Vaknade med en lätt slöja av huvudvärk igår pga AW i fredags. Det var ändå inte så mördarjobbigt att enda alternativet är att ligga kvar i sängen och få cokis & pizza intravenöst, utan mest bara som ett lite mysigt segt filter över tillvaron.
Jag kommer aldrig säga att jag gillar att va bakis, men när det inte är sååå jobbigt eller när det mest jobbiga gått över så upplever jag ett slags lugn jag sällan har annars. Just det där sega, som att assocciationsbanorna får vila lite. T ex är det en av få gånger jag har tålamod att se film. Det här låter ju farligt nära alkoholist-logik så jag kanske ska påpeka att jag sist och slutligen dricker ganska sällan och ändå föredrar att vara icke-bakfull.
Gårdagens seghet resulterade i att jag gjorde brakfrukost. Äggröra & smörstekt purjo, smoothie med jordgubbar och banan och stor mugg kaffe. Liksom designat för att möta alla mina bakosbehov. Åt allt tillsammans med nya numret av tidningen Sex. Vi beställde tidningen för en stund sen och fick den tidigare i veckan, men jag har inte haft ro/tid att sätta mig ner med den förr. Dessutom hade jag visualiserat den här stunden hela veckan för att stå ut - lördag förmiddag är det bästa jag vet.
Känner mig alltid töntig när jag fotar mina frukostar eller min mat pga det är ju samtidens BÄSTA skämt: folk som fotar sitt liv istället för att leva sina liv. Alla gubbar ba: HÖHÖHÖHÖ. Som att man inte kan göra båda. Liksom fine, man behöver kanske inte fota varje macka man äter och det är väl hälsosamt att se upp från skärmen ibland. Men det här att man inte skulle kunna leva i nuet om man vill fota grejs man gör - pffffff bitch please.
Instagram hjälper faktiskt mig att fokusera på nuet, om nuet nu är det ultimata att fokusera på - jag vet inte riktigt. Fokusera är inte min starka sida alls pga scatterbrain och att bokstavligen fokusera kameralinsen på nåt hjälper mig se det stora i det lilla osv. Jag har liksom svårt att komma ihåg att den här lördagsfrukosten har varit målbilden hela veckan om jag inte gör det till en actual bild. Det är nog lite därför jag bloggar också. Samtidsskadad? Säkert. Är jag ok med det? Ja va fan. Det är jag.
Jag tycker det är skönt att få ett utanförperspektiv på skit ibland. Även om det är nåt så fånigt som en smoothiebowl. Det hjälper som sagt mig att fatta vad som händer. Klart det är en jakt på likes också, det är jag den första att erkänna. Och det är inte alltid så avslappnat, det håller jag med om.
Men det är liksom nåt annat också. Ett utryck, en dagbok, ett hjälpmedel. Sen får gubbarna höhöhö:a så mycket de orkar.