Människosamlaren

Det här inlägget är en del av SKRIVSOMMAR som Kugge och jag håller i nu under sommaren. Vi kommer båda att publicera varsitt inlägg på ett visst tema varannan torsdag under sommaren. Den här veckan handlar det om handling och dramaturgi.

När jag gick i gymnasiet hade jag och min kompis Jutta en gemensam människosamling. Vi hade köpt ett litet svart häfte där vi skrev upp alla människor vi tyckte var intressanta nog att platsa i den. I det lilla häftet hade vi samlat förälskelser, byaoriginal, skolkamrater vi gillade men inte kände så bra. Alla fick varsin sida där vi skrev upp yttre kännetecken och varför de platsade i samlingen. Motiveringarna var skrivna med den slags arrogans enbart två osäkra gymnasieelever kan uppbåda, men i regel snälla. Det var ingen burn book alls, snarare tvärtom. Det var människor vi av en eller anledning var nyfikna på. I “förordet” till människosamlingen hade vi skrivit att dessa karaktärer skulle sparas till framtida romaner. Jag tror att vi, åtminstone jag, var ganska inspirerad av min stora idol Enid i Ghost world och hur hon förföljde och ritade av främlingar på café.

Två romaner, en barnbok och snart en till roman senare kan jag säga att jag hittills inte använt mig av nån av de vi samlade ihop. När det inte kommer naturligt ska man inte pressa in nåt, det märks på slutresultatet i såna fall. Dessutom har jag väldigt sällan förebilder i verkliga personer när jag skriver. I mina två romaner finns det tre mindre roller som jag sett nån verklig framför mig när jag skrivit. Dom verkliga personerna har sist och slutligen väldigt lite gemensamt med sina litterära skuggor, det har mest handlat om att jag behövt ett utseende att föreställa mig när jag beskrivit nån.

Men med det sagt så skulle jag ändå vilja framhålla människosamlingen som viktig för mitt skrivande. Eller kanske människointresset som sparkade igång människosamlingen. Jag tror det är nyckeln om du vill skriva en trovärdig karaktär. Du måste vara intresserad av människor. Så är du en skvallrig och lite judgemental typ - grattis, du skulle säkert kunna skriva ganska intressanta karaktärer! Om jag är skvallrig och judgemental? Det låter jag vara osagt.

Jag brukar tänka att alla mina karaktärer jag skrivit är en spillra av mig själv. Ingen är någon jag helt och hållet identifierar mig med, men alla - protagonister som antagonister - har de något av mig själv i sig. Ett drag, en ovana, en neuros. För mig är skrivandet mycket det också, att utforska och fundera på sidor i mig själv och andra. Vad händer om jag tar den här inte så smickrande sidan av mig själv och runs with it? Vart kommer jag då?

Alla människor är unika på sina sätt, men alla är också sist och slutligen ganska lika. Det är också något bloggandet lärt mig genom åren - det man tror man är mest ensam om och det man kanske skäms för mest i sig själv: det är sist och slutligen det folk känner igen sig mest i.

Två bra övningar för att bygga karaktärer och brodera ut dem är två klassiker som jag gärna själv pysslar med. Det första är att betrakta folk. På café, i väntrum, på stranden, på flygfält och i tågvagnar. Spionera lite lätt (inför o-creepighetens ramar) på folk och tillåt dig fantisera kring dina medmänniskor. Det andra är också en klassiker: kolla vad folk har i sina köpkorgar när du handlar. Eller läs gamla kvitton, de ligger oftast och skräpar runt kassorna. Jag älskar att göra sånt (och där har ni väl svaret på hur skvallrig jag är).

Men en sak som är viktigare än att kunna döma och skvallra och bilda fördomar lätt, det är att komma ihåg en gyllene regel.

Ingen människa är bara en sak.

Visst kan utgå från stereotyper och stjärntecken och myers briggs och vad du vill, men alla människor överraskar dig någon gång. Sätt inte in dina karaktärer i givna roller, låt inte nån bli skurken eller riddaren eller kärleken för tidigt. Håll dig på lagom avstånd från din karaktär. För att skriva en intressant och mångbottnad karaktär måste du kunna se både de bra och goda sidorna i den. Du måste vara beredd att vrida och vända på din karaktär, för alla är vi olika beroende på i vilket sällskap eller vilket sammanhang vi är i. Du måste kunna se nyktert och kritiskt på din karaktär, men du måste också vara beredd på att förlåta och förklara.

Och det är inte alltid det lättaste, varken IRL eller när man skriver.

Vecka 28

Veckans kanske: det ändå var en bra idé att ta sommaren dag för dag rent semestermässigt det vill säga. Jag har inte planerat in nån fyra veckors paus utan tänkt att det där sköter sig själv. Jag tillåter mig mer flexibilitet nu under sommaren, men stänger inte verkstan helt och hållet. Är det en solig dag och nån vill ha med mig till stranden så åker jag. Är det en mulen måndag utan några desto roligare framtidsutsikter kan jag lika gärna jobba. Tricket är ju bara att komma ihåg att båda delarna är lika viktiga. Just nu känns det bra i alla fall.

Veckans tv: har börjar se om gamla säsonger av The Mentalist. Jag fastnar sällan för polis-tv (förutom Brooklyn 99 ofc men så är ju Adam Sandberg en av mina hemliga kändisförälskelser också så att) och The Mentalist ska gudarna veta är inget mästerverk. Men det är så skönt med mord och tragedier som löses på 45 minuter, utan att de inblandade poliserna verkar lida några som helst traumatiska besvär av alla gevärspipor och bomber som de nästan dött av i nästa avsnitt. Ibland behöver man något som löser sig så.

Jag tittar på The Mentalist via Amazon Prime (på telefonen) och de har en sån funktion att man i varje scen kan få direktlänk till alla skådisars imdb-sidor. Om man rör skärmen dyker alla namn och foton upp. Extremt användbart för alla “var fan har jag sett hen förr"?”-moments. Igår kväll tryckte jag på skärmen nästan i varje scen och läste kort om nästan alla skådespelare. Det är rätt många biroller som ska spelas i en polis-serie, nya offer och misstänkta och vittnen varje avsnitt. Det är rörande att läsa de här birollsinnehavarnas biografier. “Kända från” en handfull filmer och även om man sett filmerna så kommer man aldrig ihåg vilken roll just hen spelade. Det var antagligen inte en huvudroll. Alla dessa skådespelare, alla dessa drömmar. Vilken roll, vilket projekt är det de ser tillbaka på och pratar om med stolthet och glädje. Vilken roll var nästan deras? Upplever de att de lyckats? Har de gett upp? Hur betalar de hyran? Sånt tänker jag på.

Veckans läsning: Som Pesten ligger och stirrar på mig här bredvid mig. Jag har läst väldigt lite de senaste dagarna. Jag har inte ens nån riktigt ljudbok på gång. Men det kommer tillbaka, det gör det alltid.

Veckans pirr: jag låter så melankolisk nu, men det är ju inte hela bilden det heller. Det är massor av roliga saker på gång, men det tar vi en annan gång. Kanske, eller kanske inte. En sak som pirrar jäkligt mycket är i alla fall mitt nya arbetsrum som jag börjar hyra från och med augusti. Är så pepp på det så det är inte klokt! Ska berätta allt om var och hur och så om ett par veckor, men jag är helt övertygad om att dom sju kvadratmetrarna kommer göra stor skillnad i mitt liv. Ni vet när man ibland kommer till ett ställe eller träffar en människa eller hittar något och man känner i maggropen att det här kommer att bli viktigt för en? Så känns det.

Veckans suck: jag behöver snart ny telefon. Det är inte akut men det kommer krypande.

Veckans suck 2: Att Kanye tweetar om att han ställer upp i presidentvalet. Jag älskar amerikansk kultur och inte bara de delarna som når hit men geeeeee eeeeer. Jag minns att en tjej jag gick i högstadiet med, som var ett par år äldre en gång sa “Jag tror att att USA kommer vara nästa Sovjet, det är en tidsfråga innan det kollapsar”. Jag vet inte varför jag minns det, men kanske för att jag tyckte hon var så cool som vågade säga något sånt. Det kändes så sant. Jag tänker på det varje gång nåt nytt galet kommer upp. Nu är ju kanske Kanye 2020 USAs minsta problem, men vad vet man. Ska lyssna på Peppe & Magnus podcast och se om dom har nåt att säga om saken.

Nån gång läste jag att man måste se nationer för hur gamla de är. Hen som sa det (Årets källhänvisningsmedalj går till mig) sa att självgoda europeiska boomer-stater borde sluta döma unga afrikanska stater som strugglar. Man dömer inte ut ett barn som ramlar när de lär sig gå. USA är i så fall tonåringen man blir vansinnig på, men samtidigt är nån slags drivmotor i mycket. Ett korrumpt korthus och ett vansinnigt paradis. Man vill att de ska växa upp, samtidigt som man vill att de ska tycka man är cool.

Veckans podcast: Sorry, trots att jag nyss nämnde en annan måste jag ju ändå utse Sällskapet med det nya avsinttet där jag är med till veckans podcast. Lyssna på den! Läs min kolumn!

Veckans Viola:

Detta är orsaken till att det bara finns en Veckans Viola-kategori och inte en Veckans Sylvi. Jag älskar Sylvi precis lika mycket (även om hon älskar mig betydligt mindre än vad hon älskar Pär), men medan de flesta foton man tar av Viola skulle platsa på vilken kattmatskartong som helst ser Yrvädret Sylvi mest vanvårdad och galen ut på foton. Hon är dock väldigt söt irl.

Vecka 27

Veckans tanke: vinden hade blåst ner Barbro Lindgrens Jättehemligt från fönsterbrädet i rosa rummet imorse. På fönsterbrädet står en handfull böcker; lite poesi, ett par lättlästa romaner och en tysk liten bok om Michelangelo. Lagom för nån gäst som sover i gästsängen att bläddra i.

Jättehemligt hade blåst ner på golvet och ur den hade ett gammalt bibliotekskort ramlat ut. Boken har jag köpt på loppis i Örebro tror jag, fast jag minns inte. Den är avskriven från Stockholms stadsbiblioteks bokbuss. På kortet som föll ur kan man läsa att den skulle lämnas tillbaka senast 10 december 1976. Före det har den varit flitigt utlånad. Men sen ingenting.

Jakob Norrgård frågade mig i den här intervju-serien YLE gjort där ”min” del publicerades förra veckan om vad jag gör som är töntigt. Det här är en typisk sak som jag gör som väl är ganska töntig. Jag går igång enormt på ett gammalt bibliotekskort. Vem är det som lånat, vem gömmer sig bakom 496178 som senast lånat? Tyckte hen om boken? Vad hände senare med människorna som läste boken? Känner nån av dem varandra idag, vet dom om att dom en gång lånade samma bok? Bar dom boken med sig?

Jag tänker att om jag stirrar länge nog på kortet så ska jag lyckas dechiffrera det och får veta allt det, alla mysterier och alla historier som finns bakom siffrorna.

Det är väl därför man är författare. Och/eller tönt. Man vill åt allt det där.

Veckans andra länk: glömt länka tidigare, men Sevendays gjorde en liten boktips-intervju med mig för ett par veckor sen, HÄR kan ni läsa den.

Veckans pepp: det ser ut att bli regn! Det hade inte varit dumt. Det hade inte ens gjort nåt om det var dåligt väder ett par dagar. Då hade jag kanske fått gjort allt inomhus som jag bara struntat i pga bra väder.

Veckans pepp 2: det blir med all sannolikhet en bok av cykelmanuset också, hurra! Blir det som det är tänkt blir det min fjärde bok på lika många år och det känns så konstigt och självklart på samma gång. Men nu vill jag inte säga mer för då jinxar jag det och så skiter det sig PLUS att detta är Maggans år först och främst. Men är så glad!

Veckans oj: skulle planera kurs med Kugge klockan 11 idag. FÖRSOV MIG!!! Vaknade halv tolv helt upp och ner. Till mitt försvar sov jag knappt nåt alls mellan lördag och söndag (mer om det sen) och dåligt i natt, men oj oj. Pinsamt.

Veckans jobb: lite kurs, lite skriv, en liten deadline och lite språkgranskning av Maggan. Men jag är nog definitivt i semestermode ett par veckor framöver.

Veckans Viola:

På tal om semestermode.

Bågar, fläckar, linjer, rundor

Det här inlägget är en del av SKRIVSOMMAR som Kugge och jag håller i nu under sommaren. Vi kommer båda att publicera varsitt inlägg på ett visst tema varannan torsdag under sommaren. Den här veckan handlar det om handling och dramaturgi.

Dramaturgi, jag vet knappt vad det betyder. Jag gör en riktig sån här goding och börjar min text med: Wikipedia definierar dramaturgi så här:

Dramaturgi handlar om hur en berättelse är uppbyggd rent strukturellt. Det är även läran om hur man bygger upp en berättelse på ett bra och ändamålsenligt sätt.

Mmhm, jaha. Ja men då så. Det är ju en bra grej att ha i bakhuvudet när man skriver böcker. Det finns en massa modeller för hur en dramaturgisk kurva ska se ut och hur man stegrar och sånt men jag tänker aldrig i såna termer när jag skriver. Nu är ju inte mina böcker speciellt intrigdrivna heller, men även i de lugnaste vatten ska det ju hända nåt. Ja, så mycket kan jag tillstå att jag brukar tänka på det. Nånting ska ändra under tiden. Nåt ska va annorlunda i (den fiktiva) världen när läsaren stänger boken.

Annars tror jag att mitt bästa råd när det gäller att tänka dramaturgi eller handling när man skriver är det samma som jag alltid framhåller som mitt bästa råd när det gäller livet.

Tänk fläck och inte linje.

Livet och texten ska utvecklas och förstoras och gå vidare som en fläck vattenfärg sprider sig på ett papper. Organiskt och åt alla håll samtidigt. Inte som en tunnelbanelinje, där man når station efter station som ett pärlband.

Jag tror att det är en ganska vanlig föreställning att man skriver en bok på samma sätt som man läser en; från början till slut. Man kan säkert göra så, men så gör inte jag.

Jag börjar i en mitt och oftast är mitten allt vad jag har och vet. Det kan vara en scen, en person, en replik, en känsla. Sen broderar jag ut, i större och större bågar. Yvigare och yvigare, snabbare och djärvare. Jag vet inte riktigt hur jag vet när jag kommit till slutet, men på nåt sätt vet jag alltid. Lite som att gå runt i skogen och plötsligt känna igen sig. Vid den här stenen har jag varit förr osv. Då är det dags att runda av. Tacka för sig, mjukt dra sig tillbaka.

Jag vet inte om mitt sätt angreppssätt är för flummigt för att ge nån något alls, men det här är enda sättet jag vet hur man gör det. Tänk fläck, inte linje.

Min inneboende dramatiker säger att jag har sett den här stenen förr. Då är det nog dags att runda av, även detta.

Ostylat loppiskrafs

Jag sa ju att jag kanske skulle visa upp mina loppisfynd från förra veckan, så nu gör jag det då. Allt är från Röda Korsets loppis i Kokkola och allt har redan hittat sina platser här hemma - vilket tyder på bra fynd. Nu får ni se hur dom har placerat sig i vårt mycket ostädade hem.

Hur ska jag förklara min kärlek till det här fyndet? Ett stort, tungt quiltat överkast till vår gästsäng. Det kanske är det att jag sökt efter ett överkast till sängen så länge eller det faktum att det var i så bra skick och kändes så kvalitativt som får det att kännas som årets fynd. Det är knappast speciellt gammalt eller anrikt, det står “made in china” på lappen, men vad gör det. Ljuvligt är det! Och det gör ju sig så himla bra i rosa rummet, till och med med osorterad klädhög på.

När vi ändå är i rosa rummet - här står en liten loppad spegel och gonar sig. Mycket spridda åsikter om den här spegeln i min närmaste krets, men jag tycker den tillför något. Det är ju inte sällan jag köper saker bara för att de är ”kul” heller. Den här är ”kul”.

I vardagsrummet hittar vi kuddarna. Jag har egentligen tänkt dem till balkongen MEN VI HAR JU INGEN BALKONG NU SÅ de ligger med de andra kuddarna ännu. Där gör de sig i och för sig bra också, men.

I vardagsrummets skåp står också en rosa liten Guldkroken-duva. Tillsammans med allt annat livsnödvändigt krafs jag släpat hem under åren.

Den alltså är nytillskottet.

I köket står en trevlig glasburk, fylld med Pärs tepåsar. Har tänkt spraymåla locket vid tillfälle, men jag har inte orkat än. Det är ju nåt med snettstående burkar på det här sättet, man tycker ju om dem.

Och till sist, på bordet bredvid min Tallinn 1980-vas står en annan vad, en aprikosfärgad böljlig sak. Tycker de passar så fint ihop, även om de inte har mycket gemensamt. Prästkragarna är förresten helt galet livskraftiga, fick dem för två veckor sen av Fammo och de har inte ändrat nåt på den tiden. Är det normalt eller är det prästkragar med SUPERKRAFTER jag har fått?

Vecka 26

Veckans jobb: nu ska jag försöka wrap ett par mindre projekt up före semestern. Och då pratar jag inte om min egen, utan alla andras. Redan nu har väl ganska många stämplat ut, men efter den här veckan när juni är slut känns det som att den där riktiga semester lockdownen börjar. Tänk det, att vi redan är mitt i sommaren. Hur som helst, måste också försöka komma in i mitt cykelmanus igen, har skrivit jättelite senaste veckan (och veckan före det) så nu är det god tid att hoppa upp i sadeln igen om jag ska få klart det här över sommaren.

Veckans fritid: kvällsbad helst varje kväll, vin med Måndagsklubben och kanske nån lunch på stan.

Veckans läsning: började äntligen med bokcirkelsboken igår kväll, den modesta tegelstenen Som pesten av Hanne-Vibeke Holst. Hann bara läsa första hundra sidorna, men hade gärna läst vidare. Skulle också nu helst slänga mig på soffan och läsa. Bra tecken!

Veckans klänning: denna:

Jag sydde till den i helgen av ett loppistyg jag köpte för 2€ i Vasa i onsdags. Jag är inte helt 100% nöjd med den pga vet ni hur svårt det är med axelband?! Men är tillräckligt nöjd för att använda den. Är så glad att jag vågat börja sy, det är så himla kul. nån dag ska jag verkligen typ använda ett mönster och pressa fållarna och blablabla men just nu vill jag bara ha kul.

Veckans skönt!: att midsommar är över. Don’t get me wrong, vi hade det riktigt trevligt med både bad och lite lagom häng med ett gäng vänner, men midsommar är verkligen drottningen av ångesthögtider. Aldrig känner man sig så misslyckad som om man sitter hemma i sin lägenhet den helgen. Nyår är god två, men då är det ändå vinter och inte samma hets att stå på nån äng i skir klädsel och se John Bauersk ut, man får vara inomhus eller ha megafest. På midsommar ska man helst ha ett litet supertajt kompisgäng (helst bestående av heteropar and heteropar only) som alltid firar tillsammans på nån sommarstuga och inte skulle komma på tanken att bjuda in nån annan nån gång för nu ska vi sitta här EXAKT sex personer och stirra på varandra. Och allra allra helst ska vi alla vara i samma ålder och ingen ska inte ha råd att ha egen båt och ingen ska tycka sill är äckligt. Det är så exkluderande. Låter jag bitter? Ja, kanske det. Men tacka vet jag vardag.

Veckans Viola:

Vecka 25

Veckans känsla: varmt! De har lovat mellan 20 och 25 hela veckan. Vi är utan balkong, de har lovat det ska vara klart före midsommar. Med tanke på hur det drog ut förra sommaren så är jag inte överdrivet optimistisk kring det. Mellan 20 och 25 är rätt lagom tycker jag. Så länge det kommer lite regn emellan. Har sommaren 2018 i allt för färskt minne för att kunna njuta av den här värmeböljan 100%.

Veckans jobb: jag har fortfarande inte bestämt hur och när jag ska ta ledigt, men jag har nog växlat ner lite. Jag skriver lite och har ett par möten kvar nu i juni, men juli kommer jag försöka hålla så ledigt som möjligt - men kanske skriva lite ändå. Har ju gett mig själv inofficiell deadline i slutet av augusti med cykelmanuset och jag skulle ändå helst hålla det. Helst skulle jag vilja va en sån som stiger upp halv sex och skriver två timmar innan världen vaknar men HAH. Halv sex har jag just somnat känns det som. Hur som helst: jag kommer säkert vara mer och mer frånvarande här också, det brukar bli så sommartid. Jag är däremot mycket aktiv på Instagram, där får ni gärna följa mig. Eller fortsätta se varje story utan att nånsin ge er tillkänna, YOUR CHOICE. Obs, är likadan själv så no worries. Men jag brukar hålla mig från stories just för att man faktiskt det vem som tittar.

Veckans utflykt: besökte Kahvila Saha i Kokkola idag. Rekommenderar verkligen! Asmysig miljö (med badstrand och allt!) och jättegoda plättar och pajer som dom gör där. Plus en trött hund som låg och sov i solen vilket verkligen får ses som en bonus. Passade också på att gå en snabb sväng på loppis, kanske visar nån dag vad jag köpte. Om jag orkar.

Veckans självgodhet: lyssnade på Peppe och Karins podd Mellan raderna imorse och hörde att jag blev omnämnd som begåvad författare. Levde hela förmiddagen på det.

Veckans not-so-självgodhet: lyckats bränna mig enormt på hela axelpartiet. Har nog aldrig sett hud så röd.

Veckans mat: precis som med ris gäller följande när du kokar nypotatis: koka alltid för mycket. Både ris och nypotäter utgör perfekt grund för superlätt middag dan efter. Nypotatis + vegokorv (på bil Astrid & Apornas Mild Chorizo) + lök + kanske nåt grönt i lagom med smör i en stekpanna i några minuter är nåt av det godaste du kan äta sommartid. Och enklaste. På bilden är det lite Västerbotten strösslat över också men det var fullkomligt överflödigt, vi råkade bara ha i kylskåpet.

Veckans läsning: mycket hoppas jag! Vill mest bara ligga och läsa på lagom solig plats just nu.

Veckans tv: sist av alla har jag och Pälly börjat se Normal people. Fem avsnitt in har jag två saker att säga: Mariannes hår och Connells näsa. Två drömmiga attribut man kan sucka sig blå av avundsjuka över.

Veckans Viola:

Veckans triggerwarning: odammsugad matta. Men om det är nåt som falerar sommartid så är det dammsugningen.

Håll bastun varm! och andra tips på skrivrutiner

Det här inlägget är en del av SKRIVSOMMAR som Kugge och jag håller i nu under sommaren. Vi kommer båda att publicera varsitt inlägg på ett visst tema varannan torsdag under sommaren. Den här veckan handlar det om att komma i gång och skapa en skrivrutin.

Den enskilt vanligaste frågan jag får av folk som vill skriva eller vill bli författare är hur man kommer igång eller hur man skapar en rutin. Hur man gör skrivandet till en del av sin vardag. De flesta som vill skriva har säkert en lika bra idé och lika mycket talang som vilken etablerad författare som helst - en skrämmande tanke - men skillnaden mellan nån som vill skriva och nån som skriver är just det. Den som skriver skriver.

inte alls stagead bild

Jag vet själv hur lätt det kan vara att förlora sig själv i prat om att skriva - eller vad som helst egentligen; träna, höra av sig åt vänner, äta mer fibrer, scrolla mindre; allt det man vill göra men inte förmår sig till alltid. Så där är det ju, klyftan mellan teori och praktik kan ibland verka oöverstiglig. Och ju mer man vill nånting, desto mer tenderar man att prata om det. För om man pratar om det känns det nästan som att man gör det. Jag känner mig alltid litelite mera vältränad efter att jag pratat en halvtimme om hur jag vill bygga muskler. Varje gång jag skriver på bloggen om att skriva på boken, känns det som att jag har skrivit på boken.

Men ju mer jag pratar om att skriva, desto mindre tenderar jag skriva. Prata och göra behöver inte vara motsatsord, men de blir lätt de. Ett slagord som min kompis Sawandi (som gör film) sa en gång och som jag tagit till mig är: man ska inte släppa in för mycket ljus i mörkerrummet.

Därför skulle mitt första råd vara: håll käften och skriv. Din bok blir inte mer skriven för att du pratar med mig eller nån annan om att du ska skriva din bok. Ba - skriv. Sätt dig ner och skriv. Det är inte så viktigt vad du skriver, men du måste skriva. Du behöver inte veta varåt det är på väg, du kan låta det bli vad det blir. Du behöver inte fancy skrivprogram eller ens en dator - skriv på mobilen, skriv för hand, skriv inte på en skrivmaskin för du vill inte va den människan, hallå. Gör vad du måste och du måste skriva för att skriva.

Du måste skriva och du måste…

Sluta mytologisera skrivandet.
Författare är inte ett ljusskyggt väsen som lever på cigaretter, sprit och sena nätter. Det handlar inte om gudomlig inspiration som flödar genom dig. Bokmässor är som de flesta andra mässor: torr luft, långa dagar och hårt golv. Oftast i alla fall, jag erkänner att det i korta, benådade ögonblick i det skrivande upplevt både sena nätter och hur det tycks ha flödat från ett ställe jag vanligtvis inte når. Men det handlar om en halvtimme på ett år.

Sluta sök efter de perfekta omständigheterna.
Är du inte ekonomiskt oberoende eller av andra orsaker inte behöver tänka på ditt uppehälle så kommer du aldrig uppleva att du har tillräckligt mycket tid för ditt skriv. Och om du mot förmodan får tiden, kommer du hitta annat som står i vägen. Ingenting i världen frågar efter det du skriver, ingen kommer att göra något för att göra det lättare för dig. Som Virginia Woolf skrev: "Dogs will bark; people will interrupt; money must be made; health will break down ….". Det där har jag stulit av min förläggare Anna.

Stänga av självkritiken.
Du måste lära dig sluta redigera. Du kan inte redigera och skriva samtidigt. Du kan inte redigera det du inte har skrivit. Så du måste skriva först. Det är så många som har sagt så mycket bra om skrivande och i Bodil Malmstens underbara bok Så gör jag: Konsten att skriva har hon ett kort litet kapitel eller stycke som heter Självkritiken ska vara på off. Det brukar jag läsa ibland på mina kurser som inledning, men titeln säger dig allt du behöver: självkritiken ska vara på off.

foto: Jennifer Granqvist

När du godkänt dom tre sakerna är du redo att börja skriva. Och då skulle det ju gälla att bygga en rutin. Det enda jag vet om det egentligen är att det är viktigt att skriva ofta. För mig räcker det med ett par dagars uppehåll för att halka ur texten och höja tröskeln för att komma tillbaka. Men måste hålla bastun varm! <- det där är ett eget citat.

När, var och hur du skriver måste vara upp till dig. Som jag tidigare skrivit brukar jag ha som mål att tänka ord och inte tid för mina skrivpass och 1000 ord är en helt okej dag för mig. 3000 är en bra dag. Jaga Vatten är ungefär 25 000 ord, Klåda 40 000, 50 000 brukar väl räknas som nåt slags medel för hur lång en roman är. Skulle jag va supereffektiv skulle jag alltså behöva kunna skriva en ny Jaga Vatten på under en månad. Men så funkar det ju inte heller. Dogs will bark osv.

När jag ännu jobbade på AE brukade jag ha med datorn om dagarna och sätta mig på ett annat café och skriva nån timme efter jobbet. Det tyckte jag funkade bra, mitt skrivande behöver tydligen ett permormativt inslag, hehe. Det hjälpte mig också att gå skrivkurser, för att få de där yttre ramarna och deadlines. Dessutom hade jag inte varit där jag är om jag inte hittat de där skriv-kompisarna som jag än idag sitter och skriver med då och då, shout out till Malin speciellt!

Det enda sättet du kan lära känna vad som funkar för dig är att skriva dig fram till svaren. Du kanske märker att du kan spotta ur dig 5000 ord på en dag? Du kanske skriver 5 och är nöjd? Oavsett är det okej. Jag kan inte berätta för dig vad som passar dig. Men tillåt dig själv att hitta det där stället eller den där tidpunkten när du skriver och gör det till en grej. Skriver du 10 minuter varje kväll (ett äkta exempel av en annan skrivkompis), skriver du varje morgon på tåget eller bussen, sätter du dig en timme på café eller på bibblan, skriver du fyra timmar varje söndag - whatever floats your skrivboat. Men gör det till ett event, till en grej, till något du ser fram emot.

Saker som gjort mig glad på senast

Allt är ju inte kattskit, även om det är en märklig vår och försommar.

Vår nya lampskärm från Julia Lillqvist. Så otroligt fin och den här bilden gör den inte rättvisa pga är en usel fotograf.

Blommor från fammos trädgård i en loppad vas.

Rosévin och cheeseburgare i lördags. Ja, ibland äter jag kött när jag känner för det. Men aldrig hemma. Vet inte ens varför jag känner ett behov av att förklara mig.

Vi har varit ut och kör en del senaste veckorna, jag blir så rastlös den här tiden på året. En söndagkväll åkte vi till Monäs och sökte efter en jungfrudans i skogen. Det var fin skog.

Den här vyn. Vi har sovit middagslurar titt som tätt. Eller smygfotat middagslurar. Det är något djupt mysigt med att slänga sig en stund efter maten tillsammans. Lyssna på sommaren utanför det öppna fönstret.

Det här fotot på min moffa och faffa, när de (tillsammans med fammo & mommo så klart) var på husvagnssemester 1990. Nu finns bara fammo kvar. Men har svårt att tro att de andra inte finns med på nåt sätt. Håller koll liksom. Ibland drömmer jag om nån av dem, oftast mommo. Hon står och vinkar på avstånd. Jag når aldrig fram till henne, men hon ser glad ut.

Efter att ha strykt som en katt runt hemsidan sen förra sommaren, slog jag till slut till på Docksta-tofflor. Åsikterna om mina skor går verkligen isär, vissa förstår inte alls och några fattar precis. Jag kan bara säga att jag blir glad varje gång jag ser dem och de är de bekvämaste sommarskorna jag nånsin haft. Gick flera kilometer i dem redan första dan jag hade dom och fick knappt en blåsa. Tänker ha dem många, många år till.

Läste Axel Åhmans novellsamling Klein förra veckan. Väldigt kul och ömt omvartannat, precis som förväntat. Rekommenderar! Noveller är verkligen perfekt format ibland.

Vecka 24

Veckans känsla: uppgiven typ. Det är en himla massa saker runt omkring mig som river och sliter i mig. Plus världsläget plus pollenallergi plus förmodligen pms.

Veckans lyxproblem: vet ni hur många timmar i veckan jag tillbringar med att svara på folks dms med frågor? Alltså som varken faller under kategorin jobb så jag får betalt för det eller vänner så jag vill göra det? Jag vet fan inte heller men det är många. MÅNGA. Senaste tiden har det ramlat in en handfull förfrågningar om olika skriv- och författarrelaterade grejer och jag. kan. inte. vara. allt. för. alla. JAG KAN INTE. Jag vet att det är en slags fjäder i hatten att folk ser mig som inbjudande och jag är hedrad att så många vill följa mig och engagerar sig i mina sociala medier, men det håller på att gå över styr. Och vissa saker kan man faktiskt googla sig fram till rätt enkelt. Jag har dessutom inte så många följare, jag fattar inte hur större profiler gör det.

Veckans som ni märker: så är det inte en så bra dag idag.

Veckans kex: Ballerina Kanelbulle. Sjukt god!

Veckans kex 2: Sjukt god!

Veckans tv: har inte sett nåt nytt på flera veckor sorry not sorry. Såg att Normal people ligger på Arenan nu, det har Pär och jag pratat om att se tillsammans. Vi ser typ aldrig på saker tillsammans.

Veckans läsning: håller på med Planet Fun Fun av Johannes Ekholm. Såg att jag var nämnd i tack-listan och när jag frågade om det så sa han att det var nåt jag sa en gång när vi drack öl som är med i boken, men han minns inte vad. Om jag själv känner igen något jag sagt hoppas jag att jag slipper skämmas hehe.

Veckans projekt: var till tandhygienisten idag på min årliga rengöring. Gjorde även skenor för att bleka gaddarna med, så nu jävlar ska jag bleka tänderna. Prepare att bli bländade, tänker go all in Anna Book-style MOHAHAHAHAHA.

Veckans jobb: skriva skriva skrivaaaaa (sagt i fotbollsramse-stil). Det är ett heltidsjobb nästan att hålla nån slags disciplin nu när sommaren är här. Har inte riktigt heller bestämt hur jag ska göra med eventuell semester. Om jag ska ta det som det kommer, en dag här och där eller fyra veckor helt off? I och med att vi har noll planer för den här sommaren och bara kommer vara hemma så känns det ju nästan mest logiskt med det första alternativet.

Veckans Viola: