Hittills har jag bara varit glad och förväntansfull över att flytta. Jag ser fram emot att pyssla i nya lägenhet, bona in oss och förstås det uppenbara - att ta Pär till min äkta sambo. Men ikväll, när jag stod och virade in de sista Muminmuggarna och slängde Digestive-kex som gick ut 2012 och skurade ur kylskåpet (som för övrigt kan vara det äckligaste jag vet, tycker smultna saker och varma kylskåp är något av det vidrigaste som finns) så drabbades jag av lite sorg. Inte hjärteslitande och inte avgrundsdjup, men en liten tyst sorg. Över att jag nu ska lämna lägenheten jag kallat mitt hem i över fyra år. Att nästa månad, när jag går upp för trapporna för att hälsa på Nikko, så kanske det står ett annat namn på dörren. Ett namn som inte fattar att älska lägenheten som den förtjänar att bli älskad.
Alla hem och alla hus har olika energier. OBS före ni skriver av mig som nån skito hippie så vill jag påpeka att jag inser hur fjantigt det låter med energier, men vet inget bättre ord. Vissa ställen känns snällare än andra helt enkelt. Jag har bott på ett par horribla ställen, min första lägenhet kändes cirka lika snäll som Regina George. Men den här lägenheten. Åh, den här lägenheten!
Den här lägenheten är som en riktigt liten rödbrusig bullamummo med plirande ögon. Visst, den ser inte mycket ut för världen och den har sina brister (skulle jag inte känna mig så sentimental just nu skulle jag säkert kunna räkna upp alla, men den ter sig som i en rosaskimrande dimma just nu) men den tar hand om dig. Den här lägenheten har varit det första som känts som hemma, sen jag flyttade hemifrån första gången.
Och allt som hänt här. Hur mitt liv har formats här. En del sorligt och jobbigt så klart, men ändå. Så mycket som sitter i dessa väggar. Bara det att de senaste åren fått bo vägg i vägg med två av mina bästa bästisar och hänga på det sätt vi gjort. Alltså shit, vad jag kommer sakna det. Även om vi så klart kommer fortsätta hänga mycket, så är det ju inte samma sak när du inte kan tassa över mitt i natten för att röka en cigg i pyjamas.
Jag är fortfarande till... 80% glad och förväntansfull. Men det är som att det slog mig först nu att jag faktiskt s k a flytta. Så just nu är jag lite sorgsen.
Är det normalt att sörja ett utrymme på det här sättet? Jag är tveksam och kom just på att jag eventuellt fortfarande är lite bräcklig av att ha sett En man som heter Ove på bio i eftermiddags. Den är ju skitfin, men ganska hjärtskärande. Grät givetvis så mycket jag bara täcktes.
Åh, Styrmansgatan. Jag ångrar ingenting. (Förutom att jag aldrig gjorde nåt större hemma hos-reportage om mig själv för bloggen, lol).