Jag har sen ett par år tillbaka en presentation som heter författarbesök på google driven med 82 bilder som jag alltid använder när jag gör besök i skolor och på bibliotek. Där finns alla bilder jag tycker jag behöver; alla böcker, bilder på mig som ungt vårtsvinsbarn, inspiration och lite annat. Dessutom visuellt underlag för ett par skrivövningar jag kan göra i farten. Sen flyttar jag bara om i bilderna beroende på ålder och målgrupp och uppdrag, men allt är i samma presentation. I slutet har jag kanske tio tomma blad och efter dom “gömmer” jag allt jag inte behöver för tillfället. Sen ser jag till att byta färg och font på slides i presentationen ibland, bara för att hållas vaken själv. Jag föredrar också alltid att få frågor av publiken, på plats eller i förväg, för även om jag sist och slutligen berättar samma sak ändå, blir det en annan dynamik och energi i det.
Man lär sig också förutse vilka frågor som komma skall, oftast är det ungefär samma saker folk undrar - och det är ju inte så konstigt. Är man i lågstadiet så är det ofta frågor om husdjur och hobbys (och sen berättelser om deras husdjur och hobbys) och rätt ofta tekniska frågor om hur man riktigt gör en bok. I högstadiet får man vara glad om nån ställer en fråga alls, men när de kommer så brukar det handla om pengar, tips vid skrivkramp och inspirationstorka och vilken bil jag kör.
Just mina bästa skrivtips är en så pass vanlig fråga att jag i författarbesök-presentationen har slides för mina tre + ett bästa tips. Mina tips är varken revolutionerande eller speciellt konkreta, men jag tänkte ändå bjuda på ett av dem idag.
Varsågod för gratis slide, för resten av the show får ni hosta upp arvode enligt fastslagna rekommendationer, hashtag girlboss.
Det här citatet då, det hörde jag Lynn Jaeger (kingen på bilden) säga i en Tiktok en gång and it stuck to me. Hon sa att hon fick det rådet av Sally Singer en gång; att lära sig om allt förutom mode om du är intresserad av mode. Lynn Jaeger är ju sen decennier tillbaka en ikonisk modejournalist - ett faktum som alltid framkallar fniss i en högstadiepublik, vilket alltid gör mig lite trött - så hon känns som en pålitlig källa.
Jag brukar säga att mitt bästa skrivtips är det samma; om du är intresserad av att skriva, lär dig så mycket du kan om allt annat än att skriva. Visst hade jag inte varit mycket utan alla skrivkurser jag gått och visst finns det många fina, teoretiska skrivhandböcker out there. Men jag kommer alltid vidhålla att du lär dig mer om skrivande av vilken skönlitterär bok som helst än av en den bästa skrivhandboken.
Skrivande idag är, precis som mode, så mycket en industri, men för att hitta din egen röst och djup så kan du inte studera teori allena. Det säger på nåt sätt sig själv, men det behöver väl ändå sägas. Det där osäkra fnisset kring Lynn Jaegers uppenbarelse handlar ju om samma sak; industrin vill få oss att tänka på människor som jobbar med mode på ett visst sätt, stöpta i en viss form. Varför har inte Lynn Jaeger långt, svallande hår, varför är hon inte ung, varför har hon sånt smink? Det skaver och spretar, men det måste få spreta! Även om du vill vara mer marknadstillvänd än de största idealisterna inom skrivande så måste du medge: det är svårt att bli nästa stora succé genom att härma en tidigare.
Det jag har allra störst nytta av dagligen i mitt skrivande är min allmänbildning. Jag är inte klassiskt bildad, jag är inte expert på nåt. Men jag har ett hum om ganska mycket. Jag tar många, dare I say, de flesta referenser. Jag är oändligt korkad på många sätt och har stora luckor, men jag är i grund och botten väldigt nyfiken och intresserad av att lära mig nästan om vad som helst.
Jag håller nyfikenheten och intresset i liv genom att aktivt mata gapet med alla konstformer, inte bara läsa skönlitteratur. Jag låter mig själv roas och tröstas av kultur, men jag försöker också utmana mig själv. Bredda horisonten, öka tuggmotståndet. Det är fan inte lätt alla gånger och kanske skriver jag det här inlägget som en påminnelse till mig själv just nu. För i höst har både nyfikenheten och intresset flämtat. Och med dom kreativiteten och med den glädjen. Jag har roats och tröstats, men inte utmanat mig själv speciellt mycket alls. Ibland måste det få vara så också, man kan kanske inte kräva mer av sig själv i vissa lägen. Men det är ohållbart i längden.
Gissa om jag har skrivit mycket i höst.
Min kompis Ida frågade mig för nån månad sen om jag ville gå med och sen en av hennes bekantas nya pjäs i Helsingfors. En finsk pjäs, baserad på Elektra-myten. Äitisi, Klytaimestra. Tuggmotstånd på många nivåer där. Jag svarade ja, mest för att jag ville hänga med Ida. Och för att jag vet nånstans långt inne, även om det tar emot, att jag kommer vara glad att jag såg den. Och det är jag.
Pjäsen som den bevarades i min kalender
Jag behöver inte gå in på pjäsen desto mer, den är egentligen ganska oviktig i sammanhanget, om än bra. Det spelar inte alltid så stor roll vad man matar gapet med, bara det matas. Redan rörelsen i att sträcka sig efter en bok istället för skärmen matar, oavsett bok man sträcker sig efter.
Efter det började det där fröet till något gro i mig. Det behövdes bara en pjäs, lite utanför min comfort zone för att något skulle hända. Jag kände ett pirr, för första gången på länge.
Vad har det här med Lynn Jaeger att göra? Eller med mina författarbesök? Jag vet inte, annat än att det är jävla lätt att stå i en gympasal och ge sina bästa skrivtips, men en helt annan sak att följa dem själv.
Nu ska jag bara städa undan terminens resterande gympasalar och bibliotek och sen är det jag som vårda nyfikenheten och intresset igen. Prova på nåt nytt, lära mig nåt, utöka allmänbildningen. Och som en välkommen bonus av det: förhoppningsvis skriva lite.