Man måste faktiskt inte det. hittills har ingen dött fast jag inte skrivit nåt här på ett par veckor.
Vi skulle åka till Blekinge och hälsa på för första gången på ett par år förra veckan. Det hela slutade med att endast Pär åkte, eftersom jag fick influensa. Grät som ett barn på söndan när jag insåg att jag varken skulle ha samvete eller ork att sätta mig på ett plan dagen därpå. Sov i feberyra i två dagar, fortsatte sova efter att febern lagt med sig. Sover än. Oroligt, lätt, fel tid på dygnet, men jag har en känsla av att jag ändå går genom dagarna med ett sömnfilter över ögonen. En märklig fick i tiden att befinna sig i, en egentlig semestervecka som blev en sjukvecka. Under andra omständigheter hade det kunnat var skönt, men det har mest känts deprimerat och deprimerande nu.
Jag har försökt hålla fast vid dom minsta rutinerna i alla fall. Äta något varmt varje dag, plocka i och ur diskmaskinen, sticka några varv på tröjan. Men även de minsta ansträngningarna gör mig trött.
Det är vad det är, men det är på väg till något annat. Katterna har hållit mig sällskap - på gott och ont. Igår kväll böt jag lakan och tvättade håret. Hade sovit riktigt gott om inte Sylvi bestämt sig klockan två för att göra arkeologiska urgrävningar i Pärs garderob. Vaknade av en smäll, ett dörrknarr och små tassande. Tog många minuter före jag godkände att det var en katt och inte en demon som lurade i skuggorna.