Veckans ord: karantän. Eller mega-tops. Var just och tog corona-test (drive-in, tog bokstavligen inte en minut, mycket smidigt) och fick den där infamösa tipsen uppstucken i näsan. Visste inte att mina näsborrar var så djupa.
Vi var på torpet i helgen och fredag, lördag mådde jag hur bra som helst. Gjorde en massa trädgårdsarbete, svettades rätt mycket, frös en del eftersom det var ganska rått i huset före vi kom på att dra upp elementen. Hann tänka: det är nog inte så bra att ligga här i svettig t-shirt och huttra.
Kände mig lite sträv i halsen lördag kväll, har tydligen haft ”en massa ljud” för mig under natten och vaknade halv sju på söndag och visste: jepp, jag är sjuk. Och inte som för två veckor sen när jag kände mig lite krasslig men mest var paranoid, utan sjuk-sjuk.
Mår fortfarande piss och hostar rätt mycket. Det piper i luftvägarna när jag andas, men det gör alltid när jag blir sjuk det så det känns inte så farligt. Har feber, men inte speciellt hög. Är trött och orkeslös men det är jag fan jämt, sjuk eller inte.
På sätt och vis känns det ganska skönt att bli ordentligt sjuk, det känns som att det hängt i luften sen jag var krasslig. Antagligen har jag haft nåt piss i systemet som fått blomma ut fullt i helgen. Kanske det är min höstinfluensa. Efter det här hålls jag frisk.
Mindre skönt är till exempel att jag skulle spela in podd i veckan men fick hoppa över det. Så surt. Ordkonsten kommer få dras på distans i veckan. Jag kan inte gå till kontoret.
Dessutom är jag inte klar med mitt cykelmanus som jag hade hoppats. Det kan jag inte skylla influensan för men så är det. Det gick bara inte.
Men jag är nästan klart och det får duga. Även om det suger.