Imorse var jag hos läkaren igen med min snart rikskända fot. Är som reslutat sjukskriven denna vecka. Igen. Dessutom har jag en remiss till röntgen och till fysioterapeut. Och mera Voltaren.
Linn och Linda har båda två skivit en del bra saker om hur det är att vara sjukskriven för utmattning/utbrändhet. Om hur svårt det kan vara att låta sig själv slappna av, speciellt när lider av något som inte syns.
I can only imagine, jag har så fruktansvärt dåligt samvete konstant och svårt att vara hemma, trots att mina problem syns. Jag haltar så fort jag går längre än ett par meter varje dag. Jag har haft så ont när jag kommit hem från jobbet vissa dagar att jag gråtit, men ändå kan jag inte tycka att det är rätt att jag ska ligga på soffan.
När jag var sjukskriven för ett par veckor sen för samma fot, hade jag massor att göra till mitt jobbs jubileumstidning, så jag satt och gjorde det och det kändes det bättre. Det lutherska arvet i mig kunde slappna av lite, jag gjorde ändå rätt för mig.
Jaag har haft svårt att sova den senaste tiden, men nu vill jag inte heller ta sovmorgon, för det det känns för njutigt, jag vill inte att nån nånsin ska tro att jag njuter av det här. Helst skulle jag ligga och vrida mig i plågor hela tiden, så ingen kunde ifrågasätta varför jag är hemma. Det knyter sig i magen när jag för en sekund låter mig tycka att det är skönt att bara se på Project Runway-reprisen jag tittar på och kaffet med kanel jag kokat åt mig.
När läkaren tog upp sjukskrivning idag vågade jag inte säga nåt, för jag är rädd att jag ska låta som att jag inte vill jobba. Jag vill ju jobba. Men jag är trött och spänd i hela kroppen från att ha haltat i flera veckor. Ibland gör det så ont när jag stiger upp att jag måste stanna upp och djupandas för att ens kunna gå vidare. Ibland drar det till som ett knivhugg i foten, även när jag sitter eller ligger ner. Jag märker nu att jag sitter och räknar upp det här bara för att ni absolut inte ska tro att jag bara är lat. Det om nåt är sjukt.
Pär blir sällan arg, men förra veckan fräste han åt mig en kväll. "Om du går till jobbet på måndag vill jag inte höra ett ord till om din fot, för då är du frisk", sen tillade han lite mindre fräsigt "du kan ju knappt gå, du kan inte jobba". Och det kändes bra när han sa det, nästan som en aha-upplevelse. Fast det är precis samma sak jag själv tänkt i huvudet flera gånger.
Sjukt.