Hur man firar en bröllopsdag

Efter att vi blivit vigda på magistraten av häradshövdingen (iklädd mycket trevlig smaragdgrön mantel, den fick mig att tänka på Hogwarts och vem vill inte ha en förnimmelse av Harry Potter på sitt bröllop!?) så tog vi några bilder utanför. 

Det är alltså vigselbeviset i håller i, om nån funderar.  Sen bestämde vi att gå till Netti, där bjöd våra vittnen på en runda. Blev lite lagom salongs på terassen. Kanske låter lite alkoholistiskt att säga, men jag gillar verkligen den där småpirriga känslan av en cider mitt i veckan. Det det krävs ju att man gör det tillräckligt sällan för att man ska få bästa effekt.

Min telefon ligger inom räckhåll, eftersom det här hade börjar strömma in kommentarer och sms och likes. Vi hade ju kungjort vårt äktenskap (så fjantigt!) på sociala medier och responsen var som en fucking elefanthjord. Väldigt värmande och fint, men också lite förvirrande. Och så blev alla utom Johan hungriga och vi åkte till McDonalds och köpte allt vi var sugna på; burgare, pommes, mozzarellasticks och milkshakes.

Och åkte hem och åt. Här äter jag pommes med ringen väl synlig. Det här är ju för övrigt en tillfällig liten sak, men den ordinarie kommer nog se ut ganska precis likadant. Jag har gått och spretat med fingrarna ända sen jag lade på mig den. Tycker min hand har åldrats åtminstone tio år i o m den här lilla ringen. Sen låg vi och jäste vi på maten i varsin fåtölj, läste kommentarer vi fått av folk och bjöd in folk till vårt Facebook-evenemang, som vi skapade i samma veva som vi offentliggjorde att vi hade gift oss. Vi har alltså fest i början av oktober. En ganska avslappnad och fest-ig fest hoppas jag det blir, inte alls så bröllopsbetonat. Ingen vit klänning, ingen dresscode, ingen bordsplacering, ingen trerätters och ingen brudvals.

Sen skickade vi hem Nikko och Julia och sjönk ihop i soffan och tittade på några avsnitt Mia och Klara. Skrattade så vi grät. Delvis för att Mia och Klara är jättejätteroligt, men också delvis för att vi var så glada. Kantele var också glad som ni ser. Och sen lyssnade jag på poddar och Pär tittade på Opinion Sverige, för hans gamla lärare  har utmärkt sig och blivit riksnyhet.

Och det blev vår bröllopsdag. Jag tycker den var alldeles perfekt och precis dom vi ville och som vi är. Lågmäld och vardaglig och lite underfundig och innehållsrik.

Tjugosjätte maj tvåtusensexton

05:55 Väckarklockan ringer första gången. Halvtimme senare stiger jag upp. Pär sover vidare och i ett kort ögonblick hatar jag honom lite.

07:03 Glömde min plånbok med ID och allt där hemma. Fan också. Får säga åt Pär han får ta med den när han kommer.

08:10 Har svårt att koncentrera mig på att räkna kassan. Blir paranoid att jag ska ha råkat publicera början till det här inlägget redan på bloggen. Dubbelkollar.

09:25 Okej, nu sitter jag på kaffe med mina kollegor och dör av lust att skrika rakt ut: jag ska gifta mig idag!  Igår pratade vi frierier och hur man utför dem just under kaffepausen och först blev jag lite misstänksam, anar nån nåt...? Det är ändå en liten nära skara människor som redan vet och jag vet åtminstone ett par stycken i den skaran (som likt mig själv) inte kan hålla hemligheter alls. Men alltså skit samma. Frieripratet fortsatte och för-och nackdelarna med giftemål vägdes mot varann. Jag sa ingenting, skrattade lite för mig själv när jag tänkte på vårt torra konstaterande på Messenger att det nog vore mest praktiskt att gifta sig. Visserligen så ingår vi detta äktenskap av kärlek och planen är ju att leva om än aldrig lyckliga, så ganska nöjda, i alla våra dagar. Men det kan man ju göra utan ring på fingret. Så det ceremoniella är ganska oromantiskt för vår del. Vi bokade första bästa tid som passade med mitt jobbschema när vi fyllde i hindersprövningen. Hon som betjänade fick skriva upp tiden på en post-it för att vi skulle komma ihåg. Tors 26.5 15:30 står det med flygande handstil. Nu ska jag bara klara av dagen utan att ta tag i nån och ropa dem i ansiktet: dagens datum kommer forever vara min bröllopsdag!!!!

09:57 Ska öppna caféet nu. Mina jeans har spruckit lite i grenen märkte jag just. Inte ens när jag ska gifta mig lyckas jag vara hel och ren. 

10:17 Jag hoppas Nikko vaknar i tid. Han hade skickat Snapchats klockan tre imorse. Nikko är vår vigselfotograf och ett av våra två (kanske tre) vittnen. Och min best man. Så klart. 

10:21 Okej, vi blir tre vittnen. Syrran skickade just och bekräftade att hon kommer. Frågade också om hon skulle köpa en stand in-ring från Glitter, tills vi köpt den riktiga. Typiskt henne att tänka på sånt. Bra egenskap, bra syster att ha i såna här situationer. 

10:39  Tänk om nåt har gått fel med hindersprövningen och vi inte får gifta oss?! Jag dör av antiklimax i såna fall. Fast de skulle väl ha hört av sig tycker man.

10:51 Borde jag ta mer allvarligt på det här? Vi ska ju ändå ingå äktenskap liksom. Det betyder nåt. Det är ganska stort. Är jag säker på att jag vill det här? Vi har ju inte direkt tänkt igenom det hela speciellt mycket. Har känt varandra lite på ett år. Bott tillsammans två månader. Egentligen är det ju vansinnigt. Tänk om jag inte alls vill bara med honom resten av livet?! Måste känna efter ordentligt. 

11:24 Lugn lunch idag.  Jag irriterar mig ju magsårig på vissa saker med honom. Som igår när han sa att det är irriterande när jag biter honom i armen när han berättar nåt. Då blev jag lite sur. Sen sa jag ju inte att jag blev det när han frågade om jag var sur, för jag insåg ju själv hur löjlig jag var. Dessutom hade jag frågat några timmar innan om jag gör nåt som irriterar honom, eftersom jag vill vara en sån god hustru (looool) som möjligt. Inser nu också att jag är i grund och botten en irritabel människa. Och det finns ingen jag irriterar mig hellre på än honom.

11:42 Okej, glöm vad jag sa om lugn. Kommer vara svettig och lukta potatisssoppa när jag gifter mig. Det blir åtminstone verklighetstroget eller vad jag ska kalla det.

12:38 Nu kom Nikko in. Han är vaken! Han frågade om hans kläder är ok. Jeans och tröja. Samma som bruden kommer ha, sa jag.

13:00 Lunchpaus. En gammal bekant från gymnasietiden kom in och åt lunch. Fick mig att hänge mig åt nostalgi och tänker på hur tiden går och bla bla bla. Undrar vad de ska säga när de får höra jag gift mig. Löjligt. De kommer knappast säga nåt alls. Jag skulle inte heller reagera nämnvärt om jag fick höra hen gift sig. Ett glatt jaha typ. Hen kanske redan är gift? Vet inte. Men ändå. Ändå. Det ääär lite svindlande vilka vägar våra hjärtan kan ta om vi låter dem. För tio år sen gick jag i gymnasiet och drack billig sprit på Nickes hemmafester. För fem år sen hade jag just börjat jobba på AE och var ganska skör. För ett år sen hade jag just börjat prata med nån tomte från Blekinge på Tinder. Och nu, idag, ska vi gifta oss. Ganska trösterikt men också lite skrämmande att man aldrig kan ana hur livet ser ut om ett år.

13:20 Äter efterrätt och tänker konstant "det här är sista efterrätten som ogift, det här är sista efterrätten som ogift". Har tänkt så om allt idag. Allt från sista gången väckarklockan ringer som ogift till nu då och efterrätten. Löjligt det också. Inget kommer ju ändra annat än mitt juridiska civilstånd. Chokladmarquis smakar säkert likadant imorgon också.

13:55  Mamma ringer för vad jag antar är första men inte sista gången. Hon är flunssig och borde inte jobba men jobbar ändå. Avslutningtider. Hon ber oss skicka bilder mellan hostningarna.

14:07 Snör av mig jobbskorna och på mig mina andra skor i kontoret. Nu är jag jättenervös. Nina nynnar nånting vid sitt skrivbord. Jag säger hej då, ses imorgon. Tillägger tyst i huvudet: när jag är gift!

14:57 Har sminkar klart mig. Johan, som är vårt andra vittne, har bjudit oss till hans för att jag ska hinna sminka mig efter jobbet. Nikko är här och "dokumenterar" hela dagen. Han berättar om festen han varit på och Johan och Pär sitter och pratar om lokaltidningar ich lokalteve. Jag är så nervös att jag hade svårt att få eyelinern rak. Allt känns som vanligt men ändå så ovanligt. Pär säger det känns som skolavslutningen på ettan. Då fick han ett par målvaktshandskar.

15:05  Syrran ringer och frågar var magistraten är. 

15:15 Kommer på att jag kanske borde ha nån slags bukett. River av ett par häggkvistar först, men kommer sen på jag är lite allergisk. Plockat ett par maskrosor ur polishusets rabatt.

15:25 Alla, dvs vi och våra vittnen Nikko, Johan och Julia, är samlade. Vi går in.

Och nu är vi gifta! I oktober blir det fest. Jag är jätteglad.

#wcw

Varning för marathonlångt inlägg!!!  Jag tänkte jag skulle fortsätta på kroppspositivism-linjen lite. För att det så här i bikinitider är brinnande aktuellt.  Jag har fått frågan många gånger nån hur jag gjort för att bli så bekväm i min egen kropp. Och jag önskar jag hade ett enkelt svar. Liksom "ät tre skedar havregryn varje morgon i en månad". Men det finns ju ingen mirakelmedicin.  

Men en konkret sak VET jag har hjälpt mig skiiiitmycket. Alltså verkligen lyft mitt självförtroende till höjder jag aldrig varit på förr. Nämligen Instagram.  Ni ba wuuuut, Instagram? Appen? Kim K:s huvudinkomstkälla? Jag ba jepp. Folk (mina vänner och min kära sambo) brukar reta mig för att jag tar mitt instagrammande så seriöst och tja, det är kanske lite smålöjligt men jaha.

Insta har gett mig två saker.  1. En helt ny bekvämlighet inför kameran. Efter att ha postat selfies tillräckligt många gånger får jag inte längre panik av kameror. Jag är inte den mest fotogeniska människa och för en selfie tar jag typ 50 bilder. Men so?! Jag kan vara snygg på bild! Och jag kan vara ful på bild! Utan att bryta ihop av ångest. Jag har, tack vare ett flitigt selfiepostande, lärt mig att avdramatisera hela fotogrejen. Det är jättekul när man lyckas ta den där assnygga bilden på sig själv. Men det är ÄNNU roligare är man kan skratta åt den där asfula bilden. Du äger din kropp och ditt utseende, du hyr den inte av samhället. Du har ingen skyldighet att se ut på nåt visst sätt. Det här har jag lärt mig. Och nummer 2. Instagram har gett mig bilder på andra juicy babes.

Det här är skitviktigt. Jag följer massor av plus size brudar på Insta. Matar jag mig dagligen med bilder av tjocka och snygga brudar så påminns jag också dagligen av att tjock och snygg inte är motpoler. Och min blick på min egen kropp blir snällare. Att kunna spegla sig själv i medieutbudet är så mycket viktigare än vad många tror, speciellt om man är intresserad av kläder och mode. Det är en aha-upplevelse varje gång jag ser en tjock brud i en snygg outfit på Insta. Aha, min kroppstyp kan också bära upp den där looken. Min kroppstyp kan också se snygg ut i bikini. Fram till internet kom såg jag aldrig något som ens påminde mig om min egen kropp i modesammanhang. Jag var utesluten från nåt jag verkligen var intresserad av. Men nu känner jag mig som en i mängden! Låter kanske konstigt att det ska vara nåt positivt men i det här fallet är det faktiskt det.  Och därför, för att det ändå är #wcw (woman crush wednesday) vill jag tipsa om några av mina favoritkonton på Insta. Alla bilder är från respektive konto. 

@curvycampbell

Ni ser!!! Så mycket snygga, stora brudar out there. Och det här är bara ett urval. Om ni börjar följa dem kommer det dyka upp mer och mer kroppspositiva  konton under dina förslag. Sen är det bara att börja scrolla och hoppa från konto till konto. Följ dem, likea dem, vänj dina egna ögon att se på stora kroppar som normala, snygga och fashion! 

Två populärkulturella tips

Jag har rest med tåg, buss, flyg, taxi och tunnelbana de senaste 48 timmarna och två saker jag har fördrivit tiden med i alla dessa färdmedel vill jag nu tipsa om. Den här podden, Lundellbunkern, har jag tjatat om om att alla mina bekanta de senaste veckorna. Idén är enkel: tre journalister (plus gäster ibland) läser alla nummer av gamla tidningen Pop och pratar om det (och om 90-talet och om indiekulturen då). Ett nummer per avsnitt. Ett avsnitt om dagen måndag till fredag.  Jag läste ju aldrig Pop och mina minnen från 90-talet är mest snöblöta vantar i skolkorridorer och fiskpinnar och gräddfilssås. Men ändå! Har man nånsin varit lite indie, eller i alla fall försökt vara, även på det tidiga 2000-talet, så har man ju alltid sett upp till allt de här 90-talsmänniskorna som uppfann indien på nåt sätt. Eller uppfann och uppfann, men när jag var 15 och storögd och lanttis var de här 30 och världsvana och blasé. Så förutom att det är bra™ kultur journalistik så är det lite skönt att höra att de inte heller var så jävla coola. 

TV-serien The Path på HBO Nordic. Vet inte vad jag mer ska säga än att första och hittills enda säsongen finns tillgängligt och att det är riktigt bra. Bra skådisar, bra manus. Bra bra. Handlar om en flummig weedluktande sekt och människorna som tror och tvivlar i den. I korta, korta drag. Religiös extremism, speciellt amerikansk sån, är i min topp fem intressanta ämnen på tv. 

Skrivkursen då? Jo, den är ljuvlig. Ska berätta mera sen. Kanske. Nu ska jag sova.

What a time to be alive!

Just nu, när jag skriver och publicerar det här sitter jag på ett flygplan! I luften! Mitt emellan Helsingfors och Stockholm. Inte nog med att mänskligheten* uppfunnit en maskin som flyger och vi är så vana med det** att de måste visa tecknad film på skärmarna och bjuda på kaffe då att folk inte ska bli uttråkade, inte nog med det men nu kan jag mothafucking sitta och blogga här ovan molnen. Vi är myrsteg från Jetsons, folks!

Jag inleder förresten en ny skrivkurs i o m med detta Stockholmsbesök. I ett år framöver ska Monika Fagerholm handleda mig genom skrivandet - och livet kanske, vem vet. Är himla glad för det. Just nu känns det som att jag nog ändå kanske har den där romanen inom mig, nåt jag tvivlat på ganska länge.

Ja, men egentligen ville jag bara blogga för att jag kan blogga. I lufteeeeeen!!!

*= är det inte konstigt hur man, när det gäller uppfinningar och framsteg räknar sig själv till "mänskligheten" och tar lite cred, samtidigt som man, när man pratar krig och frågar sig vart samma "mänsklighet" är på väg stället sig vid sidan om?

**= jag är så inte van...

Efterlysning

Jag samlar ju som bekant (kanske?) på Lotta-böcker och nu börjar min samling så småningom vara komplett. Men! Jag saknar dessa två - Det ordnar sig, Lotta och Alltid Lotta.  Jag vet ju att ni är flera som samlar och flera som har gömda och glömda boklådor på vinden. Om dessa två böcker ser bekanta ut, eller ni råkar sitta på ett par dubbletter så är jag intresserad. Mycket intresserad *visar diskret på sedelbunt i fickan*. 

Finnschlagers finest

Såg på Kugges blogg att hon led av lite post ESC-blues och det där känner jag ju igen. Ni kanske tror att jag helt slutat bry mig i ESC eftersom jag i år varit knäpptyst angående det. Inte redan i december börjat hypea Albaniens bidrag, eller vem det nu är som väljer först nu för tiden. Jag har inte helt slutat bry mig, jag nördar mig gärna i statistik och historik och skvaller. Och jag är fortfarande knivskarp när det gäller att förutse vinnaren. Jag brukar säga att jag känner en darrning i ryggraden när jag hör vinnarlåten. I år darrade det för Ukraina. Kanske lätt att påstå att man visste nu med facit i efterhand, men ni kan fråga Pär fast. Jag spådde ukrainsk seger flera dagar på förhand.  Men jag har faktiskt lagt av med den värsta hysterin. Två år i rad nu har jag inte hört ett enda bidrag på förhand. Det är inte ett falande intresse, det blev bara så mycket prestation för mig. Och när jag inte kan göra något till hundra procent så gör jag det hellre inte alls. Jag räds medelmåttigheten på ett sätt som fick min förra terapeut att fråga om jag är en s k underachiever. Minns det som en aha-upplevelse med bitter eftersmak. 

I ALLA FALL, Eurovision ja. En grej som jag ofta gör fortfarande, trots att jag inte nördar så mycket längre, är att hålla en Eurovision-tematisk frågesport under Eurovisionveckans infokaffe. Vad är infokaffe you say? Det är en slags morgonsamling vi har varje fredag på jobbet. Oftast har vi nån slags tävling. Okej, så förra veckan hade jag en slags frågesport då. Tänkte jag kunde visa den här, så kan Kugg-Michaela och andra som sörjer ESC 2016 göra den. Man kan göra den på två sätt. 

Här är spelplanen, design jag. Ni kan ju printa ut den, det bjuder jag på. Man kan, om man är riktigt pro, skriva ner vilka låtar som tävlade för Finland vid de utmärkta årtalen. Vissa är kanske lätta, andra desto svårare. Eller så gör man som vi gjorde på infokaffe; man lyssnar på de tretton låtarna på den tillhörande playlisten och försöker gissa sig till vilken som hör hemma när. 

Listan, varsågoda! 

Och här hittar ni facit. Mycket nöje! Nu ska den här under achievern ta en pollenlur, dvs den tre timmar långa tuppluren man tar på eftermiddan vårtid för att orka leva som pollenallergiker.

Din BFF

Hej igen kära läsare och kära vänner och kära ni andra som älskar att hata mig!  Har min blomstrande bloggstatistik de senaste veckorna förändrat mig tänker ni förstås? Hur tacklar jag min nya roll som Svenskfinlands favoritfetto, Österbottens egen Adele, bloggosfärens högsta BMI (Besökare Med Intresse)? Ja hörni, inget rör mig i ryggen. I'm still Jenny from the block.

Se så avslappnad och folklig jag (nej, det är faktiskt inte Kim Kardashisan!) var i lördags i cape och pennkjol till exempel.

Nej, men seriöst. Jag har en tendens att dra mig tillbaka i debatter, även efter att jag frivilligt gett mig in i den. Jag blir så ångestfylld när jag inte får förklarat det jag vill. Sen blir jag trött av känslan av att stå och ropa i ett vattenfall. Och till sist har jag faktiskt svårt att hålla mig sansad när folk verkar missförstå med flit. Tänker inte på nån särskild utan bara hela debatten. Så då går jag bara. Inte så konstruktivt, I know. Men så är det. Är GRYMT tacksam för t ex Hanna P. och Linnea P. Och Maria W. och ni andra som orkar och kan debattera. Tack!

Ett sista instick bara: alla kroppar borde vara lika mycket värda. Men alla kroppar är inte det. De är inte det. När du jämställer din smala kropp med min, hur väl du än menar, så känns det som att du ignorerar mig totalt. För jag vet så väl att vi inte är jämställda.

Okej och nu till rubriken (alla ba, eeh inte så bff-ig början på detta inlägg din tjatiga lördagskorv)! Jag har -än en gång - bytt namn på Insta. Och nu är jag ÄNTLIGEN nöjd. För nu matchar min insta med min blogg. 

BFF står ju givetvis för Blejk, fejt & fab. Precis som i min bloggadress. Jag tänker mig att det ska kännas som att besöka en bästis när man kommer in på mina hörn av internätet. En bästis som visserligen driver dig till vansinne 50% av tiden, men det är ju så vänskap är. Jag tycker ni ska följa mig på Insta om ni inte gör det redan. Just nu på min Insta pågår en omröstning om denna: 

Köpte denna KATT på storloppis i Vasa (var inte där själv, min privata spanare Moa fixade den åt mig) i helgen. Men nu menar mamma att det är en hund?! Ja, jag vet, skrattretande eller hur! Elleeeer...? Är du team katt eller hund?

Bikinihetsen här, hej!

Egentligen skulle jag inte orka ge mig in i den här snårskogen till debatt. Och inte för att jag är SÅÅÅ trött på att höra om det (utan för jag är så däckad av pollenallergi att jag helst skulle sova 24/7). Visst, det hade ju varit skitskönt att inte behöva diskutera kropp alls, men i så fall får vi ju backa bandet 2000 år och försöka sudda ut alla skönhetsideal nånsin. Visst, det hade varit skitskönt att kunna konstatera att kropp inte spelar nån roll alls och hävda att jag, eller nån annan, ser kropp ens. Men i så fall får vi lobotomera oss och stiga ut ur samhället och leva i nåt slags parallellt universum. Jag tror det här med kropp och hur vi värderar vår egen och andras ligger så inbränt i vårt kollektiva medvetande att vi nog inte kan radera det, bara så där.  Så att sucka och himla med ögonen över att folk diskuterar det igeeen är fucking oartigt, det är vad det är. "Kan vi inte alla bara konstatera att alla är lika värda?" Vet ni hur trött jag är på att höra det!? Vi kan ju inte det, det går inte att börja från noll så där mitt i allt. Och fattar man inte det så är man nog inte medveten om hur priviligierad man är. För det är alltid normsnygga, normsmala som säger det. Alltid. Jag har aldrig hört en tjock människa säga att hen är trött på den här diskussionen (ja, det skulle vara en man i så fall, men det är en annan fråga). För oss är den diskussionen inte över bara för att nån smal en tycker att det minsann räcker med kroppsprat nu. 

Och att lägga hela ansvaret på individnivå är så jävla fel. Det är är inte upp till var och en hur man känner det. Du är inte misslyckad för att du inte är bekväm i bikini ännu. Jag fattar precis hur det är att stå där och inte ha det där jävla självförtroendet. Jag fattar precis hur det är att att försöka jobba upp den där styrkan lite, lite hela tiden men ständigt bli påmind (genom blickar, kommentarer och ett patriarkatsponsrat medieklimat) om att din kropp inte är snygg eller åtråvärd eller ens accepterbar och sen, när man vänder sig till systraskapet för att få stöd, möta ögon som himlar och tunga suckar och ett rastlöst "kan vi inte sluta prata kroppar snart..?".

Så visst, det hade varit skitskönt att inte prata kropp alls. Men vi är inte där. För att nåt ska bli ett icke-ämne så måste det först bli ett jävla ämne. Och det ska nötas ner och präntas in och diskuteras tills hela jävla systemet är utbytt och först då, först då ska jag sucka och säga "nej hörni, ska vi snacka knyppling nu?".

--

Och sen det här med vem som har rätt att uttala sig och föra kampen. Så jävla svårt det med! Men så här tänker jag.

Att känna sig otillräcklig i sin kropp är inte ett enbart ett fett problem. Vi har alla komplex och alla sina osäkerheter. Vi har alla slagfält att gå igenom. Oavsett hur våra kroppar ser ut. Och vi kan nära varandras respektive kamper och vi kan hitta stöd i andra. Att veta att vi blir hållna om ryggen är så jävla värdefullt. Alltså verkligen. Och alla är och ska göra vad de behöver göra för att känna sig okej med sig själv.

Men. Men. 

Att ge utrymme. Att förstå att nu är det min tur att stiga åt sidan. Det är en av de viktigaste uppgifter man har som priviligerad. 

OBS! Att vara priviligerad är inte det samma som att vara felfri eller problemfri. Vi har alla ett jävla marathon på hinderbana framför oss att springa. Och vi måste alla kämpa. Jag vet det.

Men jag vet också att det bara är de mer priviligierade som menar att vi springer det där marathonet enligt samma regler. Ser du inte bojan som sinkar din tjocka medsprinter kan du eventuellt vara en del av den bojan. Så sjukt jobbig insikt, I know.

Man kan inte mäta vem som har det jobbigast egentligen och det finns inte en nedre viktgränsen för vem som får uttala sig.

Men tänk dig bara att du har kvar alla dina komplex och alla dina osäkerheter och alla din fel och brister i din kropp. Sen täcker du allt det med 30 kilo fett. 

Där har du mig.