Jag är numera ganska befriad från rent fysiska komplex, jag har förlikat mig med mina eventuella skavanker och tror faktiskt jag har fler känna mig snygg-dagar än de flesta. Inte för att jag skulle vara snyggare än de flesta, utan för att jag aktivt jobbat och jobbar väldigt hårt med att tycka om den fysiska Ellen. Och det är en pågående kamp, självförtroende är som en muskel för att använda ett utnött uttryck, man måste använda det, annars för förtvinar det. Men alltså. Jag lider av grava intellektuella komplex. Jag dras till och umgås med en hel kulturellt bevandrade människor och människor med distinkt "fin" eller "cool" smak (här kan man hävda att alla har cool smak på sitt sätt, JA, det är sant, men det finns ju ändå på nåt vis en tydlig uppdelning, vad som är fint och vad som är fult i kulturvärlden, hur fel det än är) och det finns knappt ett sammanhang där jag inte konstant känner mig i underläge. Jag har aldrig sett de rätta filmerna, jag skrattar åt fel saker, jag klär mig inte rätt, jag kan inte namedroppa rätt namn och mina referenser är alltid en smula för o-edgy. Det här är inte människorna jag umgås meds fel, de är (med några få undantag) snälla människor som jag inte tror medvetet skulle titta ner på nån smak eller preferenser. Felet ligger i mig.
Jag går en nätkurs just nu, Från flätor till flickmakt, en mycket intressant kurs om flickforskning. Love it. Men som akademiska kurser är och ska vara, så är den väldigt, tja, akademisk i språket. Jag är typ skitovan med det här, eftersom jag oftast använder uttryck som "typ skitovan". Så det är nyttigt för mig. Men ack, vilken skräll för mitt självförtroende. Jag känner mig konstant dum. Jag får kämpa och kämpa för att förstå vad jag läser och när jag läser andras kommentarer får jag ibland hålla i mig för att inte bara trycka på "avregistrera mig från kurs" och gå och dö. Jag tror ju ingen läser akademisk text som en pekbok och jag förstår att det helt enkelt handlar om vana, men alltså, hur lockande är det inte att bara skita i det och läsa just pekböcker istället. Men eftersom jag ändå eftersträvar nån slags utveckling, så...
Lite samma sak är det ibland på LittSkap, vilket är en kurs befolkad med de mest sympatiska individerna. Ändå sitter jag där och känner mig konstant för dum, för dålig, för icke-avancerad i mitt språkbruk. Jag känner mig som Camilla Läckberg i ett rum full med Nobelpristagare. Om ni fattar. Därför går mitt skrivande i snigelfart most of the time, för att jag sitter och rackar ner på mig själv hela tiden, det här är för ytligt, det här är för babbligt, jag har ingen röst och inget budskap... Tröttsamt.
Någonstans logiskt vet jag att jag inte är dum och jag förstår ju också att eftersom jag ändå blivit antagen till LittSkap och flickforskningen för den delen så betyder det att jag hör hemma där, Läckberg eller icke. dessutom är jag militant vägrare av fin- och fulkulturuppdelning och jag hatar att kultur eller intellekt ska vara en klassfråga eller statusmarkör. Fuck that. Alla kulturyttringar är lika värdefulla, hur mina egna preferenser än må vara och alla har rätt att känna sig smarta och coola, oavsett var gängse normer är.
Men logik har man sällan nån användning av i praktiken och militant eller inte så är jag ganska tam mot demonerna i mitt eget huvud. Det här är definitivt något jag måste jobba med. Men hur lär man sig sånt? Det här är alltså inte en retorisk fråga, utan jag efterlyser tips. Har ni, jag vet inte, tankeövningar eller yogaställningar eller whatever, som stärker det intellektuella självförtroendet? Eller förstår ni ens vad jag menar här? Jag fiskar inte efter uppmuntrande kommentar i stil med "men du är ju smart Ellen". Jag vet att jag är det, men jag känner det icke! (Den här sista meningen ska läsas som ett ångestvrål ur valfri Bergman-film).