Vi körde till grannstaden i lördags och såg Nomadland på bio. Älskar Frances McDormand, nåt med hennes ansikte som är så oursäktande. Det var en fin lördagsaktivitet. Det var en fin film. Förvånansvärt ovåldsam och mjuk, det var en sorglig och ödmjuk och därför väldigt tilldragande bild av USA som målades upp. Ville absolut åka dit nu, känna på redwood-träden, se beiga och gula och grå berg, köpa en hatt och träffa artiga människor.
Istället gick vi genom ett kvälls-Kokkola under en blå och iskall sky. Strosade utstuderat långsamt, småpratandes om filmen och våren. Stannade och såg på bostadsannonserna i ett skyltfönster, funderade på hur det hade varit om vi bott där. Satte oss i bilen och körde hem, förbi tallar och leråkrar.