Igår hittade vi en död mus på köksgolvet när vi kom till torpet för att gillra musfällor. Det var antagligen den mus som vi trodde slapp undan och hade legat och gömt sig bakom kylskåpet. Sen har den väl krypt fram - kanske i panik, kanske i ett sista glimrande hopp, kanske rymmer inte en muskropp varkendera men ändå - och dött. Jag inbillar mig att det hände mitt i en rörelse. En liten tass som sträckte sig mot himlen och den en sista suck och sen, stelhet. Jag är gravt Disney-skadad. Jag sopade upp det lilla liket. Benen och svansen var så tunna och torra att de påminde om blomstjälkar om hösten.
Idag slarvade jag bort en biljett. Jag hade parkerat i parkeringsgrotta och när jag skulle betala och få min stämpel var biljetten ingenstans. Rev ut allt ut väskan, det låg använda munskydd på hela passagerarsätet. Fick grav stresspanik. Ville börja gråta, funderade på att bara bosätta mig där i bilen och aldrig lämna grottan. Men det var kallt. Ringde dejournumret och en lugn röst sa att den kommer och släpper ut mig, inga problem. ”Jag är där om tre till fyra minuter.” Otroligt vilken tröst det ligger i ett sånt löfte. Tre till fyra minuter, så ofantligt mycket kortare tid än fem minuter. Det hade inte gått fyra minuter när jag blev utsläppt.
Det är två lite mer ovanliga saker som hänt. Ändå känns det mer talande att skriva om halsduken jag stickar som bäst. Började på den efter nyår när jag var klar med min mössa och bara hade lite restgarn med mig på torpet. Den är 25 maskor bred, sex millimeters stickor, en er en avig och så vidare. 15 varv och så ny färg. Den blir olika nyanser av grön och vit, Pär ska få den. Ångrar att jag började med den, det är ändlöst att sticka halsduk. Ändlöst, tråkigt, alldeles för lätt. Det är nästan så man längtar till flera döda möss eller bortslarvade biljetter.