Nu sitter jag på Kastrup och väntar. Även om jag ser flygplanet här framför mig och jag är medveten om att jag inte är många breddgrader hemifrån så kan jag inte riktigt fatta att jag ska jobba imorgon. Har varit så totalt inställd på semester de senaste... Nästan tre veckorna, att det känns som jag levt ett annat liv. Hade gärna fortsatt, meeen som Pär påminde mig om mellan gråtattackerna igår kväll och imorse ( jag har pyyla kanski 10 liter idag bara) så måste jag åka hem nu och börja flytta och packa och fixa, så vi kan bo ihop om ett par månader. En orsak till att jag pyyla så fruktansvärt mycket idag är att när jag imorse skulle köpa tågbiljett i Blekingetrafikens automat funkade inte mitt kort, trots att jag hade pengar på det som skulle räcka till 30 resor till Kastrup. Pressbyrån var stängd, jag var ensam, jag kunde inte köpa i deras fucking app för mitt mobilnummer är finskt och min enda chans att hinna till Kastrup i tid gick om 20 minuter. Jag greps av fullkomlig panik.
Tack och lov kunde Pärs fina, fina mamma Karin komma som ett skott till stationen och hjälpa mig. Pär fick f ö hög feber igår så han låg mest och yrade när jag åkte. Så det löste ju sig hur bra som helst. Men den paniken alltså. Först nu, när jag ska boarda om två minuter och jag har druckit en halvliter chokladmjölk kan jag riktigt lugna ner mig.
Jag tror faktiskt jag hatar att resa lite.