Gå ut min själ och gläd dig

Fick en fråga om allt är okej med mig i kommentarsfältet till förra inlägget, för att jag har en så sorgsen ton i mina inlägg. Blev lite ställd av frågan, det har tagit mig en stund att formulera ett svar. Inte för att jag inte uppskattar att nån frågar, men för att jag inte vet vad det rätta svaret är. Har jag en sorgsen ton? Vad beror det på i så fall?

Ibland tror jag att jag bara är en sån där hund med hängigt ansikte som ser ledsen ut jämt, oavsett sinnesstämning. Jag blir också väldigt vemodig den här tiden på året, alla spirande grönska och pånyttfött liv lägger locket på något för mig. Inte bara för att jag är allergisk, utan för att jag inte kan bestämma mig för om jag ska springa ut i det gröna och nya eller sörja det som nu dör. Jag hör ju nu när jag ställer upp alternativen vilket som låter mer lockande och sympatiskt, men det är kanske också det svårare.

Sen tror jag att jag kanske skriver mer här då jag har en dålig dag eller behov av att processera något. Tycker glädje gör sig dåligt i text, hehe. Det har varit en ganska tuff vår, tänkte skriva turbulent, men det är väl snarare motsatsen till turbulens, ett stiltje som gått till överdrift. En kväll deklarerade jag högt och tydligt till Pär att vi absolut måste flytta. Eller åtminstone resa bort en längre tid. En annan kväll låg jag och googlade utbildningar. Det är det där som jag skrev om i början av året. Jag är redo för en utmaning, ett nytt element i livet. Det känns som att min hjärna bara ligger och skvalpar inne i huvudet, helt oanvänd. Jag skulle vilja chocka den med något, stretcha den, töja den till bristningsgränsen. Balansera på nån slags kant.

Jag är knappast ensam om att känna så här efter ett och ett halvt år av vakuum, men det är nya känslor för mig. Så länge har jag känt mig så i grunden otrygg att jag jobbat skithårt på att skapa lugn och trygghet och stabilitet runt omkring mig. Och nu när jag börjar känna nån slags grund under fötterna, nämen då vill jag plötsligt känna av lite svindel. Så förutsägbart av mig.

Fast i och för sig, i natt har jag sannerligen balanserat på en kant. Viola hade nåt fel i magen (visade det sig senare) och gick och jamade olyckligt hela natten igenom. Det var med en terrorists pricksäkerhet hon ylade till ungefär var tjugonde minut natten igenom, precis när vi hunnit slumra till. Sen jamade hon på tills jag lyckades lugna ner henne lite och så började det om igen. Klockan halv sex steg jag upp, vimmelkantig av sömnbrist och grävde fram en värkmedicin hon fick senast hon var hård i magen. En halvtimme senare sket hon på hallmattan och gick och la sig, nöjd och belåten. Jag ville kasta ner henne från balkongen, det svinet.

Om du som småbarnsförälder känner dig triggered av allt den här historien och vill påpeka något om vad äkta sömnbrist betyder, feel free att hålla det för dig själv. Om det är något jag har i överflöd så är det påminnelser om att jag inte har barn. Som sagt: ett stiltje, ett vakuum. På många plan.

Nåja, jag tror man många gånger gör bäst i att inte känna efter så jävla mycket sist och slutligen. Så nu har jag kommit fram till jag kommer att svara på din omtänksamma och välkomna fråga så här:

Tackar som frågar, men det är ingen fara med mig. Det mårar åpå. Jämna plågor. Helt okej. Tack bra själv, och du?

Även om det inte alla dagar är det mest sanningsenliga svaret så blir faktiskt inget bättre av att svara nåt annat heller. Istället ska jag försöka välja alternativ nummer ett och springa ut i det gröna. Gå ut och gläda mig vid den stora gudens gåvor och så vidare.