Ibland i perioder, när jag är stressad eller orolig, lider jag av sömnsvårigheter. Kanske ingen skräll, för vilken nutidsmänniska gör inte det, men just nu är jag mitt inne i en sån period och när man är kallsvettig av trötthet är det svårt att inte känna sig unik.
Oftast tar det sig uttryck i att jag vaknar i vargtimmen och inte kan somna om. Ibland är det mardrömmar och sömnparalyser. De här perioderna har sällan pågått längre än ett par veckor, så de brukar sällan hinna påverka mig så där jättemycket. Värsta som brukar hända är att jag försover mig, vilket jag hatar, men som jag lärt mig ta som en indikator att jag borde ta det lugnt en tid.
Den här gången har jag inte kunnat somna om kvällarna, vilket är lite ovanligare. Det var ett under att jag inte bara däckade av ren och skär utmattning igår kväll efter ett par nätter med två timmars sömn, jag kunde liksom känna hur sömnbristen rev och slet i kroppen. Min kropp skriker efter sömn, men huvudet går på högvarv. Så jävla onödigt/obehagligt/irriterande. Jag har bestämt att i natt s k a jag sova, om så jag ska slå mig själv medvetslös. Bra anti-tips: se sömn som en prestation och stressa upp dig när du inte får tag i den :) :) :) :) :) :)
I natt förde min insomnia i alla fall något gott med sig, jag plockade äntligen upp Allt jag inte minns från nattduksbordet och läste den.