Det Skrivande

13 ganska bra skrivtips

Ni kanske gör bättre i att lyssna på nån som faktiskt skrivit flera böcker eller på nåt sätt är en mer erfaren och erkänd skribent än lilla jag, men eftersom jag vet att ni är många som är intresserade av det här med att skriva själva och att det ännu syns mig som ett mirakel att jag lyckats på färdigt (nu är det inte ens färdigt, men nästan färdigt) ett romanmanus, så kan jag väl dela med mig lite av de lärdomar jag plockat på mig under de senaste åren.

15416995 10154355007484139 972025788 n2

1. Skriv.

Det är det första. Känner du inte ett behov av att skriva, vet du inte riktigt hur man ska göra om man inte skriver - varför vill du ens skriva då? Man blir varken rik, berömd eller speciellt snäll mot sin omgivning av att skriva, så om du inte absolut vill, nästan känner att du måste skriva - gör det inte.

2. Skriv. På riktigt också.

Ibland har jag funderat om inte de skrivande människor jag känner är de människor som i praktiken skriver allra minst? Vi pratar om att skriva, vi är i skrivandet konstant - men i alla fall jag skriver ju sist och slutligen ganska lite actual text. Jag får konstant påminna mig själv om att faktiskt skriva också, inte bara prata om att skriva.

3. Prata inte sönder saker för tidigt.

Det här är verkligen nåt jag får kämpa med dagligen. När det går bra är det så lätt att dras med, att börja prata om din text som en färdig produkt och med kisande ögon och yviga händer prata om "skapandet" med alla som har oturen att gå förbi dig. Gör inte det. Den här gången har jag nästan konsekvent vägrat prata om vad det är jag skriver. Grejen är att jag inte vet vad det blir före det är färdigt och om jag pratar för mycket om det så låser jag mig själv för mycket i det. Det blir mycket bättre när det får leva fritt. Tänk på energin du ska lägga på skrivet som ånga. Kanalisera det rätt, låt det pysa ut i jämna strömmar (till pappers!) istället för att öppna alla kranar direkt.

4. Försök inte skriva som Sandra Beijer.

Alltså inte för att throw shade på Sandra Beijers skrivande, men för att hon är det bästa exemplet på skribenter folk gärna skulle låta som. Den här punkten kunde också heta "försök inte skriv som nån annan". Det märks direkt när det är styltigt och ett uppradande av vackra ord (pojknackar, lol) istället för nåt som kommer nånstans äkta ifrån.

5. Skriv där det bränner.

Den bästa texten är den du inte riktigt vill skriva. Skriv den.

6. Gå inte på författarmyterna.

Bukowski och resten av beat-gubbarna är sjuuuukt överskattade och du behöver varken skriva på skrivmaskin, klä dig i slängkappa, vaka nätterna igenom, dricka mycket sprit eller knarka för att vara författare. Tvärtom gör du gott i att ha en rutin och må lite bra. En gnutta kreativ ångest dock är bara klädsamt, men sluta inte borsta håret.

7. Gå på skrivarkurser och umgås med skrivande människor!

För att det är så otroligt roligt att gå på skrivarkurs! Det är också riktigt bra terapi, hehe. Skulle jag ha råd skulle jag alltid gå på alla skrivarkurser som finns. Man får dessutom väldigt snabbt nära vänner i skrivarsammanhang, för man ger ofta en ganska stor bit av sig själv. Plus att det är roligare att sitta tillsammans med nån och skriva.

Ellen Stroemberg action 1

8. Försök att inte ha en agenda.

Jag vet, jag vet, vi vill alla förändra världen och störta patriarkatet och krossa kapitalismen, I'm right there with you. MEN det blir lätt lite stel skönlitteratur om man ständigt ska påpeka på att alla karaktärer äter veganskt, det tillfälliga sexet är jättebra och killen slickar tjejen jättemycket NEJ VÄNTA det är ju så klart två tjejer och alla kompisar har såna namn som kommer upp när man googlar "vanliga namn på nåt språk". Don't get me wrong, det är bra med representation, men försök hellre bara skriv utifrån dig. Det kommer kännas genom texten att du är en bra människa ändå och man kan verka för en bättre omvärld, även om du inte gör identitetspolitik av hela romanen. Mmmkay?

9. Hitta ett par personer, max en handfull, vars omdöme du litar på.

Skit i resten.

10. Läs.

Läs allt som intresserar dig. Bloggar, artiklar, romaner, poesi, serier - läs, läs, läs. Det är bra för ditt språk och det tränar dig att känna igen sånt du gillar och sånt du ogillar. Försök sen skriv nåt som du skulle gilla. Det finns ju också bra bloggar och böcker om just skrivande och dessutom den ganska trevliga tidningen Skriva, men ärligt talat läser jag nästan hellre skönlitteratur än sånt. Om det inte är såna man har ett personligt intresse för, typ Kugge eller Mia Skrifver. Om du förresten har möjlighet att gå på skrivarkurs med den senare - do it.

11. Du behöver inte ha en idé.

Jag vet som sagt aldrig vad det är jag skriver före långt senare, ibland så sent som när det är färdigt. Det enda jag har när jag börjar är en känsla eller en scen jag vill beskriva och så får det fortsätta från det. Det är den häftigaste känslan i världen när karaktärer börjar göra saker av sig själva och du bara ska hamra fram handlingen. Det låter pretto jag vet, men det händer! Oftast får man sitta en bra stund och skriva före det lossnar, men ju oftare man skriver, desto oftare lossnar det. Om jag senare behöver hjälp med att komma in i den stämningen jag ska vara i, brukar jag lyssna på en låt eller se på en bild som påminner mig om den.

12. Sluta redigera.

Du måste sluta radera och redigera text. NU! Det kan du göra sen. Skit i stavfel, skit i grammatik, skit i att det där replikbytet låter stelt och fjantigt - bara fortsätt skriv. Det du vill ha är kvantitet, kvaliteten kan du bygga på senare. Du kan inte hacka fram en skulptur om du inte först har ett stenblock, amma right?

13. Rent konkret, gör så här:

Sätt dig nånstans lagom bekvämt. Sätt din telefons timer på tjugo minuter. Bestäm dig för att du inte får va på internet på de tjugo minutrarna. Sen skriver du så mycket du bara hinner på de tjugo minutrarna. Sen kan du pausa i tio. Känns tjugo minuter för långt, börja med tio. Eller fem. Gör det hellre oftare och kortare än längre och mer sällan. Har du jättesvårt att komma igång - copypastea nån random text från nätet och börja med att skriv om den eller svara på den eller fortsätt på den. Du kan börja nästan var du vill, i slutet är du ändå där du ska va. Tro mig. 

Das war's. Jag hoppas du har nån nytta av det här och om inte så hoppas jag att du tillåter mig såna här utsvävningar i alla fall. Nu ska jag se på RuPauls Dragrace tills jag somnar.

Good luck and don't fuck it up!

Noll ord

Idag har jag skrivartorsdag men jag har inte skrivit ett ord. Fram till nu då. Först försvann största delen av förmiddagen i ett fikarus i skrivlyan (prinsessemlor! ny bebis! bra människor!) och sen hade jag lunchmöte (angående en grej som jag snart kan berätta) och sen har jag... Öh. Köpt fyra örngott på loppis, skrapat en fredagslott - på en torsdag!!! - och nu sitter jag här och skriver inte. Ska snart laga mat. Har en sprängande huvudvärk som börjar kännas misstänkt likt migrän. Brukar kunna ha det före mens.

Det tar emot att säga att det nog inte blir så mycket skrivet idag. Det tar emot för min skrivtid är så snäv, jag har aldrig så mycket tid jag skulle vilja ha. Jag har slutat ha tråkigt eller säga saker som att jag inte vet vad jag ska göra, för det finns alltid nåt att göra. Det finns alltid ett nytt stycke att skriva. Jag känner mig skyldig varje gång jag väljer nåt annat än att skriva, varje gång jag slösar en halvtimme på annat gnager det i mig. Och det gör jag ju ganska ofta. Så det gnager. Mest hela tiden.

Och här skulle jag kunna fortsätta gnälla om hur jobbigt det är men vet ni, nu när fingrarna hittat nån slags rytm så känns det inte så oöverkomlgit att skriva ett stycke eller två! Så nu tänker jag fan göra det så länge vattnet kokar upp och så länge migränen håller sig som ett hot på horisonten.

HAH, tack bloggen!!! Jag glömmer att den där ångesten brukar släppa så fort jag börjat. Och ursäkta för att ni serveras inlägg som inte är nåt annat än uppvärmning. Här är en skitbra låt som kompensation:

[embed width=600 height=449 class=left thumbnail=https://i.ytimg.com/vi/c1JQ27c-we4/hqdefault.jpg?r=1914]http://www.youtube.com/watch?v=c1JQ27c-we4[/embed]

 

What a time to be alive!

Just nu, när jag skriver och publicerar det här sitter jag på ett flygplan! I luften! Mitt emellan Helsingfors och Stockholm. Inte nog med att mänskligheten* uppfunnit en maskin som flyger och vi är så vana med det** att de måste visa tecknad film på skärmarna och bjuda på kaffe då att folk inte ska bli uttråkade, inte nog med det men nu kan jag mothafucking sitta och blogga här ovan molnen. Vi är myrsteg från Jetsons, folks!

Jag inleder förresten en ny skrivkurs i o m med detta Stockholmsbesök. I ett år framöver ska Monika Fagerholm handleda mig genom skrivandet - och livet kanske, vem vet. Är himla glad för det. Just nu känns det som att jag nog ändå kanske har den där romanen inom mig, nåt jag tvivlat på ganska länge.

Ja, men egentligen ville jag bara blogga för att jag kan blogga. I lufteeeeeen!!!

*= är det inte konstigt hur man, när det gäller uppfinningar och framsteg räknar sig själv till "mänskligheten" och tar lite cred, samtidigt som man, när man pratar krig och frågar sig vart samma "mänsklighet" är på väg stället sig vid sidan om?

**= jag är så inte van...

I-haiku

image

Mitt ständiga mål är ju att skriva något varje dag. Allt längre än ett sms är bra, sen får det vara vad det vill. Ett blogginlägg, ett brev, en scen, en dialog, en trettiosidors essä om livets förgänglighet.

I helgen på Try Poetry skrev vi lite haiku och jag har nu insett att man bra kan skriva haiku på telefonen. Så nu försöker jag skriva en haiku om dagen på mina anteckningar. Ett smidigt sätt att hålla skrivandet närvarande, jag orkar så sällan slå på mitt tröskverk till dator och liksom skrivaskriva efter en dag på jobbet. Tycker också det är skönt att skriva i en genre jag inte har några krav på mig själv, tänkte inte bli the next Tranströmer direkt (men om ni absolut vill ge mig ett nobelpris så är det ok). Jag jobbar hela tiden med att göra skrivandet till nåt vardagligt och prestationslöst. Haiku på iphone = bra grej.

Livet, döden, poesin och världen

image

image

I fredags var jag på Nikkos födelsedagsfest, skålade i rödvin och dansade, kramades med gamla vänner och nya. Kände mig allt igenom trygg med en vetskap om att alla jag tycker om mår bra och att när jag blir trött kan jag bara gå hem och lägga mig i min egen säng.

Jag önskar så att alla kunde få känna så, alla människor i Paris men också de vars tragedier inte blir förstasidor och Facebookstatusar.

Den ena katastrofen är inte mindre än den andra och trots att geografiskt avstånd gör olyckor svårare att se och känna, måste vi försöka se och känna de katastrofer som händer utanför Ryanairs flygdistrikt. Ingen förtjänar att leva med skräck och terror. Inte i Paris. Inte i Beirut. Inte någonstans.

För mig blev detta en påminnelse. En hemsk, tragisk sådan. Men jag blev brutalt påmind om varför vi måste ta emot de flyktingar som kommer hit. Jag hoppas att de som tvivlat på varför vi ska ta emot dem också kanske inser detta. De är också rädda och ledsna. Vi har ett överflöd och en trygghet vi kan dela med oss, MÅSTE dela med oss av. Det har varit vår förbannade plikt hela tiden, men nu, nu när vi fått en liten känning av det de gått och går igenom, hoppas jag det är otänkbart för alla att stänga dem ute.

Resten av helgen har jag varit på poesihelg, Try Poetry, i Pörkenäs. Så absurt rofylld plats att vistas på. Jag är så himla tacksam att jag får vara på såna ställen och göra sånt jag tycker om - som att skriva poesi och lära känna människor - på såna ställen. Här är en dikt jag skrev igår, på temat "skriv som ett berg". Den har ingenting att göra med vad som händer i resten av världen, men det finns liksom ingen naturlig övergång från våld till vardag ändå. Så nu kör jag bara.

Du kommer aldrig komma över mig
Du kommer aldrig komma igenom mig
Jag har stått här så länge du kan minnas
Jag kommer aldrig, aldrig ta slut
Jag kommer alltid, alltid vara kvar
Du tror du ser grått
Men i mig sipprar guld i ådrorna.
Du behöver mig för att se längre än vad du gör
Det jag är utgör grunden för det du vill
Jag är ett berg, en allsmäktig kraft
I mig sipprar guld i ådrorna. 

Tävling: Där ljuset faller som vackrast

image

Kolla, här är vår LittSkapsgrupp antologi som innehåller min novell Brorsan och havet. Fick mina fri-ex idag på posten och nu sitter jag här med några stycken extra alltså. Tänkte att jag skulle ge bort ett ex åt nån läsare som vill ha en gratis bok. Förutom min novell innehåller antologin högklassiga texter av alla min LittSkap-vänner. Är så stolt över att vara med i den här boken för alla texter är så rövens bra. Så, vill ni ha lite sommarläsning, kommentera och berätta varför just DU ska vinna. Skämta ba, det räcker med att ni kommenterar så lottar jag ut en bok på ska vi säga söndag? Söndag.

NaNoWriMo

maria3366358

Jag ska skriva en bok. Det här är inte boken jag ska skriva, men väl en bok jag läste nyligen, Peppe Öhmans Vackra Människor - som jag tyckte var mycket underhållande- men jag tyckte inlägget behövde en bild, så... Tadaaa. Hur som helst, jag är med i NaNoWriMo i år igen, men jag kör en liten tjuvstart. Den uppmärksamma minns säkert att jag var med förra året också och att jag då började skriva på Den Där Romanen som hägrat över mitt huvud i hundra år nu. Jag skrev som en galning i typ en vecka, sen hann jag inte med NaNoWriMo mer, november förra rået var en bitch. Så det blidde ingen färdig roman. Så nu klistrade jag helt enkelt in de 40+ sidorna jag har "färdiga" av den från förra året och tänkte fortsätta på den. Så just nu ligger jag på hela 15 000 ord, vilket är lite berusande, men jag måste ändå skriva 1200 ord per dag resten av månaden för att få ihop till slutsumman.

Är ni med? Jag heter EllenStroemberg, så bli writing buddy (eller vad det heter) med mig om ni finns med!

Annars, jag måste klargöra en sak jag försökt förklara bl a åt min ömma moder cirka två miljoner gånger. Nämligen; Jag tycker egentligen inte om att prata om mitt skrivande. Jag hatar frågor som  "Vad handlar din bok om?", "Hur långt har du skrivit?", "Vad skriver du om?" eller "När får jag läsa?".  Jag hatar, hatar, hatar det. För det första vet jag inte vad jag ska svara, vadå handlar om, jag vet inte! Men oftast ger inte folk upp då heller, utan erbjuder olika genres att placera texten i, "ja, men är det en rysare eller...?" MAN BA NEJ FÖR HELVETE. Jag vet inte. Det kan jag ju inte svara på före det är färdigskrivet.  De enda jag tycker om att prata skrivande med är mina medstudernaden och handledare i Littskap, eller andra skrivande människor. Jag kan inte förklara det bättre än att det stressar mig så fruktansvärt när folk frågar. Det känns också som att man pratar sönder något som är så skört. SÅ SNÄLLA MAMMA  - fråga inte hela jävla tiden. Känner jag för att berätta så gör jag det.

Tack och hej.