pressbild från ungascenkompaniet.fi foto: jonas axberg
Det tog ett tag före jag riktigt kom in i berättartekniken, skådespelarna pratar ofta i mun på varann och avbryter och blandar repliker med upplästa fakta, sång och dans. Det här låter kanske riktigt wack men det funkade hur bra som helst efter att man kommit in i det. Trots att jag personligen föredrar ett visst avstånd mellan scen och publik förstår jag poängen i att det ska va in yo face och omöjligt att värja sig ifrån. För det är viktigt att vi lyssnar. Gillade dansinslagen jättemycket och hur skådisarna använde sina kroppar, det skulle jag säga va den största styrkan. Utöver det tyckte jag om hur pjäsen var skriven, jag tyckte det var ett smart sätt att väva in olika historier och ge liv åt så många olika slags ångest som inte har så mycket mer gemensamt än att de handlar om unga människor. Enda jag inte förstod var Skam-referenserna som kom mitt i, tyckte det var en ganska billig och onödig blinkning.
Det är en behjärtansvärd föreställning och kritiken som framförts av Recensenten på Lokaltidningen bestod bland annat av att det här inte skulle få unga att må bättre, att det blev för mycket elände. I call bullshit! Att få se historier man känner igen sig i, oavsettt hur tragiska de är, på scen tror jag hjälper de flesta. Jag förstod också att recensionen tyckte att man borde erbjuda nån slags lösning om man presenterar ett problem, vilket jag skulle hålla med om det handlade om politik, men nu är det här faktiskt teater och teater baserat på tonåringars upplevelser. Att begära att de tonåringarna, eller konstnärerna bakom teatern ska ha lösningar på de hör problemen är att begära mycket. Ett första steg är alltid att belysa problemen och det gör Projekt S. Förutom ångest är skam det övergirpande temat och om det finns två saker som mår bra av att pratas om så är det ångest och skam.
Projekt S är tydliga med att de har lånat historier även från utom-österbottniska ungdomar och det ser jag inte som ett problem. Även om en specifik historia inte hänt här, så händer det utan tvekan liknande saker, geografin är sist och slutligen ganska oväsentlig.
Jag hade älskat att se den här pjäsen på min skola när jag hade en skola. Köp in föreställningen ni som har makten att göra sånt och starta en diskussion i era skolor. Det är kanske inte en lösning, men det är ett steg på vägen.
