22 Facebook-statusar jag skrev som 22-åring

1. ...och krabbis maximus.
2. : those modest gods touch us -- touch us and move on.
3. ... årets första (andra?) panikattack överlevd. Wohoo.
4. ... är bara så innerligt trött.

5. ... är nu inte kanske på väg ditåt men jag tror jag vet åt vilket håll ljuset är i alla fall
6. .. is haunted by the terrible AND good-looking past. Somebody's been working out...
7. ... spelar min lind, sjunger min näktergal.
8. ... s löften för i år: lära sig portugisiska, lära mig tycka om fotboll och resa lite.
9. ... har startat jorden-runtresa inombords.
10. ... ska svära, dricka rom och knulla runt i höst. Det är väl det sjömän gör.

11. ... skulle återgå till en vardag om hon hade nån.
12. ... har just tagit årets första dopp och plockar alibessar av katten - nu är det sommar!
13. : det blåser från havet, regnar vågrätt och jag dricker vin. Fan-damntastic
14. ... att leva: att med lätta och snabba steg springa över eggen på en kniv; så lätta att den inte skär, så snabba att den inte hinner tränga in.
15. ... flyttar till Tyskland JETZT. Hej hej alla!
16. ... ska ga och duscha bort höet ur haret. btw, minns ni den där fantastiska glassen cool eller vad den hette? den finns kvar här, fast här heter den kaktus! SCORE!

17. ... gårkvällens saldo: gånger vi inte slapp in till gothklubb för att vi var för mainstreamt klädda; 18. gånger ja försökt slippa in till samma klubb genom att skrika I'M FROM FUCKING FINLAND, WE INVENTED GOTH!; 1. taxiresor; 3. tequilashots; 4. nummer till söta tyska inredningsarkitekter; 1. tyskar som pratar finska; 1. "salsa"dans pa klubb; 1. shots jag blivit bjudna pa av trevlig irländsk bartender; 1. hemkomst; 07.00.
19. ... vill hem, vill bort, vill inte vara här.

20. ...insag just att hennes lillebror fyller 18 i februari, what the hell?! hur gammal är jag egentligen?
21. ... i dagens lucka; ännu en skymt av den snygga mystiska mannen som parkerar sin blåa golf utanför jobbet, lovely.
22. ... har klarat hela julen utan hemlängtan men nu small den till. Aker lyckligtvis till Berlin imorgon, sa tänker supa bort den där.

Det här är statusar jag skrev 2009 på Facebook. 2009 fyllde jag 22 år. Det var ett roligt, galet och alldeles alldeles utmattande år. Jag bodde först i Åbo, flyttade hem till Larsmo efter att jag psykiskt bröt ihop. Visste inte vad jag skulle göra, googlade jobb utomlands om nätterna, drack Battery och kedjerökte dagtid. Sommarjobbade ute i Kimito, flyttade till Tyskland till hösten i hopp om att springa ifrån allt. Det här är bara ett axplock av allt jag skrev på Facebook, men ingenstans bland allt humble brag, bland allt superi, bland alla poetiska citat skriver jag om det jag kommer ihåg mest från den här tiden; den enorma vilsenheten.

23 låtar jag lyssnat på i år

Inget konstigt, bara 23 låtar jag lyssnat på och älskat år 2017. Jag har säkert glömt nån väldigt fundamental favoritlåt och inte alla låtar är släppta i år, utan har några år på nacken. Men det är mitt år, inte kalenderns som gäller och har jag glömt nån får ni väl påminna mig då. Vet ni hur svårt det är att komma ihåg vad man lyssnade på i februari?

Hur som helst, är ganska nöjd med urvalet. Kolla: 

Listan hittar ni HÄR.

Hoppas ni har en bra lördag och lilla jul. Själv ska jag äta risgrynsgröt hemma hos pappa. 

24 saker jag tycker är riktigt jobbiga

☠️ Att ha kontakt med myndigheter eller bankärenden

☠️ Att ringa åt människor jag inte känner

☠️ Att prata i telefon överlag

☠️ Tv-program som handlar om sjuka djur

☠️ Folk som pratar för långsamt.

☠️ När laddsladden råkar dras ur när man ligger i sängen och scrollar.

☠️ Att gå ut med soporna.

☠️ Folk som säger ”rekommendera en bok!” utan vidare specifikationer.

☠️ Eller ännu värre ”vem är din favoritförfattare?”. Bitch please, ingen kan väl nämna EN?

☠️ När händerna blir klibbiga av saften när man skär frukt.

☠️ Bestick som rör vid varann. Speciellt gafflar. Värst är folk som draaaar gaffeln mellan tänderna när de äter.

☠️ Att ha jacka på sig när man kör bil.

☠️ Doftljus och rökelser. Får migrän av dem.

☠️ Pernilla Wahlgren.

☠️ Folk som följer en på Instagram men aldrig gillar nåt. Varför?

☠️ Att gå förbi klungor av tonåringar.

☠️ När skrivprogram autoformaterar text, typ skapar listor när man byter rad.

☠️ Att ha strumpbyxor på sig.

☠️ Folk som inte stänger dörren efter sig. Vem har pinn i reve? är topp tre vanligaste sakerna jag mumlar för mig själv på jobbet där jag klampar runt och stänger dörrar för jämnan.

☠️ Att förklara saker, speciellt om jag måste upprepa mig flera gånger.

☠️ Att löneförhandla och begära betalt, speciellt om man inte får några riktlinjer.

☠️ Att duscha. Eller rättare sagt; att ta beslutet att gå i duschen.

☠️ Folk med hål i strumporna. En gång stack jag ett finger i ett hål i Nikkos strumpa och rev jag sönder den, så mycket stör det mig.

☠️ Reggae.

#dammenbrister

Håll i dig nu för nu händer det.

Det är som en jordbävning. 9,2 på richterskalan kanske, ”sällsynt stor” står det på Wikipedia om så stora jordbävningar. Det här är sällsynt stort, det här händer inte varje dag, inte ens varje generation. Så istället för att börja prata om överdrifter och lättkränkthet; ta ett steg tillbaka, andas in en gång och känn lungorna fyllas med nytt, fräscht syre. Njut av det syret, njut att få va med. Känn tacksamhet att du lever idag och att du har fått möjlighet att va med och kollektivt ömsa skinn. Nu blir vi bättre och det kommer bli bättre för alla. 

Du kanske blir rädd när jorden under dig börjar skaka och det är förståeligt. Man blir rädd när det skakar. Nu kommer det krävas en del av dig. Och av mig. 

Vad vi nu har gjort är känt igen en struktur och pekat ut den. Noterat med rödpenna på kartan att det här, DET HÄR, är fel. Följ den linjen med fingret och se hur linjen för dig till  våra fäder. Våra bröder. Våra söner, våra mor- och farfäder, våra vänner, kollegor och partners. Rödfärgen blöder igenom och färgar av sig på alla. På dig. Och mig.

Det är lätt att peka på var rödfärgen lyser starkast. Det är lätt att fördöma överfallsvåldtäkter mitt i natten i en mörk park. Det är lätt att hata de grövsta förbrytarna. De flesta av oss hör nämligen inte dit.

Där det blir svårt är i gråzonerna, där rödpennan bara en svag rosa skiftning. För det är där strukturen, den förhatliga jävla strukturen, är som starkast. Det är de dagliga små förbrytelserna och övertrampen och maktmissbruken som till sist tillåter att de grövsta förbrytelserna sker. Det är allt som sker där som håller upp hela skiten. Det är där de flesta av oss står.

Eller stod, tills idag. 

För jag är färdig nu. Aldrig mer ska jag skämmas. Aldrig mer ska jag tveka att berätta. Aldrig mer ska jag sätta den goda stämningen framför en medsysters välmående. Aldrig mer ska jag ursäkta svineri. Aldrig mer ska jag blunda för att ”han är ju en bra typ”. Aldrig mer ska jag tänka ”man vet ju hur hon är”. Aldrig mer ska jag behandla nån annorlunda pga vilket kön de tillhör. Aldrig jävla mer ska nån ostraffat röra eller kommentera mig eller mina medsystrar oinbjudet. Aldrig mer.

Under marken som rämnar under oss finns en ny grund att stå på. Vi kan vinna allt, bara vi vågar förlora lite först. 

Gå in på ➡️ astra.fi/dammenbrister ⬅️ och läs vittnesmål efter vittnesmål. Ta det till dig och begrunda.

Fredag, lördag, söndag

Drack vin och hade det jättetrevligt i fredags kväll.

Såg på Grotesco (senaste avsnittet känns bara som en 3.5/5), pratade om politik och digitalisering och arbete och #metoo och att åldras med värdighet och jag hade igen en sån där utomkroppslig upplevelse när jag flöt ut och upp över rummet och tänkte: det här är mina vänner och mitt liv, allt det här. Självgott eller tacksamt, svårt att veta ibland. Löste som vanligt samtliga världsproblem på under en vinflaska.

Förresten, på tal om i fredags, det var ju Black Friday och det orkar jag inte ens kommentera för jag vet inte vad som är mer irriterande: folk som liksom firar den dagen eller folk som pratar om hur äckligt det är med folk som firar den dagen MEN vill bara meddela att jag för första gången shoppat på Black Friday. Eller jag och jag - men Pärs julklapp till mig var på 40% och Pär beslöt i nära samråd med mig att klicka hem den. Ruset var omedelbart och effektivt. 

Vaknade tidigt i en blodpöl och med den slags värk som driver en till vansinne. Duschade, böt lakan och städade lite av bara farten i nån slags menstrual hysteri. Grät bara en gång. Sen låg jag ner resten av dan, kollade lite Stranger Things, läste lite och överlag tyckte synd om mig själv. 

Gjorde mac and cheese till middag men det är ju inte gott?! Har alltid trott att jag kommer äääälska det för makaroner = gott, ost = gott, men det gör jag verkligen inte. Fast tror iofs att jag hade för lite ost i. Kanske försöker igen eller så gör jag det inte och lever väl ändå.  Det är för övrigt nötbullar och inte köttbullar som ligger i förgrunden, riktigt så dekadenta har vi ändå inte blivit.

Vi satt uppe och kollade på Simon och ekarna tills småtimmarna, men tyckte inte den var så bra. Boken är - YES JAG KOMMER SÄGA DET - mycket bättre. Sen gick vi och la oss, nyduschade och insmorda i nytvättade lakan. Jag har nån slags haltande hudvårdsrutin going on, men kan inte riktigt uppbringa Det Där Intresset för det som folk tycks ha.  

Idag har jag fått mycket gjort!!!! Trots fortsatta mensbesvär. Jag har skickat in två av tre ansökningar och planerat morgondagens workshop och lyssnat på Björks nya. Kände mig duglig ända tilla jag insåg att jag inte varit ute på två dygn. Så då gick jag ut en halvtimme och drog benen efter mig och lyssnade på 

 ... den här ⬆️ Och då kände jag mig duglig igen. Den är bra, jag känner mig stärkt efter att ha lyssnat på bara halva. Ser nu att det inte framgår av bilden men det är Caroline Hainer som skrivit den och det är en reportagebok om dickpics och vår syn på manlighet och sexualitet överlag. Läs/lyssna på den! 

OBS för den oroligt lagda: jag går inte ut och gå med 9%, tog screenshotten senare ikväll. 

Nu tänkte jag försöka mig på en grej jag har hört en del om, men inte riktigt kommit mig för än: somna i tid. 

Gonatt. 

Drömlistan

Bo här: i den lägenhet vi bor i nu. Tycker så väldigt mycket om den och den passar oss perfekt. Enda jag skulle vilja ändra är köksluckorna och bokhyllorna. Sen vill jag ha en sommarstuga i typ Larsmo där vi kan hänga på sommaren. 

Resa hit: Vill nog se Amerika före jag dör, helst nåt av själva inlandet eller vad jag ska säga. Och åka tåg i Norge! Av nån anledning tror jag att det är skithäftigt att göra det.

Se den här artisten: är ju faktiskt inte så mycket för konserter så jag vet inte... Men Beyonce eller Rihanna skulle ju va mäktigt, det går inte att förneka.

Jobba med det här: skriva så klart. Vill helst ha ett litet kontor eller rum nånstans där jag kan sitta och skriva, jag tror det är nyttigt att ha det om man ska skriva på heltid, speciellt om man har dålig självdisciplin som jag har.

 Klä mig så här: typ som jag gör nu med mycket svart, stora sjok, bekvämt och funktionellt. Kanske att jag har råd att köpa lite mer kvalitativa plagg. Men det där är så svårt, man kan ju drömma om hur man ska se   ut och så flash forward tio år och trenderna ser helt annorlunda ut. Man kan ju inbilla sig att man har nån slags tidlös stil men pffff. 

Träffa den här personen: tänker säga Jessica Gedin för om vi skulle träffas så kanske det skulle vara när jag medverkar i Babel, hehehehe. Det känns som att jag drömmer så jävla småskaligt nu för tiden; sommarstuga i Larsmo och träffa en svensk programledare. Kan int bestämma mig om det är ett sundhetstecken eller något ganska sorgligt. Vet att jag alltid tyckte det var så tråkigt när vuxna svarade ”att få va frisk och glad” på frågan vad de önskar sig men vad fan, det ÄR ju det önskar sig. Resten är ren och skär bonus.

 Vakna upp så här varje morgon: utan väckarklocka men ganska tidigt ändå och med Pär bredvid mig. 

Tjäna det här: två miljoner per dag. Nej, jag tycker pengar är tråkigt och skulle antagligen bli stressad av att förlora dem om jag hade multum, så en månadslön på en rimlig nivå är allt jag vill ha. Skulle vilja ha möjlighet att spara mer och kanske resa lite, men mest typ... inte behöva ligga sömnlös över ett oplanerat veterinärbesök liksom. Där nånstans lägger jag ribban. Fast det är klart, det hade ju varit roligt att kunna skämma bort sin familj och sina vänner Oprah-style och ba köpa dem bilar och hus och grejs. 

Ge bort det här: se förra frågan.

Må så här: men bra så klart! Inte känna mig trött och slutarbetad som jag stundvis gör nu. Det låter som en arbetsintervju-klyscha men jag vill lite för mycket.

Klara den här utmaningen: vill fortfarande lära mig ett instrument. Men jag är så otroligt otålmodig så jag tror chansen är rätt liten att det ska bli av. 

Jaga vatten

Idag kom Schildts och Söderströms vårkatalog! Så här ser den ut då:

Och yes, ni ser rätt - det är jag på pärmen! Bilden är så klart tagen av Nikko, min hovfotograf och andra man i livet. När förlaget frågade om jag ville va på pärmen höll jag på att få dåndimpen för vem skulle inte få det, men hämtade mig kvickt och tipsade fort som ögat om en ”duktig fotograf jag känner till”. Förutom att Nikko är en skitbra fotograf ville jag jobba med honom eftersom är jag tillräckligt bekväm med honom för att ställa lite krav och slappna av framför kameran OCH så ska man så klart ta alla tillfällen man kan att hjälpa sina frilansande vänner. 

Bilden tog vi i Larsmo, vid vår (a k a pappas) båthamn. Tanken var först att vi skulle ta bilden i fammos garage (den där bilden där nånstans ↗️ jag har som presentationsbild är därifrån), men så var det jättetjock och snygg dimma den dagen så vi gick ner till hamnen och tog några bilder där och så blev de bilderna mycket bättre så here we are now. Jag ville från första början ta bilden i min del av Larsmo för det känns på nåt sätt viktigt för mig. Dessutom utspelar sig delar av boken i alla fall i miljöer som kunde va Larsmo (men som kanske inte är det, jag vet inte riktigt). Den där lilla båthamnen med den skraltiga bryggan har jag gått på hela livet, känns fint att stå på den igen och föreviga den. 

Mitt författarporträtt är också tagen på samma plats. ÄLSKAR den här bilden, det är kanske den bästa bilden som tagits av mig ever. Den är allt vad jag nånsin ville ha som författarporträtt. Sårbar men cool, tidlös men modern, seriös men lättsam.

Och omslaget - omslaget ❤️❤️❤️❤️ Äntligen får jag visa det! Om min bok blir en flopp och alla sågar och hatar innehållet kan jag i alla fall trösta mig med att jag har världens snyggaste omslag. Det är gjort av ingen mindre än Ulla Donner. När omslag kom på tal önskade jag henne som omslagsmakare och det fick jag! Tycker om färgerna och fonten och motivet och det är så spot on! Känns lite Fittstim, lite Ghost World. Två mycket bra referenser. Can not WAIT tills jag får hålla i den fysiska boken.

Och här kan man läsa lite om innehållet då. Jag tycker det här är det läskigaste, jag har pratat nästan ingenting om den tidigare och inte ens min familj har fått läsa. Visserligen har jag ett par vänner som läst tidiga versioner men jag har hållt hårt på handlingen. Har förresten  rå-ångest inför att typ föräldrar och så ska läsa sexscener och annat pinsamt (det är ganska mycket sex i den) MEN det är väl bara att stålsätta sig och förlita sig till den ljuvliga österbottniska mentaliteten där man inte pratar om obekväma saker.  

Hur som helst - jag har aldrig varit så här rädd och aldrig varit så här glad. Nu finns den snart. Min debutroman!

PS Katalogen innehåller bl a Malin Klingenbergs nya bok ”Älgflickan” och Karin Erlandssons ”Pojken”. Känns på nåt sätt så tryggt att stå bredvid dom i allt det här skälvande nya. Malin är och har varit ett så stort stöd i hela mitt skrivande liv och det finns ingen jag så snabbt skulle tillskriva egenskapen Klok som hon. Och Karin skrev för inte så länge sen det finaste mejl jag nånsin fått åt mig, just när jag behövde det som mest. Tar fortfarande fram det ibland och läser i stunder av tvivel. 

Min helg i filmer

Jag har sett en massa film i helgen. Vill ni veta vad? Klart ni vill.

Helgen började med att jag gick på matinévisning av The Square. Jag älskar att gå på bio ensam om eftermiddagarna - slinka in, sitta tyst och ostörd och omsluten, komma ut och mörkret har lagt sig över samma stad du lämnade i dagsljus två timmar tidigare.

Har ju hört så mycket om The Square, så jag var rätt nyfiken. Det känns som att jag inte riktigt bearbetat alla intryck ännu, för oh boy, är den här filmen full av intryck. Handlingen kretsar kring en rik och snygg museichef som är liksom en good guy, i alla fall i sina egna ögon. Filmen är varken linjär eller enkel att förklara, men den är uppbyggd av scener och situationer som utspelar sig runt den här museichefen. Ämnen som tas upp är tillit och civilisation och konst och moral och hur de här ämnena påverkas av varann. Speciellt scenen som syns på bilden har forever etsat sig fast i huvudet på mig. Vet inte riktigt vad jag ska säga mer än att jag gillade den jättemycket. Kanske bästa filmen jag sett i år, eller näst bästa om jag såg Min pappa Toni Erdmann på den här sidan årsskiftet, minns inte. Älskar när filmer ställer massa frågor och får saker att hända i huvudet på en, utan att ge direkta svar. Det är en känsla besläktad med den efter ett bra träningspass. 

Om The Square bjöd på välkommet motstånd, såg jag på Zootropolis av helt tvärtoma orsaker. Pär var som tidigare nämnt bort hela helgen på jobb, så jag var ensam hemma. Jag tycker inte om den här sidan hos mig som utvecklats under vårt korta äktenskap, men jag blir så orolig så fort Pär är borta över natten. Trots att jag nånstans också tycker det är skönt att va ensam ett par dagar blir jag rastlös och nervös och har liksom _ingen_ aning vad jag ska börja göra. Trots att jag och Pär sällan umgås på det sättet där hemma, vi sitter ofta på varsitt håll och pysslar med vad vi nu pysslar med, så egentligen är det ju bara att fortsätta som vanligt för min del. Men värst är natten, jag sover oroligt ändå, är mörkrädd och paranoid och när nåt saknas (i det här fallet Pär) skruvas alla rädslor upp med 250 grader. Alltså försökte jag somna om till en färgglad, trevlig historia i fredags när jag mitt i natten vaknade. Det brukar funka, men den här gången valde jag helt fel film för det slutade med att jag såg hela och somnade om först efter det. Det är en söt liten historia som tar upp rasism och fördomar på ett effektivt och enkelt sätt. Skulle rekommendera till vilket barn och/eller vuxen som helst.

Eftersom jag spenderade ett stort stycke av min reserverade sovtid på tecknad film, var jag ganska seg på lördan. Städa måste jag ändå göra för Emmi skulle komma på besök på kvällen. Så jag satte på en film att städa till, mitt bästa men mest ovuxna lifehack. Alltså att sätta på en film på teven och låta dig själv ta lite pauser i städningen vid särskilt gripande eller spännande scener och däremellan plocka upp saker med ett öga på filmen. Jag hade tidigare sett att Netflix fått in en av mina favoritfilmer från barndomen 9 to 5, och den kändes ju lagom jävlar anamma-ig att städa till. 

Även om ni inte sett filmen har ni ju säkert hört låten med Dolly Parton, hon spelar ju också en av huvudrollerna. Filmen har typ samma handling som låten: ”They let you dream just to watch 'em shatter/You're just a step on the boss-man's ladder/ But you got dreams he'll never take away”. Tre kvinnor anställda under en vidrig chef tröttnar på honom, går ihop och hämnas. 

I vissa hänseenden kändes den ohjälpligt åldrad och hela ploten och manuset håller inte riktigt. Men om man bortser från det och låter det vara vad det är, så är tematiken brännande aktuell. Kvinnor som förbises, behandlas orättvist och trakasseras sexuellt av manliga chefer, hmmm låter det bekant? Massa roliga oneliners att låta sig stärkas av. Plus ljuvlig trio skådespelare: Dolly my love, Lily Tomlin och Jane Fonda.  

Och jag fick faktiskt färdigstädat! 

Jag kände mig som en otroligt ansvarsfull människa när jag på söndag vaknade med bara en lätt huvudvärk trots att jag och Emmi kom hem vid fem-tiden. Jag drack Resorb, tog en huvudvärkstablett och tvättade bort sminket och smorde in ansiktet innan jag gick och la mig - kanske första gången det händer!!! Var ändå lite seg och när jag på söndag eftermiddag åt min middag bestående av fryspizza, Snickers och mjölk gjorde jag det framför en lagom utmanande film; nyinspelningen av Djungelboken. 

Ni behöver knappast presenteras inför historien Djungelboken desto mer. Tyckte den här versionen var snygg och lagom egen.  Tyckte castingen var bra, Christopher Walken som Kung Louie är fenomenal (obs, bra mycket obehagligare Louie än i tecknade versionen) och Scarlett Johansson som Kaa kändes också som ett bra val. Däremot är jag tveksam till Bill Murray som Baloo men det tror jag mer handlar om att Baloo för alltid kommer vara förknippad med Beppe Wolgers fryntliga stämma. 

Är jag en annan människa efter att ha sett Djungelboken? Nej. Var det en helt ok söndagsfilm? Ja.  

Slutligen valde jag att fortsätta söndagskvällen i soffan, jag orkade inget annat. Jag såg Ricki and the flash, i förhoppningen att den skulle va lika bra som Juno eftersom Diablo Cody ligger bakom båda. Tyvärr var den inte lika bra, inte ens i närheten. Kan inte ens ge en rättvis bedömning av den eftersom jag satt och störde mig på stylingen filmen igenom. Meryl Streep spelar en rockig kvinna i medelåldern men hennes frisyr känns bara... Fattar inte vad poängen är. Hur rockig och medelålders man än är känns inte tre flätor över ena örat som en realistisk frisyr.  

Filmen ska ändå ha ett plus för en komplex kvinnlig huvudroll och en tematik som känns behjärtansvärd - modersrollen och vad som är förenligt med den. 

Det var min helg det. Idag har jag dubbeljobbat, först på AE och sen har jag dragit skrivworkshop för fotostuderanden på Novia. Var skitnervös för det senare, men det var jättekul. Gud, vad jag saknat skrivkurssammanhang!!!! Det är nåt magiskt som uppstår när folk skriver saker och delar med sig av det. Och vilka skatter folk har inom sig! Så oväntade, glimrande saker som kommer fram! Visade sig att man kan ta del av den magin och de skatterna även som dragare. 

Saker jag ser fram emot

 🎄 Julen. Åh, vad jag längtar till julen men mest till vad det innebär: julledigheten. Vi har så himla mycket på jobbet atm och jag har så himla mycket annat så att va ledig i två veckor (yes, så lyxigt jobb har jag) känns som ett Shangri-La. Sen kommer jag kanske sitta och slutredigera texten hela ledigheten, men ändå. Jag kan göra det iklädd mjukiskläder, otvättat hår, på eftermiddagen efter att ha sovit till 11 och med julchoklad smetat i ansiktet.

 💃🏼 Helgen! Pär åker till Haparanda på jobb, så jag är ensam hemma hela helgen. Själva ensamheten ser jag inte alls fram emot, men för att råda bot på den har jag bjudit hem min barndomsbästis och fd band-kollega Emmi på middag på lördag och sen ska vi ut och dricka öl! Detta händer cirka aldrig (senast var ungefär när bilden togs), så det ska bli kul med en helkväll på tumanhand.

​📚 Det totalt självklara men ändå nödvändiga att poängtera: när Jaga vatten åker till tryckeriet. Att den sen ska komma ut känns mera skräckartat men just den ljuva tiden mellan att jag tar min hand ifrån den och ni får den i era händer, den måste ändå vara ljuvlig. Jag är inte så trött på manuset som jag är ivrig att börja med nåt annat, har redan två manus i huvudet som jag borde teckna ner före jag glömmer allt. 

🐈 När Sylvi växer upp. Just nu är hon i nån slags tonår eller nåt tror jag och är OMÖJLIG mellan varven. Jag längtar lite tills vi kan kastrera henne men then again minns jag Violas kastrering som ett anti-klimax, just för att jag bara hade hört om hur luuugn hon skulle bli efteråt. Det blev hon ej, lugnet höll knappt narkosen igenom. Det tog kanske nåt år eller två efter det ännu före Viola var den feta, lata, självgoda matriark hon är idag. Så jag vågar inte lägga för mycket tilltro till det. Men nån gång måste ju även Sylvi sluta springa på väggarna.

 🎸 Minns ni för ett par veckor sen när jag och Pär var i Umeå och såg Alkberg? Minns inte om jag nämnde det med han hade ett skitbra förband som hette Duschpalatset. En vecka senare fick vi en avbokning i vår Culture Club-termin och jag kontaktade Duschpalatset och frågade om dom skulle va intresserade av att komma hit och dom var jättepepp så nu ska dom spela på mitt jobb 29.11! Älskar när sånt händer! Om ni är i Jeppis-trakterna tycker jag ni ska ta er hit och se dem, det kostar ingenting och dom gör asbra, nästan otidsenlig indie.

📘 Schildts & Söderströms’ vårkatalog som kommer ut nästa vecka. Då får ni se pärmen!!! Spoiler alert: den är jättefin!!!! 

 📗 På tal om vårkataloger, förra veckan kom Förlagets katalog. Förutom att den innehåller min kompis Elins bok, så finns också jag representerad i form av en aldrig så blygsam text i Astras 100 års jubileumsantologi Denna framtid är vår. Jag har skrivit en text som heter Till min dotter, om du finns, om att vilja eller inte vilja ha barn. Därför har jag inte svarat på frågorna jag fick i enkäten om jag vill ha barn eller hur jag tänker om barn; den texten handlar nämligen precis om det. Och JA det kanske är fult av mig att tvinga er söka upp ett ex av en bok, kanske köpa den eller låna den från bibblan, bläddra igenom flera hundra sidor för att hitta svaret på er fråga MEN vill ni veta så vill ni. Och dessutom har en massa coola personer bidragit till antologin så aaaatt...   Kolla bara:

Bara första klassens namn alltså! Och jag. 

🕯 Och för att återgå till vad jag pratade om först: jag ser fram emot att få sätta ut adventsljusstaken jag köpte idag! När är det OK att sätta ut sånt...? Jag la upp stjärnan i fönstret redan förra veckan, men jag tycker att stjärnor har oförtjänt mycket julrykte - på de här breddgraderna kan vi gott unna oss ljus i fönstret redan i november. Men ljusstakar är lite mer utstuderat juliga så jag vet inte. Vem är jag förresten?! När började jag bry mig om adventsstakar och skit?

👾 Och till sist ser jag fram emot att slänga mig på soffan och fortsätta se på Stranger Things 2 EXAKT NU. 

Några månader kvar nu

Jag sover oroligt och för kort, vaknar på morgontimmarna och går upp för att pissa, fastnar i spegeln. Jag önskar jag kunde se åren bättre i mitt ansikte, men det är samma ögon som alltid, ibland tror jag att inget hänt under de senaste femton åren. Drömmer mardrömmar om självmord i familjen, vaknar och vet inte vad som är sant eller inte.

Jag oroar mig för recensioner och för blogginlägg, jag vill imponera på människor jag inte ens bryr mig om. Jag får korta pauser av självförtroende i tvivlandet, som när gungan når som högst och står stilla i en mikrosekund. Sen faller jag igen och det kittlar i magen, på en bra dag så är det ett bra sätt, på en dålig dag känns det som jag aldrig ska ta i marken.

Jag har ont i axeln och det gör mig extra känslig, jag känner mig misslyckad och överarbetad. Varje gång det plingar till i telefonen vill jag slänga den i väggen, idag har jag haft 18 olika konversationer med 18 olika människor, 18 olika pling och 18 olika saker att hålla i huvudet. Jag försöker vara en god vän men jag lyckas inte alltid.

Jag sover oroligt och för kort, går till jobbet i en dvala, dricker kaffe för att vakna, dricker kaffe för att ha nåt att göra. Jag svarar på mejl och gör beställningar, småpratar och kokar kaffe, påminner och blir påmind, försöker göra mitt bästa, kommer hem, krashar i soffan. Tar mig upp, ibland går det snabbt, ibland tar det en timme. Jag lagar mat, jag sitter kvar och stirrar ner i min tomma tallrik när maten är slut. Jag ser på repriser för det finns inte rum i huvudet för ny info. Jag kommer inte ihåg vad jag och Pär pratat om dagen innan. Jag jobbar, jag skriver, jag sover oroligt och för kort. Jag skriver hela tiden, även när jag inte skriver. Jag skriver mera när jag inte faktiskt sitter och skriver.

Jag skriver författarpresentation och kommer inte på något att skriva. Hur ska man skriva för att folk stå förstå ens rätt. Vem är jag utan den här galenskapen? Jag vill att den här processen ska vara över, jag vill att den aldrig ska ta slut. Vad ska jag göra efter det, jag vet inte.

Vem är jag utan det här galenskapen?