När väckarklockan ringer så här och min kropp känns fysiskt omöjlig att lyfta ur sängen. Och när det känns som att jag bara sovit ett par minuter och jag ligger och funderar vad jag kunde sjukskriva mig för. När katterna är extra gosiga och verkligen inte vill att jag ska stiga upp. När förra veckan fortfarande känns som en smutsig hinna över min hud, trots både en och två duschar. När det är måndag. Igen. Då är det enda som får mig att stiga upp ur sängen en liten envis röst. Lika ihärdigt som ett ånglok tuffar den på i huvudet på mig, tre små ord som försäkrar mig om att allt blir bra till slut. Att det finns ljus i tunneln och en gryning i horisonten. Att snart, du fattig bonddräng, snart får du vila ut. Att ingenting är omöjligt. De tre små orden, alla behöver höra nån gång. Något av det vackraste vi har i det svenska språket.
Fem dagar kvar, fem dagar kvar, fem dagar kvar, fem dagar kvar.
Till semestern alltså. Jag lovade mig själv som ung nån gång att aldrig bli en sån vuxen som bara lever för semestern och helgerna och liksom älskar livet alla dagar. men vet du vad, unga Ellen, FUCK OFF. Fuck off alla som säger "It's nothing wrong with Mondays, you just hate your job". För det första; Jag älskar mitt jobb och lever på vardagarna också och jag hatar fortfarande måndagar och längtar till semestern. För det andra är det där uttalandet så fruktansvärt elitistiskt och borgerligt att jag vill smacka den som kom på det. Alla kan/vill inte förverkliga sig själv genom sitt jobb. Vissa jobbar för att överleva. Säg det där åt den ensamstående mamma som städar fem dagar i veckan för att kidsen ska få makaroner. Säg det till verkstadsarbetaren med huslån och noll döende släktingar med pengar på banken. Så fuck off! Låt mig och mina likar hata måndagar ifred.