Det Kulturella
Jag samlar ju som bekant (kanske?) på Lotta-böcker och nu börjar min samling så småningom vara komplett. Men! Jag saknar dessa två - Det ordnar sig, Lotta och Alltid Lotta. Jag vet ju att ni är flera som samlar och flera som har gömda och glömda boklådor på vinden. Om dessa två böcker ser bekanta ut, eller ni råkar sitta på ett par dubbletter så är jag intresserad. Mycket intresserad *visar diskret på sedelbunt i fickan*.
Såg på Kugges blogg att hon led av lite post ESC-blues och det där känner jag ju igen. Ni kanske tror att jag helt slutat bry mig i ESC eftersom jag i år varit knäpptyst angående det. Inte redan i december börjat hypea Albaniens bidrag, eller vem det nu är som väljer först nu för tiden. Jag har inte helt slutat bry mig, jag nördar mig gärna i statistik och historik och skvaller. Och jag är fortfarande knivskarp när det gäller att förutse vinnaren. Jag brukar säga att jag känner en darrning i ryggraden när jag hör vinnarlåten. I år darrade det för Ukraina. Kanske lätt att påstå att man visste nu med facit i efterhand, men ni kan fråga Pär fast. Jag spådde ukrainsk seger flera dagar på förhand. Men jag har faktiskt lagt av med den värsta hysterin. Två år i rad nu har jag inte hört ett enda bidrag på förhand. Det är inte ett falande intresse, det blev bara så mycket prestation för mig. Och när jag inte kan göra något till hundra procent så gör jag det hellre inte alls. Jag räds medelmåttigheten på ett sätt som fick min förra terapeut att fråga om jag är en s k underachiever. Minns det som en aha-upplevelse med bitter eftersmak.
I ALLA FALL, Eurovision ja. En grej som jag ofta gör fortfarande, trots att jag inte nördar så mycket längre, är att hålla en Eurovision-tematisk frågesport under Eurovisionveckans infokaffe. Vad är infokaffe you say? Det är en slags morgonsamling vi har varje fredag på jobbet. Oftast har vi nån slags tävling. Okej, så förra veckan hade jag en slags frågesport då. Tänkte jag kunde visa den här, så kan Kugg-Michaela och andra som sörjer ESC 2016 göra den. Man kan göra den på två sätt.
Här är spelplanen, design jag. Ni kan ju printa ut den, det bjuder jag på. Man kan, om man är riktigt pro, skriva ner vilka låtar som tävlade för Finland vid de utmärkta årtalen. Vissa är kanske lätta, andra desto svårare. Eller så gör man som vi gjorde på infokaffe; man lyssnar på de tretton låtarna på den tillhörande playlisten och försöker gissa sig till vilken som hör hemma när.
Och här hittar ni facit. Mycket nöje! Nu ska den här under achievern ta en pollenlur, dvs den tre timmar långa tuppluren man tar på eftermiddan vårtid för att orka leva som pollenallergiker.
Längesen jag uppdaterat den här kategorin men nu jävlar. Enda skivan värd att lyssna på just nu är Cherries Sherihan. EDIT: tar tillbaka det där pga Lemonade. Så klart.
Så sjukt smooth och smekande RnB att man ba VA har TLC fått barn med D'angelo och Erykah är gudmor? Och ba VA har det barnet sen tillbringat somrarna med sina svenska släktingar Lisa Nilsson och Lorentz? Shit alltså!
Men seriöst. Att lyssna på Cherrie är som att tvätta öronen med tops gjorda av kärlek. Ni kan ju försöka själva. Till och med den här helvetes jävla skitmåndagen* blev lite mer uthärdlig.
*= Viola hade ner min favoritkaktus så att den gick sönder och dog och dessutom i fallet även hade sönder min favoritlampa. Och fatet till en annan blomkruka. Allt detta sekunden jag skulle gå till jobbet. Bra start på dagen, kunde tro mitt liv är en Special K-reklam. Not.
Vardagen fortsätter, trots viktdebatt och läsarrekord. Fast idag är det ju fredag och lite vardag premium. Jobbade och slutade jobba och mötte upp ett gulligt litet popsnöre för att helghandla.
Och hämta ut Adlibris-paket på posten. Paketet innehöll mest presenter till andra, men lite åt mig själv hade jag lyckats smyga ner. Kvinnan på tåget eller Girl on the train som den engelska (och snyggare) titeln lyder.
Återstoden av dagen pga snyggt omslag och klassiker.
Och kokboken Green Kitchen Stories för jag är ju trots allt rikstjockis nummer ett nu då och vad är då mer lämplig läsning än en bok om maaaaaaat?
Och medan jag packade upp mina nya böcker och fotade dem hade Viola en religiös upplevelse. Tycker den här bilden är otroligt rolig, så rolig att jag måste radera en annan bild på Viola från Insta som jag hade lagt upp strax precis innan, för att göra plats för denna. Jag heter förresten ell.en.degenerate på Insta, om ni inte kan få nog av mig.
http://youtu.be/pYVOrzv61YgAlltså tufft år för musiken. Jag trodde nog Prince inte skulle dö nånsin pga hans utomjordiska aura. Kommer alltid sakna de hits han inte hann ge oss och älska de han ändå hann.
Bäst på tv just nu är ju utan tvekan Vem bor här? på SVT. Det kombinerar en massa saker jag älskar; inredningsinspo från äkta hem, tjuvtittar in i folks liv, att få några detaljer och skapa en hel historia om en människa utgående från det (är besatt av att se vad andra handlar t ex) och möjlighet att tävla. Jag är ganska bra på det vill jag påstå.
Det enda jag inte blir klok på är hur mycket pengar folk måste ha. Eller hur dyrt alla hem - även de mer "vanliga" - verkar. Vet inte om jag blir äcklad eller avundsjuk. Hur som helst blir jag glad över att jag och Pär lyckats få till ett - i mitt tycke - trevligt hem med vad som verkar vara en i sammanhanget väldigt liten budget. Ska ta tag i att visa upp nyss nämnda hem här på bloggen snart men jag väntar på två saker: att vår säng ska levereras nån jävla gång. Och att jag ska bli frisk, för nu är jag för ovanlighetens skull blivit flunssasjuk. Har ont överallt, speciellt i halsen. Wohoo.
Min två veckor långa vintersemester började idag! Förutom att slappa och inreda jääni (Pärs flyttlass kommer idag!) tänkte jag konsumera kultur. Och speaking of, här är lite tips på kultur jag konsumerat och gillat senaste tiden.
Brand spanking nya podden Sandström. Med Ann-Sophie Sandström och hennes bror, Peter, som är min gamla LittSkap-handledare och kanske en av de klokaste människor jag träffat. Podden går på Purmodialekt och är ganska mycket syskonsnack, men jag gillar det.
Igår gick jag och Pär och tittade på Den unge Zlatan. Det kanske krävs ett visst intresse för Zlatan som person eller fotboll i alla fall, men en mycket väl utförd dokumentär. Tycker jag fick exakt rätt mängd information genom tystnader och ögonkast liksom. Ett fint porträtt av en ung och många gånger vilsen talang, för att tala typiskt filmkritikerspråk.
Ni har väl inte missat att säsong två av Full Patte är igång på SVT play? Första avsnittet finns ute nu, yes yes yes.
Om ni är i Jeppis i dagarna, kolla in evenemanget Röster & poesi. Både Mimie Märak (ena systern från Sapmi sisters, minns ni jag tipsade om det?) och Pauliina Feodoroff här i stan, det får ni inte missa. Gratis är det också och ni vet vad dom säger, det bästa i livet är gratis.
Och eeh... Ja. Får man tipsa om sånt här? Jag figurerar ju på Vasabladet som "nöjesprofil" idag. Tycker min identitet som nöjesprofil är ifrågasättbar, Pär tycker jag borde vara en missnöjesprofil. Hur som helst, jag har svarat på ett par frågor om allt och ingenting, som det heter.
Hej och hå, ska inte skriva mycket, för nu är jag sambo på riktigt och so far är det jättebra men känner att jag vill leva lite i det och inte blogga. Ville bara tipsa om min kompis Johans band Hermanni Turkkis (om ni har möjlighet att se dem live - do it!) nya video. Helt underbar! http://youtu.be/XEsPGeqJSl8
Det är en Ladyjazz-dansgrupp i Keski-Uudenmaan tanssiopisto som syns i videon. Så jäkla fint.
Hej, jag slängde ihop en playlist med musik jag känner för att lyssna på just nu. Tänkte jag kunde dela med mig av den, den fick det fantasifulla namnet März (dvs mars på tyska), jag ångrade dock namnvalet lite när jag insåg att März kunde vara vara namn på ett indieband som tar sig själva på liiite för stort allvar. Men sen orkade jag inte byta. Så här har ni - März. "Lagom smooth" verkar vara den gemensamma nämnaren men det svängar från Britney till Snoop snabbare än du hinner säga patriarkatet så spänn säkerhetsbältet om du inte vill få musikalisk whiplash.
Som bäst ligger jag och stirrar i taket och funderar om jag ska bli full med Nikko eller aldrig mer stiga upp ur sängen ikväll. Det är kul att vara full med Nikko men det är också kul att inte ha krapula imorgon. Livsvalen alltså.
PS Om ni är av min pojkväns kaliber så kommer ni inte gilla playlisten. Han skulle däremot lätt kunna lyssna på ett band som heter März.
Och så är David Bowie död. En märklig grej, att sörja nån man aldrig sett (förutom på Provinssi för snart femton år sen). Det är ju egentligen normaltillståndet att Bowie inte finns i mitt liv liksom. Jag har sist och slutligen aldrig varit ett superfan, så jag ska inte låtsas vara det nu heller. De senaste skivorna har jag knappt lyssnat på alls.
Men vissa finns ju ändå alltid där. Lämnar spår och avtryck. Vissa artister har jag aldrig förstått storheten med. Ställde mig t ex något frågande (men accepterande) till sorgetåget på sociala medier när Lemmy dog här om veckan. Har liksom aldrig fattat grejen. Min enda relation till Lemmy har varit 1. Försök till att sjunga Ace of Spades på Singstar och 2. En kompis som en gång skrev att jag skulle passa bra ihop med honom i en Mina Vänner-bok. Trodde då det var förolämpning, börjar misstänka det var en komplimang nu när jag fattat hur stor han var/är för vissa. Hur som helst.
David Bowie har jag dock alltid fattat. Jag fattar varför man blir ett superfan, jag har bara inte orkat själv. Men man kan liksom inte gå igenom tonåren och the early twenties och känna sig udda och missförstådd och inte komma fram till Bowie nån gång. Man kan heller inte ha ett aldrig så litet intresse för musik (eller mode för den delen) och inte ganska snabbt hitta fram till Bowie. Så även jag har en del minnen förknippat med Bowie.
Som att min första ringsignal på min Nokia 5110 var Ziggy Stardust. Som att jag läste Jonas Gardells alla hyllningar till Bowie i Ett ufo gör entré och noterade tyst i huvudet att Bowie var de uddas helgon. Som alla gånger Elles trendbibel använde Bowie som referens för hösttrenderna. Eller som att skriksjunga Life on mars? med Emmi när vi var ensamma hemma. Det hypnotiska i China girl när jag hörde den som barn. Som att inte kunna gråta men vilja till Five years när allt kändes övermäktigt. Som att ligga på en tunn madrass på ett trägolv nånstans i Tyskland och röka inomhus och lyssna på små portugisiska covers av Bowie. Som att swoona över nån med gitarr som spelar Changes dåligt och inte vill ha dig. Som att se Thursdays child på Voxpop och fatta att det här är något helt annat, något vuxet, något coolt. Som den där spelningen på Provinssi.
Så nej, jag är inget superfan. Men vissa kräver ju inte superfans, de är bara superstjärnor ändå.
Och man kan alltid ha en Bowie-låt med på alla spellistor man gör. Bowie är alltid cool.
PS Han hade även ganska fantastisk boksmak. Förstås.