I dagarna har jag
lyssnat på:
[embed width=480 height=270 class=left thumbnail=https://i.ytimg.com/vi/W3L8KEIMDRE/hqdefault.jpg?r=49527]http://www.youtube.com/watch?v=W3L8KEIMDRE#action=share[/embed]
Jens Lekmans nya låt What's that perfume that you wear? från kommande albumet Life will see you now. Tror nästan han spelade denna redan när han var på After Eight för snart två år sen, men jag är inte säker. Tycker den där lite mörka tropicopop-slingan låter så bekant. Bra är låten i alla fall. Tycker så om att alla hans låtar är som små noveller.
[embed width=480 height=270 class=left thumbnail=https://i.ytimg.com/vi/Olyj3clzbiU/hqdefault.jpg?r=62519]http://www.youtube.com/watch?v=Olyj3clzbiU[/embed]
Har inte kommit över helgen v. 48 ännu, när vi såg bob hund. Dessutom spelades den här låten på jobbet i måndags när vi hade städdag nästan en timme på repeat. Det var inte jag som hade satt den att spela, men jag tycker den är otroligt fin. Det bästa med bob hund är att de känns så oförutsägbara, samtidigt som de är helgjutna.
tittat på:
bild från yle.fi
Lola uppochner, precis som resten av Svenskfinland. Jag har egentligen ganska mycket att säga om detta, men ajg ska försöka hålla mig kort. Jag älskar själva berättelsen, jag tycker introt är det snyggaste som kanske nånsin producerats i Finland och fotot och miljöerna är magiska, för att använda ett slitet uttryck. Däremot tycker jag att manuset inte alltid håller, sorry nu ba. Tycker ändå ni ska se den! Det kan ni göra på Arenan, alla avsnitt finns där.
läst:
Denna lilla goa Augustprisvinnare. Eller egentligen lyssnar jag på den via Nextory, men inlägget såg snyggare ut när jag listade den under "läst" så. De polyglotta älskarna är märklig läsning på många sätt och jag är djupt fascinerad av hur Lina Wolff lyckas vara så finkulturell och oprententiös samtidigt. Kan inte riktigt redogöra för händelseförloppet utan att spoila en massa, för det händer nämligen saker från sida ett typ. Läs den eller lyssna på den i alla fall, den är något så ovanligt som en bladvändare med substans. <- Är det ovanligt ens? Eller är det bara jag?
Ett av alla de nyårslöften jag inte gett egentligen men som jag ändå tänkt lite på är att börja lita mer på mitt eget omdöme. Blev liksom nervig redan av att skriva det här inlägget. Vad är tropico-pop egentligen? Hur vet jag att manuset är hackigt? Jag börjar ifrågasätta mig själv och mina referenser och tankar hela tiden. Skriver gärna lite säkrare omdömen, helgarderar, utifall att den allmänna opinionen skulle ha motsatt åsikt och alla skulle tycka jag saknar smak. Jag tror ju knappast en man med samma utgångspunkt som jag tänker likadant. Han vräker nog bara på. Jag ska alltså lita på min egen förmåga att tänka analytiskt, kritiskt och bilda en uppfattning. Sapere Aude satan!