https://www.youtube.com/watch?v=louXPUW7tHU
Precis den här veckan har jag jobbat här på After Eight i fem år. Ibland tänker jag att mitt nuvarande liv började när började här. Allting jag är och har idag kan jag koppla till AE på något sätt. Ibland tänker jag att det inte har hänt något alls de här senaste fem åren, att det inte gått framåt. Men det har det ju, det har gått framåt en massa. Jag var en vilsen, ganska söndrig 22-åring med planer på att flytta tillbaka till Tyskland och börja studera där, eller snuttjobba vidare tills jag hade byggt upp en tillvaro där igen. Jag hade aldrig som mål att stanna kvar här eller bli någon långvarig på AE eller i Jeppis över huvudtaget när jag först började, men ganska snabbt insåg jag att det här är ett ställe jag kan vara på. Jag förstod att jag passade in som en liten pusselbit bland alla andra pusselbitar och för första gången på länge hade jag ett sammanhang att finnas i.
Och så går fem år. Du blir kär, du blir hjärtekrossad, du krossar hjärtan. Du flyttar, du får löneförhöjning, du får fast tjänst, du förlorar kollegor och du får nya, du lär dig att älska det du gör och du lär dig att hata det du gör. Du går på begravning och bröllop, julfester och dop. Du ger allt hela tiden och du blir morgontrött och du blir hela dagen trött och plötsligt står du bara och gråter och diagnosen lyder utmattningsdepression. Du fortsätter och du blir bättre, du får semester och du lär känna nya människor. du skaffar katt och du skaffar en katt till. Du kommer in på skrivarutbildning och du får kulturstipendier. Du ser snö, du ser löv, du ser sommarregn och pollen, du ser allt detta falla på innergården gång efter gång och fönstret byts aldrig ut. Du lär dig älska det igen. Du lär dig leva med det.
Fem år är ingenting, men det kan också vara en livstid. Det som kom före AE minns jag knappt och jag kan inte föreställa mig vad som kommer efter AE. Men just nu är just nu och just nu är helt okej. Jag och AE - en kärlekshistoria.