Veckans känsla: jag kom till kontoret ganska många timmar efter att jag faktiskt vaknat idag. Jag drog ut på det, tuggade långsamt, sminkade mig omsorgsfullt, borstade tänderna på före och efter frukosten och det yttersta beviset på att jag försökte skjuta på något - jag strök min skjortklänning. Det kan mycket väl vara första gången jag stryker ett plagg hemma. Det var skönt, det är tillfredställande att se skrynklorna försvinna utan att det kräver större ansträngning än att man låter ett varmt järn glida över. Ja, ni vet hur strykjärn funkar antar jag. Jag tänkte skriva att jag inte vet vad det var som tog emot, men det vet jag visst. Jag var inte det minsta sugen på att återgå till livet som omringar höstlovet, med allt vad det innebär. Men nu när jag sitter här känns det inte så farligt. Så, inte så farligt, antar jag känslan är. Försiktigt positiv.
Veckans känsla 2: nu säger vi tack och stopp och på ickeåterseende till alla diskussioner som uppstod i kölvattnet av Recensionen. Inte bara kommentarerna här, men i flera olika forum på Facebook har det debatterats och pratats om det och även om jag tycker det är viktigt att det pratas om, så har det varit extremt obehagligt att stå mitt i det. Jag hade helst grävt ner den här recensionen om husknuten en fullmånsnatt, spottat tre gånger på den och sen läst en besvärjelse som gjort att jag aldrig mer behöver läsa den, men istället har den delats som diskussionsunderlag fler gånger än vad jag säkert vet om.
Saker har sagts och skrivits från så många olika håll som utgett sig för att vara “på min sida” och ärligt talat så är jag utmattad av att känna nåt slags ansvar för alla osakliga och dumma påståenden. Alla påståenden har så klart inte varit det, men ni fattar. Det känns som att diskussionen också faller av vagnen hela tiden: det har från min sida aldrig handlat om att representation inte skulle vara viktig eller att jag skulle vara felfri i mitt antirasistiska tänk. Men som sagt, tack och stop och på ickeåterseende. Jaghar lärt mig mycket och tagit till mig av det jag tror jag behöver ta till mig. Hoppas andra kan känna likadant.
Veckans planer: Jag ska fortsätta sticka på min tröja, jag ska ha virtuell skrivfika med mina bästa skrivfikevänner, jag ska laga mat men framför allt ska jag skriva. Har deadline om en vecka för ny version av cykelmanuset. GULP. Det är kanske dags att ta fram min klassiska “sitta framför tvn sent om kvällarna och skriva”-rutin igen som brukar komma väl till pass så där veckan före deadline.
Veckans födelsedag: jag tittade just ner i min kalender och insåg att Pär Jonasson fyller år på söndag (och min mamma och min styvbror). Jag skulle inte gå så långt och säga att jag glömt det, men jag hade missat att det var så snart. Nåja, det enda han har önskat sig är en luftvärmepump och inomhustermometer och luftvärmepump har jag inte råd med här och nu så jag antar att jag vet vad han ska få i alla fall.
Veckans det betyder att: om Pär fyller i helgen betyder det att bokmässan i Helsingfors skulle ha varit nu. Han brukar fylla år på bokmässan. Makes you think.
Veckans film: ska definitivt se Anna-Sofia Nylunds film Jeppis suger: en film om min hemlängtan som finns på Arenan från och med idag. Får hejda mig för att inte börja se den här och nu. Ser fram emot det med lite skräckblandad förtjusning. Man har ju ett ganska ambivalent förhållande till sin lilla hemstad. Man och man, JAG. Jag är amibvalent.
Veckans läsning: håller på med Ulrika Hanssons Jaktlaget och gillar den so far mycket. Återkommer till den senare har jag tänkt. Sen tror jag vi har bokcirkelsträff på söndag och jag borde läsa en Katarina Wennstam-pocket som har legat på mitt bord flera veckor nu redan.
Veckans 3000: i helgen fick jag för första gången 3000 följare på Instagram. Sen tappade jag nästan omedelbart en och låg på 2999, en frustrerande siffra, rätt länge. Nu är det 3001. Betyder det något? Nej, inte egentligen, men lite kul är det. Jag minns när jag fick 500 och sen 1000 följare, då bakade jag kaka och firade, hehe. Så fånigt.
Veckans Viola:
