Jag hade tänkt skriva om vad som händer när man vinner Årets blogg. Jag vet att ni är många som undrar. Men jag kan inte just nu.
Jag måste lyfta upp en resebur i översta skåpet och stänga dörren. Den ska inte öppnas på länge nu. Jag måste städa bort en av matkopparna i köket. Jag måste stryka bort korta små hårstrån från våra kuddar. Jag måste krama Viola extra hårt och länge, tills hon river sig loss.
Idag blev vi tvungna att ta farväl av Kantele. Det kom plötsligt, men inte oväntat. Hon har varit trött och orolig länge och jag har haft det i bakhuvudet, att det inte är nåt liv för en katt det här. Hon har varit gammal en tid nu redan. Jag har vetat det, men inte velat ta i det. Jag är så oerhört tacksam att jag hade Pär med mig att hjälpa mig ta det beslut jag visste vi måste ta.
När beslutet väl var taget gick det snabbt. Jag har gråtit mer eller mindre konstant i två timmar nu. När jag inte gråtit har jag tröstat Pär som har gråtit. Min hy är torr och min hals gör ont och jag är trött. De senaste dagarna har varit en sån känslokarusell att sorgen nästan känns skön att sjunka in i. Mitt i allt det svarta finns det ett penseldrag av lättnad som bara bevisar att vi gjorde rätt. Kantele har mest velat sova de senaste veckorna. Nu får hon sova så länge hon vill.
Det är bara det att det är så tomt här hemma utan henne. Imorse fanns hon, nu finns hon inte längre. Mammas lilla bebisen.
Det här kanske låter okänsligt att ta upp i samma inlägg, men verkligheten är sällan känslig. Vi behöver en ny kompis åt Viola. Hon har aldrig varit ensamkatt förr och jag vill att hon ska få sällskap så fort som möjligt. Vet du om nån lämplig rumsren innekatt, helst en hona? Unge eller äldre spelar ingen roll. Hör av dig.