Kulturkonsumenten vecka 44

Vi har ju haft besök av mamma och Nortti den senaste veckan och jag har inte gjort så mycket annat än jobbat, svurit över bloggens arkiv och hängt med dem men, jag har i alla fall lyckats konsumera ein bisschen kultur. Jag har

LÄST

Jag tror det finally har hänt - jag har hittat tillbaka till läsningen efter ett par år av visserligen välvilja, men saknad diciplin och ork. Jag liksom tar mig tid att läsa igen, ser det som en rimlig grej att avsätta tid för/på och jag älskar det. Skrev för nån vecka sen om att jag läste Eva Frantz´Blå Villan på båten över från Umeå och idag satte jag mig, svältfödd på egentid efter intensiv familjevecka, ner med en kaffekopp, en kattunge och Sommarön, Frantz första bok och SLUKADE. Jag gillade som sagt Blå Villan, men tror faktiskt jag gillade Sommarön mer! Jag kan inte riktigt säga vad det är jag gillade utan att spoila för mycket, men det som slog mig med båda böckerna är hur skicklig Frantz är på att teckna karaktärer. Skulle gärna läsa en Mina vänner-bok bara med karaktärer hon hittat på. Det är igenkänning och precis lagom mycket klyshor. Är språket den stora behållningen här? Kanske inte, men det är riktigt vass underhållningslitteratur.

SETT PÅ

Alltså verkligen ingenting värt att notera egentligen. Har varken orkat gå på bio och se Tuntematon sotilas (vilket verkar vara nästintill ett krav som kommer med finska passet) eller ta mig an Stranger Things 2. Paradise Hotel däremot har jag sett denna vecka med stor inlevelse, dels för att det är ju så bra tv, dels för att Nora som bott hos oss, också kollar på det och jag är inte den som tänker ducka en chans att bonda över nåt populärkulturellt med min 15-åring till syster. Det händer ganska sällan. Jag hejar ju givetvis på Smail och Emma, förstår inte hur nåt annat kunde va möjligt.

LYSSNAT PÅ

Har däremot lyssnat på ganska mycket bra låtar, slängde ihop dem till en liten lista för att det skulle bli enklare för er *klappar på huvudet*. Nä men, kan int ni ba lyssna och bli lite blown away? Jag tycker det är så bra låtar att jag känner mig stolt över min egen musiksmak. HÄR hittar ni listan.

Nu ska jag spela in en podd, tänk he!

Det kom ett paket

Nämen titta. Ett paket. 

Vi får väl kolla vad som är i. Och ge buntbanden åt Viola.

En AdLibris-beställning, hurra! Nån kanske minns att jag fick presentkort dit av Måndagsklubben. Jag var inte sen att använda det, hehe. Vill ni se vad jag beställde?

Den som låg överst känner ni kanske igen, Marie Kondos Konstenattstäda. Tänkte att det är min tur att bli effektiv och organiserad nu. Känner mig redan som en bättre människa.

Den enda skönlitterära boken jag beställde var Mary McCarthys Gruppen. Det kan märkas out of character att beställa mer facklitteratur, men efter att jag började med ljudböcker har jag ett betydligt mindre ha-begär till romaner. Kanske det är bra om jag ska följa Marie Kondo from now on, hehe.

Kokböcker var på rea, jag älskar kokböcker och man kan inte riktigt lyssna på en kokbok. Så jag köpte den här som jag bläddrat i ett flertal gånger.

Did somebody say ”friterad pasta”? 

Den här kokboken av Tommy Myllymäki kändes också som ett rimligt köp. Myllymäkis böcker har en lyxig känsla men ganska enkla recept. Tips tips, finns även med andra råvaror, typ Fisk & skaldjur.

Ja tack!

Och till sist den här lilla pralinen. *nynnar på Skända flaggan med Alkberg*

Full med affischer om politiska frågor som inte längre känns så aktuella...

... och frågor som tyvärr känns aktuellare än nånsin.

Hur som helst väldigt mycket fint och inspirerande.

Mycket nöjd med att jag lyckades använda allt förutom 10 cent på presentkortet #skills

Och där ute är det höst.

But first - let’s take a selfie

Det här bilden är tagen för sju år sen, den dök upp på min Timehop här om dagen. Det låter inte så länge - Sju år så där, det är väl ingenting. Men herregud så mycket som har hänt.  

Jag minns våndan av att ta bilder av mig själv, eller se bilder av mig själv överhuvudtaget. Jag var helt säker på att jag var en ful människa som inte gör sig på bild. Alltså säker på det sättet som man är på att gräset är grönt och himlen är blå. Det var bara så det var.

Blir nästan arg på att jag inte hade vett att uppskatta min felfria hy, mitt hår som ser otroligt glansigt och friskt ut och min stora, karaktärsfulla näsa. Det här är ju inte en bra bild på det sättet; posen och icke-skärpan skvallrar om att det här tagen före selfiens definitiva intåg. Men jag är ju ganska göllig på bilden.

Jag har upprepade gånger nämnt selfiens betydelse för mitt självförtroende. Tack vare selfien har jag inte bara lärt mig vad mina vinklar är och vilka miner som funkar för att jag ska se normalbegåvad ut på bild (ett stort leende är inte en av dem). Men förutom att jag lärt mig hur jag fota mig själv för att bli så pleasing om möjligt för the male gaze, så har jag också vant mig vid mitt utseende. Jag har sett mitt ansikte ut alla möjliga vinklar; smickrande och osmickrande. Jag har fotat mig själv när jag varit glad, ledsen, arg, full, sjuk, kär, sminkad och osminkad. Jag har lärt mig att det är så jag ser ut och jag har omfamnat det, även de gånger när jag tycker  bilden blev bajs. Blir du ful på en selfie står dig tusende åter. 

Ett mantra som jag också regelbundet återkommer till är ”folk har ju sett mig i verkligheten”. Oavsett hur ful eller hur snygg jag är på en bild så ser jag ju ut som jag gör irl, det kommer man ju inte ifrån. Och så är looks faktiskt inte allt, hur slitet det än låter.

Här är en selfie från skrivande stund. Smutsigt hår, glåmigt bakfyllefejs, inget filter och sneda brillor. Jag är samma människa som på förra bilden, men massor har ändrat. Jag är lite fetare, lite äldre, lite mindre glow i skinnet men väldigt mycket gladare och nöjdare. 

Framtiden versus det förflutna

Det här med att försöka få den här bloggen att se ut som man vill och få arkivinläggen att komma i rätt ordning får mig att tänka på en låt av ett mina absoluta hatband: Bo Kaspers Orkester. Den där som går nånting i stil med "fullkomligt kaaaaaos". Det är ju inte en direkt angenäm känsla och fan vet om jag inte ska bara skita i hur arkivet ser ut och fokusera på framtiden. Inläggen finns ju där, det är det viktiga. Jag har mejlat customer care här på Squarespace och dom säger bara att jag måste manuellt sitta och ändra publiceringsdatumen för VARJE inlägg, det vill säga, fyra års skrivande. Och när jag har suttit och ändrat ett par inlägg så börjar alltid sidan lagga och jag vet inte... Är det här värt det? En del av mig säger: självklart, det är ju hela din blogg vi pratar om, men en annan, mycket mer otålig sida av mig säger: fuck it. Hur skulle ni göra?

Förutom bloggbestyr är november en månad jag redan ser fram emot ska komma mot ett slut. Har så in i röven mycket att göra. Jag försöker att stay tacksam, för det är ju ändå saker jag vill göra; skriva böcker, planera grejer på jobbet och ansöka om stipendier. Men när det hopar sig som det gör atm så sitter tacksamheten långt inne ibland.

Försöker koppla bort ibland med t ex familjehäng och hudvård. Mamma och Nortti är här den här veckan, mamma fyllde 50 förra veckan och Nora har höstlov så i firandets tecken kom dom hit. Jag och Nora har lagt ansiktsmasker, ätit Makupala och sett Paradise Hotel om kvällarna, enkelt men effektivt.

Annars försöker jag hänga med de här två ludna bestarna så mycket som möjligt. Få saker har sån välgörande effekt som en varm kurrande katt på magen. Viola och Sylvi har dessutom börjat komma ganska bra överens nu, så det är en riktig fröjd att se dem gosa tillsammans. Där emellan hänger dom sig åt sånt katter gör mest - jagar varandra i hundra kilometer i timmen, springa på väggarna (en morgon när jag kom upp hängde faktiskt alla tavlor på en vägg snett, vet ej vad som hänt) och håra ner allt.

Ja, jag vet inte. Tycks inte få nån riktig ro i bloggsjälen med arkivet upp och ner. Måste kanske ändå försöka göra nåt åt det.

Ursäkta röran, vi bygger om

Som ni säkert märkt är arkivet på plats nu, men totalt i fel ordning och vissa inlägg finns två gånger och aaaaaaaarhgh, mitt blodtryck har varit på farligt hög nivå hela eftermiddagen och kvällen och jag vet inte. Vi kanske måste ha det så här en tid. Jag är ju också total analfabet när det kommer till tekniska grejer. Har hysteri-messat Linnea och Julia hela kvällen och mejlat Caleb på Customer Care och neeej, vet ni vad. Nu ska jag se Paradise Hotel och inte tänka på bloggen på en stund.

Hej och välkomna!

Du hittade hit! Välkommen!
Här står vi nu då.

Det här är ju inget märkvärdigt, vi fortsätter väl som vanligt? Det här var vad jag skrev om flytten på Sevvan:

Jag sa ju att det skulle smälla idag, men jag kanske överdrev lite. Det är inte så mycket en smäll som ett litet skutt, ett hopp eller på sin höjd en mattarbomb (typ en kinapuff för you swedish readers). Idag flyttar jag nämligen min blogg - till helt egen domän.

Ni ba jaha, vad det allt? Ja, det var allt. Jag fattar att det inte känns som en så big deal för er som bara behöver försöka memorera en ny URL (bffellen.com, bffellen.com, bffellen.com), men för mig känns det som att flytta hemifrån för första gången. Jag har bara legat på Sevvan ett och ett halvt år, men det är verkligen här min blogg vuxit upp. Jag har bloggat i över tio, kanske närmare femton år, men det tog ända till nu före jag hittade vad jag ska göra. Jag hade nog kanske inte hittat det utan Sevendays. Jag hade knappast vunnit årets blogg, jag hade knappast fått sommarprata, jag hade knappast känt att jag har nån slags karriär på
G tack vare min blogg om det inte hade varit för just Sevendays.

Det är fortfarande jag som producerat innehållet och det är jag gnetat ihop till vad jag har idag, men att bli upplockad på Sevendays var som att plötsligt hamna i en nerförsbacke efter en lång, lång rak sträcka med tidvis motvind. Plötsligt läste folk min blogg. Läste och kommenterade och engagerade och gillade.

Jag vet att ni tror eller kanske till och med hoppas att det ska ligga nån slags dramatik bakom det här, eller att jag sitter på en massa dirt, men det gör jag inte. Det är bara det att det börjar bli dags för mig att flytta hemifrån. Det kommer säkert bli stökigt till en början, för det blir det när man plötsligt är kung i sitt eget rike, men om ni bara orkar med mig lite, så lovar jag det kommer bli lika bra som här. Inte bättre, inte sämre, men kanske lite annorlunda. Och om man liknar det här vid att flytta hemifrån, så är ni, kära läsare osten i kylskåpet, som jag säkert kommer inse ganska snart är en lyxprodukt som inte dyker upp av sig själv.

Jag är helt beredd på att jag kommer förlora en hel del trafik, men jag ska försöka jobba hårt för att få upp den igen. För att underlätta får ni gärna uppdatera era bloglovins, era länklistor, sprida budskapet och evangeliet och framför allt - fortsätta läsa.

Till sist - tack Julia, tack Michaela, tack Anna-Lena, tack Anna och tack Linn. Och tack ni andra jag har haft att göra med under min tid på Sevvan. Jag hade tänkte skriva nåt om gemenskap, men den finlandssvenska bloggosfären är så pass liten att jag hoppas jag kan känna gemenskap ändå. Skulle det här vara ett tal jag håller skulle det här vara stället rösten bröts och ögonen tårades. Så nu slutar jag.

Och nu börjar det!

Håller för tillfället på att importera mitt arkiv och fixa en kommentarsfunktion, men före veckan hoppas jag det här ska vara en fullgod blogg.

24 timmar i Umä

Hej all you lovers out there! Det har ekat tomt här igen ett par dagar - tänker inte be om ursäkt, jag bara konstaterar att så är det. Tystnaden har ju givetvis sina orsaker, en av dem är att jag och min lifebitch har varit i Umeå i helgen på romantisk födelsedagsweekend och i den ekvationen passar bloggande ganska dåligt in. Jag hade med min dator, hade tänkt jobba med manuset och blogga och allt möjligt, men sist och slutligen gjorde jag inte det och kanske är det bra. Att jag fortfarande äger the ability att koppla bort. Kanske jag kommer att ångra de här två lediga dagarna när jag måste jobba igen det men så får det vara.

Umeå var för övrigt fint. Vi bodde på U&me och hade sketabra utsikt, jag känner mig alltid som tryggast när jag är högt upp. Förutom att hänga på hotellrummet gick vi på stan och ägnade oss åt lite lätt shopping; jag köpte Rappakalja (sällskapsspelet alltså) och Pär köpte te.

Hann ju så klart även plocka på oss både lite böcker och tidningar, för vem hade vi varit annars? Och chips så klart. Jag tog även en powernap på eftermiddan så länge Pär såg på fotboll. Det behövdes, för på lördagskvällen hade vi biljetter till...

Mattias Alkberg! Det är ett under att jag lyckades ta nån bild alls, för lokalen var så proppfull att jag kallsvettades av panik. Spelningen var skitbra, men jag hade inte förväntat mig nåt annat heller. I en och en halv timme stod vi packade med en massa främlingar (och Dennis Lyxzén *starstruck*) och det var kanske i längsta läget. Min rastlöshet, bekvämlighet och allmänna folkfobi gjorde att jag mest stod och djupandades den sista halvtimmen MEN det är inte Alkbergs fel.

Jag är alltid nervös när jag ska göra nya saker, speciellt om sakerna är att gå på spelning med massa hippa människor. Bland alla naturligt söta människor med tjocka pannluggar och plugghästbrillor och obrydda kläder (hur obrytt det nu än är med vindtät jacka i en fullpackad, bastuvarm lokal...) kände jag mig för highlightad, för stylad, för fel och för ovan. Men det första som hände var att Matti himself kom och kramade oss, vi har ju träffats förr, och då kändes det mycket bättre.

Efter spelningen gick vi hem genom ett iskallt Umeå, fullt av Halloweensminkade människor. Vi hade kunnat gå ut, men vi hade privat efterfest på hotellrummet istället. Med chokladmjölk och tidigare nämnda parmesanchips.

På söndan gjorde vi inte så mycket. Åt frukost, checkade ut och köpte snus. Sen gick båten.

Jag hade bokat hytt både på ditvägen och hem och det är kanske det bästa beslutet jag gjort i modern tid. Vi låg i hytten med våra respektive böcker hela resan och det var sååå skönt. Det blåste så hela färjan gungade och knakade och när jag lyckades koppla bort tankar på Titanic och Estonia var det gansak mysigt. Jag läste förresten, som ni ser, Blå villan av Eva Frantz och jag vet inte om det var för att deckaren cirkulerar kring en bloggare - som iofs känns ganska mycket mer glamorös än vad jag nånsin kommer göra - men tyckte boken var riktigt, riktigt läskig. På ett bra sätt alltså. Har inte kunnat släppa tanken på troll sen jag läste den, hehe.

Den här köpte jag inte i Umeå men vill ändå tipsa om den. Jag gillar inte att ha foundation men den här är liksom inte en foundation, men ger ändå lite färg men mest lyster och bla bla bla. Skön är den iaf och inte speciellt dyr. Och nej, jag är inte sponsrad av Lumene (ÄN!!!) även fast deras produkter figurerat i två inlägg på varann. Tycker bara de genuint är bra.

Nu ska jag se på Vår tid är nu  - se det som ett tips också. Välgjort svenskt drama med lite Downton Abbey-vibbar, fast på 40-talet.

Förresten har jag nåt stort planerat för bloggen den här veckan. På onsdag smäller det!

Nya saker!

Jag, Julia och since idag 35-åriga Pär åkte till Kokkola i eftermiddags för att... Öh, ja, gå på stan helt enkelt. Nåt ska man ju göra. Jag köpte två saker! Dessutom sammanföll det med en möbelinförskaffning och ett mycket trevligt paket på posten från S & S a k a MITT förlag så tänkte posta ett klassiskt NEW IN-inlägg eller vad det brukar heta i konsumtionskringkretsande (lagom långt ord) bloggar. Tro för all del inte att alla dagar ser ut som den här, långt ifrån. Vanligtvis är det mest spännande jag köper på en vecka en påse potatis men okej, nu kör vi ba. All in.

Köpte en ny parfym! Kul! Älskar att ha en bra parfym, det höjer självförtroendet med åtminstone 20%. Det går inte att gå runt och hata sig själv när man doftar som en motherfucking bed of roses. Sprejade en pust av den här på mig redan förra veckan när jag såg den på en reahylla här i stan. Min reaktion till den var så här:

1. Fy, nej.

2. Hmm, den växer.

3. Får söka vård pga sniffat sönder översta hudlagret på handleden för jag kan inte sluta för det doftar så gott.

Hittade den på en reahylla nu i en systerbutik idag och jag tänkte inte länge på saken. Nu är den min och en ny era i livet kan börja. Varje tid i livet har sin parfym. Tommy Girl och Clinique Happy på skoldisko, DKNY äppelparfym på sunkiga efterfester i första lägenheten, Flowerbomb Extreme i Tyskland osv osv. Enter - L’ange Noirs tid. Tror den blir bra.

Köpte också ett serum med massa olika lift och glow och boost i namnet. Min hy håller på att dö vinterdöden och jag tycker Lumene har steppat upp sitt game RIKTI HÅRT med nya designen så here’s hoping.

Ja, de här har jag då inte köpt, utan fått men de slinker ner hit de med. Dessa helt fantastiska anteckningsböcker skickade fina Hedda åt mig från förlaget. Lönar sig att va omhuldad debutant, hehehehehe. De kommer för övrigt finnas i Schildts & Söderströms monter på bokmässan, bara för det kan det ju vara värt att åka dit. Tycker de är helt fantastiska de här, men så vet ni ju sen gammalt dealen med mig och anteckningsböcker.

Största inköpet blev den här byrån! En kompis säljer allt han äger och flyttar till Paris så det är ju verkligen en god gärning att köpa en byrå då. Behövde vi den? Nja. Kommer jag hitta användning för den? Utan tvekan.

Det var väl det. Nu ska jag försöka gå och lägga mig i tid för en gångs skull.

Något lurt med pilotavsnittet!

Äntligen!

Det är här - det första avsnittet av min och Linneas podd! Det spelades visserligen in för en bra tid sen, men det kom små saker emellan; typ barnafödsel och annat, inget märkvärdigt.

Hur som haver, här är det nu. HÄR. Kommer nästan inte alls ihåg vad vi pratar om, men hoppas ni gillar det. Varannan onsdag är det tänkt vi ska leverera en podd, så håll utkik! För att inte missa nåt avsnitt kan du ju t ex fortsätta troget läsa min och/eller Linneas blogg eller följa Något lurt på Fejjan som pappa skulle säga.

Bokcirkelns första bok!

Minns ni att jag kanske berättade att jag drog igång en bokcirkel för nån månad sen? Well, det gjorde jag hur som helst och i söndags hade vi vår första officiella träff om vår första officiella bok. Och jag ska int ljug - det var jättejättejätteroligt!

Vi är en ganska löst sammansatt grupp där den yngsta medlemmen är på strax över 20 och den äldsta medlemmen är 60-ish. Vi har folk som jobbar med att läsa böcker och folk som nyss börjar läsa böcker igen efter flera års paus och folk som köper för mycket böcker (jag) och allt som allt är vi nio stycken cirklande boknördar. 

Som första bok valde vi nyutkomna Den svavelgula himlen av Kjell Westö. Vi har inget egentligt tema vi läser efter, utan går efter känsla och försöker rösta demokratiskt.

Det var asroligt att diskutera en bok på det här avslappnade men ändå strukturerade sättet. Vi plockade verkligen isär Den svavelgula himlen i småbitar, nästintill pulveriserade den. Jag häpnade över alla smarta insikter mina bokcirkelsvänner kom med och vilka olika infallsvinklar vi hade som läsare. Vår diskussion gav verkligen läsningen ett mervärde, plötsligt såg jag boken ur alla möjliga synvinklar jag inte automatiskt får till själv.

Utan att avslöja alldeles för mycket om vad som diskuterades - det är trots allt ett slutet sällskap vi sysslar med - kan jag som den gode konsumentupplysare jag är berätta att det rådde vitt skilda meningar om Westös bok. Det vi nästan alla hade reagerat på var de endimensionella kvinnoporträtten och att de störde. Andra detaljer som påpekades var också det nonchalanta sätt Westö namedroppar platser och barer och gator i Helsingfors - vissa gillar det och vissa kände sig exkluderade. Det är ju ingen hemlighet att Westö är en Helsingforsromantiker av stora mått och det får man ju va, men ibland blir det kanske lite väl inside.

Däremot var vi rörande överens (eller var vi...?) om vilken välskriven roman det här är, så helgjuten och mättande. Det är också en otrolig övertygande berättelse om bristande kommunikation människor emellan och mellanförskap i hierarkier byggda på klass. Att skämmas och avsky, försonas och överraskas av både var man kommer ifrån och vart man strävar. Det är också en protagonist som är en sympatiskt osympatisk, en opålitlig men medryckande berättare. Sånt gillar man ju.

Man kan lätt skylla Westö för att skriva samma bok om och om igen, men om man gör det så bra, varför sluta? Jag, helt oberoende av bokcirkeln, ger Den svavelgula himlen...