ge ut?

Det vi ständigt letar efter är en egen röst, ett eget uttryck, ett eget ärende. Det är svårt att göra en beställning ... När man ser det vet man att man vill ha det, helt enkelt Så är det väl med alla konstnärliga uttryck.

I finlandssvensk litteratur finns det inte så mycket erotik, ändå är det en viktig del av mångas liv. Alla nyanser, den dimensionen i tillvaron. I vår nya tävling "Läs mig" skulle vi faktiskt vilja få fram lite mer köttsliga aspekter i litteratur. Därför är logotypen så sliskig, hehe. (Ellen, du är ju själv en fena på att skriva sexscener - inte allt likställa med erotik, men ändå - kanske du borde hålla kurs?)

Personligen tycker jag om genreöverskridande böcker, böcker som inte går att definiera så enkelt. Som läsare vet jag att jag fått tag på något riktigt bra om jag nästan svartsjukt konstaterar att INGEN kan förstå den här boken som jag förstår den.

/kan inte tänka mig många värre scenarion än att dra kurs i sexscener, men för rätt pris så… reds. anm./

5. Och vad är du trött på att få för manus?
Sådana som kommer i formen delade dokument. Don't do it utan särskild överenskommelse!

6. Har ni nån åldersgräns på när man kan bli utgiven? Kan man vara för ung eller för gammal?Nej.

7. Hur länge tar det före man får svar från er om man skickar in nåt? Och om man får ett ja; hur länge tar det före man har en färdig bok?
Vi försöker ge besked inom tre månader, men ibland kan det ta längre tid. Kortare också.

Hur långt det är till publicering beror på hur mycket manuset behöver redigeras och på hur utgivningslistorna ser ut. Vi kan till exempel inte publicera elva diktsamlingar samma säsong, och inte elva romaner heller.

8. Vad är den vanligaste fördomen som inte stämmer om att skriva och ge ut böcker?
Det är min erfarenhet att den gudomliga inspirationen är en myt. Den finns, men skrivandet består till åtminstone 90 procent av disciplin och sittmuskler. Man ska heller inte vänta på att få oceaner av tid för sitt skrivande, för det kommer inte att hända. Som Virginia Woolf skrev: "Dogs will bark; people will interrupt; money must be made; health will break down …."

9. Kan alla skriva en bok?
Det tror jag faktiskt inte, för alla vill inte skriva en bok och då går det knappast.

10. Det är ju väldigt trendigt nu för tiden att ge ut böcker själv. Vad är skillnaden på egenutgivning och att va på förlag?
Är det trendigt? Okej. En skillnad är att på förlag jobbar man tätt tillsammans med en förlagsredaktör och då blir texten alltid (ja, alltid!) bättre. En annan fördel med att utkomma på ett förlag är marknadsföringen och informationen, lagerhållningen, kanaler att nå ut genom. Man har ett helt team kring sin bok, helt enkelt.

/jag tycker mig skönja en viss trend, egenutgivning har fått en högre status, flera väljer att göra det, det finns många behändiga alternativ om man väljer att göra det osv osv osv reds.anm./

 

Världens bästa författare

Det enda som är läskigare än de där djupa dalarna i skrivandet när man tvivlar på exakt allt och med tårar dallrande i ögonfransarna mejlar redaktörn och frågar om det är nån vits ens, är de här ögonblicken när jag är helt säker på att det här, det här är tammefan det bästa som nånsin skrivits!!!

IMG_2570.JPG

Jag är just nu inne i en sån period där jag är fylld av tilltro och självförtroende. Jag är liksom världens bästa författare. Skrivandet går precis som det ska, det föder sig själv, jag behöver inte göra nåt alls. Och det är så bra och så unikt och så otroligt och folk kommer älska det och förundras över hur nån kan ha en så intrikat hjärna som jag som har skrivit den här delikata texten. Jag kommer få priser och bli översatt och bli jätterik, jag är helt hundra på att det här blir en modern klassiker. Folk kommer gråta av hänförelse.

Jag överdriver inte en cent, jag är verkligen så uppfylld av mitt eget skriveri för tillfället.

”För tillfället”, ja. Det är så klart roligt när det känns så här ibland, för oftast är det ju tandagnisslan och hjärteblod. Men det är också som sagt var skitläskigt. Är det så här det är att va fullblodsnarcissist? Det är ju inte speciellt sympatiskt att gå runt och älska allt en gör på det här sättet. Tänk om man fastnar? 

Men det allra läskigaste är fallhöjden. Det är som dom där sekunderna berg-och-dal-banevagnen står högst upp och  svajar. Snart, snart går det neråt igen. Och med fart.

Men just nu, om det nu bara är idag, är jag världens bästa författare.

 

Ingen kan allt, men vad kan jag?

En av de saker jag var mest rädd för när Jaga Vatten skulle komma ut var så klart recensionerna och mottagandet överlag. Många tror att jag efter många år av bloggande ska va lite immun mot recensioner men HAH, det är snarare tvärtom. I bloggandet är jag ganska självsäker på gränsen till nonchalant, jag tycker inte det är en form av skrivande som kräver jättemycket av mig. Eller ens behöver vara så bra alla gånger.

Nu kanske det låter som att jag skiter i eget bo, tanken är väl att man som bloggare ska jobba för att bloggandets hantverk ska uppvärderas och att folk ska fatta att det krävs en talang/know-how för att skapa content (ugh detta samtidsuttryck). Det håller jag med om, det är inte så bara att blogga och skriva lustiga små captions på Insta, men det är inte det jag menar. Alla kan faktiskt inte göra det bra. Men jag vet att jag kan göra det. Bra till och med. I väldigt självgoda stunder kan jag till och med tycka att jag är fan så mycket bättre än många andra, meeeen dom tankarna är sällan långvariga.

En annan orsak till att jag står stadigt i mitt bloggande är att bloggen är ett så mycket mer levande medium. Blir ett inlägg dåligt kan jag alltid skriva ett nytt imorgon. Jag kan t o m gå in och ändra i efterhand. När du ger ut en bok så kan inte göra så mycket efter att den är ute. Visst kan du skriva flera böcker och försöka begrava den i mängden, men det tar tid och folk har så mycket längre minne när det kommer till trycksaker. Det som står i en bok är alltid mer sant än det som står på internet liksom. 

Jag ser förresten väldigt mycket fram emot min tjänstledighet i höst när jag ska prova på att jobba med Det Skrivna på lite olika sätt. Så klart skriva böcker, men också få mer tid över för bloggandet. Det är en tanke som hemsöker mig ibland; hur bra kunde jag bli om jag hade mer tid över för det här lilla hörnet av internet? Hur stor kunde jag bli? Jag vet inte ens om jag har nåt behov av att bli större än vad jag är och risken är väl ganska överhängande ändå att jag nått mitt tak, i alla fall så länge jag inte lär mig fota bra eller klippa vloggar eller whatever. Och det har jag verkligen inte ork att lära mig för att vara helt ärlig. Det är ju skriva jag vill. Och skriva jag kan.

I alla fall ett blogginlägg. 

I mitt skönlitterära skrivande vet jag inte alls vad jag kan och inte kan. När recensionerna skulle komma var jag också rädd för att få läsa det som jag själv tänkt så många gånger; hon är en bloggare, inte en författare. Trots att många tycker att jag borde kunna hämta nån slags erfarenhet eller självsäkerhet ifrån bloggen, så har det nästan känts tvärtom. Jag har varit så rädd för att jag målat in mig i ett hörn och att jag aldrig kommer ses som "fin" nog. För det är ju faktiskt så, oavsett vad självhjälpsböcker och inspirationsvideos säger: alla kan faktiskt inte skriva en bok, i alla fall inte en bra. Kan jag?

Recensionerna kom. Och de var snälla. Visst nämndes min blogg, men aldrig (vad jag läst iaf) som nån slags läst jag borde bliva vid. Jag har läst de flesta av mina recensioner fler gånger, försökt dechiffrera vad recensenten tycker. Det är nämligen nåt jag lärt mig; att det är väldigt svårt att förstå en egen recension. Jag har kommit fram till att de flesta verkat tyckt om min bok, de flesta har haft invändningar på ett eller annat sätt (de flesta har jag kunnat förstå), men mottagandet överlag har varit otroligt bra, bättre än vad jag nånsin har förväntat eller krävt. 

Jag fick recensioner i de flesta finlandsvenska dagstidningar och fick fina omdömen på både bloggar och på insta. Allt det här har ju så klart betytt mycket, mer än vad jag velat påskina. Skulle recensionerna uteblivit eller varit sågningar skulle jag säkert mått mycket, mycket sämre i vår än vad jag gjort, fast jag lovade mig själv att inte låta mig påverkas. 

Det finna ju vissa saker jag väldigt gärna skulle vilja med Jaga Vatten. Ett litet hemligt delmål jag har haft är att få en recension i rikssvensk media och kanske sälja lite i Sverige också. Det låter kanske futtigt, men vet ni hur svårt det är att spräcka vallen till Sverige som finlandssvensk författare? Det är skitsvårt. Hade liksom räknat bort det redan. 

Men igår kväll, när jag satt och drack syren-sangria (gott!) och såg på SATC med Jennifer och Moa  här hemma hos oss fick jag plötsligt ett DM av en annan Jennifer. "Har du sett att du är på SvD?". Alltså Svenska Dagbladet, en av Sveriges största dagstidningar. 

34962725_10155804992044107_2719998566603948032_n (1).jpg

En recension! Och inte bara det - till och med jag som inte kan tyda mina egna recensioner kan läsa så mycket att det är typ en motherfucking hyllning!!!!! Här kan man också läsa den. 

Det är kanske löjligt att bli så glad och kanske naivt att tänka att det här är stort och kommer påverka nåt alls, men det känns som ett slags erkännande. Jag har också blivit jätteglad för mina andra recensioner, men to be honest så är det små kretsar i Svenskfinland och de flesta vill varandra väl och folk är oftast snälla här. Men Ida Therén på SvD har ingen orsak alls att hålla mig om ryggen! Och ändå, ändå skriver hon den mest positiva recension jag fått. Hon avslutar texten med: "Strömberg är en begåvad författare med fingertoppskänsla för språk och detaljer, och jag ser fram emot att läsa vad hon hittar på härnäst."

Så då får väl jag i min tur avsluta den här texten med konstatera (även om jag aldrig kommer tro det på riktigt): jag kan inte bara blogga, jag kan skriva böcker också.