Lyssanade på en feel good-bok förra helgen, en riktigt usel sådan som jag inte valde med nån större förhoppning om att få nån större litterär upplevelse eller ens feel good för att säga som det är. jag vill ha sällskap i bilen när jag skulle köra till Vörå två dagar. Fem timmar om skrivdrömmar och vänskaper och vad det nu var, jag ba mm, yes, den tar vi.
Jag är ingen finsmakare, eller jo, det kanske jag är, men jag har inget emot brukslitteratur. Ibland vill jag bara bli underhållen, dras med i en historia eller kanske till och med förfasas. Men just den här gången gav det mig en sån bitter eftersmak att jag blev tvungen att ta till Strindberg för att få bort den. Det behövs nån slags balans mellan att vagga in i trygghet och att vässa klorna.
Jag pratade om tuggmotstånd med Jutta för nån månad sen. “Tuggmotstånd är det bästa jag vet”, sa hon och jag har funderat på det där ända sen dess. Vi pratade om olika slags natur och landskap då, men tuggmotstånd finns ju i allt. Jag tror jag skulle må bra av mer tuggmotstånd, även om det skrämmer mig. Så därför nu; Strindberg.
So far är det ganska tråkigt.