Jag har inte gjort annat än babblat på om späckhuggare åt alla mina vänner sen jag såg den här dokumentären förra veckan. Det är något av det mest hjärtskärande jag sett på länge och har gjort mig till SeaWorld-hater nummer 1. Blackfish berättar om späckhuggare och människors exploatering av dem överlag, men koncentrerar sig också på en enskild späckhugggare, Tilikum, som har dödat ett par människor under sin tid i fångenskap. Det är så klart skithemskt och de som dött har varit oskyldiga tränare. Mina sympatier ligger ändå hos Tilikum, för när man får höra hans historia och de psykiska påfrestningar fångenskapen har gett honom, är det inte svårt att förstå varför han agerat som han har gjort. Jesus, jag skulle ha dränkt nån om jag levde under samma omständigheter som späckhuggarna gör. Späckhuggare som lever fritt har aldrig heller attackerat en människa och är fredliga till sinnet, sådär fyi.De har också högt utvecklat känsloliv och pratar ju för fan med varandra. Det är inte några jävla guldfiskar det här. Man kan inte behandla dem som t ex SeaWorld gör. Det är heller inte sjysst mot människorna som jobbar nära späckhuggarna att utsätta dem för den risk en frustrerad späckis utgör.
Tilikum, eller Tilly som han också kallas, lever fortfarande i fångenskap på SeaWorld Florida. Nu tillbringar han största delen av sin tid ensam i en liten sketen bassäng. Här kan du skriva under en petition att han ska släppas fri. Här är hans Wiki-sida med mer info om hans situation.
Jag vet jag låter som en crazy person, men alltså Blackfish och säg om inte ditt hjärta krossas när du hör en späckhuggare gråta. Kommer ni ihåg Free Willy? Ja, just det.