-Ska du röka en till?
- Jag vill sitta här en liten stund till. När vi går och lägger oss så är sommaren slut.
Det var igår. Idag regnar det och är trevligt skymt, mitt i dan. Tacksamt, för vi drack också vin där på balkongen där vi satt igår. En sista spillra icke-vardag, vin på en måndagkväll.
Det som började som en rekordlåg sommar avancerade till en riktigt fin sensommar.
Det pågår ett krig mellan människor som vill säga att hösten är här nu och dom som håller fast vid att det fortfarande är sommar. Precis som alla andra pseudodebatter online är den det fånigaste jag läst. “Kan alla bara sluta säga det är höst, jag har fortfarande semester!!!”.
Okej.
Jag förstår inte varför man engagerar sig i en sån fråga, en fråga man inte kan påverka överhuvudtaget och som ingen annan kan heller. Det är inte mera höst för att jag säger det, det är inte mera sommar för att du säger det. Det är fortfarande femte augusti och det är bara det. Och det bästa med den här månaden är ju att det kan vara båda. Utan att nån behöver ta det personligt. Det är årets skymning och ni vet vad dom säger. Det är vackrast när det skymmer, all den kärlek himlen rymmer osv.
Eftersom det råder delade meningar så jobbar jag hemifrån idag, framför tvn. Kom mig inte för att gå till kontoret av nån anledning. Lite vardag, lite semester. Mitt i skymningen.
Jag hade som plan att skriva mycket i sommar. Inte jobba annars, men skriva. Kanske sitta i torpet när regnet öser ner. Nu öste inte regnet ner speciellt mycket och jag har en gnagande känsla av att vi varit alldeles för lite på torpet, det är väl så när man har två hem, ett av dem är dömt att alltid förfalla.
Skrivandet har också förfallit, jag har inte tecknat mer än ett par rader på en Maggan-berättelse. Cyklarna, eller Vi ska ju bara cykla förbi som den officiellt heter nu för tiden har jag inte öppnat alls, trots att jag vet precis vad jag behöver redigera och jag vet precis att vi har manusmöte om ett par veckor. Jag har bara inte orkat. Varje dag jag inte skrivit har jag tröstat mig med att jag i alla fall har läst.
Jag har i alla fall läst, mycket! Det hela började på tåget hem från Peppe och Magnus middag i Helsingfors.. Jag hade tillåtit mig själv köpa allt jag ville ha på Akademen ett par timmar före vi satte oss på tåget. Där, svalkad av tågvagnens AC och med ingen som krävde något av mig öppnade jag första bästa pocketen jag köpte och började läsa. Läste ut den före vi var i Bennäs (det var Lyra Kolis I tiden).
Sen följde ett läsandets raseri, det var ljuvligt. I flera veckor efteråt låg jag timtal i sträck flera gånger i veckan, bockade av romaner som stått och väntat på att läsas i många månader redan. Pär sa till och med att jag hade inspirerat honom och satte sig med en bok på balkongen han med. Det var fint. Min skärmtid gick ner avsevärt.
Raseriet är över, men jag försöker hålla kvar i läsglädjen, inte låta mig själv glömma bort hur skönt det är att sjunka ner i en bok, verkligen sjunka. Just nu läser jag Hanna Hellqvists samlade kåserier från ett par år tillbaka. Pär har recenserat den nån gång och i marginalerna står snabba bläckanteckningar. “Fint om vansinne inom sig”, “bokcirkel”, “vem får vara med?”. Jag är på 2009 nu, Hanna skriver mycket om sin pappa. Samtidigt ser jag på hennes instagram ett minnesinlägg över pappan, hur hon saknar honom. Jag räknar framåt. Det är ett par år till i krönikor.
Det bästa jag läste i sommar var nog Quynhs bok Skugga och svalka, vi fick ett förhandsexemplar. Pär läste den direkt efter mig. Ja det här var ju som man hade kunnat räkna ut, muttrade han när han var klar. Jo, jag vet, suckade jag. Sen gick vi runt och muttrade och suckade över vårt egna mediokra skrivande i flera dagar, försökte vara enbart glada för vår förbannat talangfulla kompis skull. Oavsett hur avundsjuka jag och Pär är ska ni läsa boken när den kommer ut. Den var som sagt bäst i sommar.
Och nu; nu ska jag öppna mitt eget mediokra skrivande igen. Försöka hinna utan att behöva be om uppskov på deadlinen. (hej hej förläggarna)
Jag önskar att jag hade något otroligt att berätta, fnissiga historier om sena julinätter och långa sommardagar, men för mig är sommaren ett vakuum, ett hål i kalendern där allt och inget händer samtidigt. En pool som det bara gäller att orka simma över. Nu har jag väl nåt nån slags grundare del av poolen, jag bottnar och även om sommaren kanske inte är slut riktigt än så började jag jobba idag igen. Vädret bjöd dessutom på 13 grader och regn <333 så en kontrast är det i alla fall.
Jag drar mig för att ta itu med saker jag vet borde tas itu med, men jag ser också fram emot rutiner, mörka kvällar, outfits som handlar om att värma och inte svalka, promenader och blöta löv, nya vanor och de där sista glänsande kvällarna på terassen på stugan. Ser också fram emot att jobba, jag älskar att jobba. Tror jag.
På tal om blöta löv, min brorson fyllde fem igår och han säger “lövar” om löv i plural. Det har inget med nånting att göra, men det är så gulligt. “Den där fågeln äter lövar i skogen”. Att ha barn i ens närhet är ett bra bevis på att tiden går. Fem år har gått sen brorsan skickade en första bild av ett skrynkligt litet knyte. Ibland kan jag tänka att inget händer på fem år, att allt bara står stilla, men om ett skrynkligt knyte kan bli en person som kan prata om fåglar som äter lövar så måste något ha ändrat. Trots stora pooler av sommar i kalendrarna.
Jag ser på Skam igen. Jag trodde jag har sett det flera gånger, men jag har nog inte sett om det den det var nytt, även om jag vet jag såg vissa avsnitt flera gånger då. Jag började med Nooras säsong, den säsong som lyfte det till fenomen 2016. Det känns som igår, 2016, men jag märker när jag tittar på det att det är en stund sen. Nooras läppstift och markerade ögonbryn och vita hår känns för kontrastrikt plötsligt, på sättet daterade saker alltid gör. Pantone-muggen på det gula nattduksbordet, en silvrig keps, Iphone-femmorna, handväskorna och skorna. Det överraskar mig, jag upplever det inte som att modet ändrat så mycket, men det har det. Ordet cheugy ringer i bakhuvudet, det mesta i Skam skulle nog klassas som cheugy.
Det är fortfarande bra, manuset är - åtminstone i säsong två - hyperrealistiskt. Det kniper fortfarande i hjärteroten när William springer tillbaka till Noora på trottaren. Men det är något annat än det daterade också.
Jag gömde mig på toan på caféet jag jobbade på och såg de korta klippen så fort de uppdaterade NRK-feeden. Vi såg de sammanlagda längre avsnitten tillsammans jag och Pär på fredagskvällarna i vår första lägenhet vi hyrde. Jag grät när Nils Bech sjöng A sudden sickness på Skavlan, för att jag hade grälat med en kompis, ett gräl som känns avlägset och svårt att förstå idag. Det är både trösterikt och lite skrämmande. Allt man tror man vet sak en gång bli annorlunda.
Det är så unga. De har inte blivit yngre, de går fortfarande första ring i Hartvig Nissen, men jag, jag har blivit äldre. Jag tycker de är unga, gnälliga och naiva, Noora och Wiliam och Sana och alla. Jag känner mig inte så inspirerad av dem som jag tror jag gjorde då. Eller imponerad i alla fall. Jag ömmar fortfarande för dem, sympatiserar med dem, men på ett sätt man gör med… ungdomar.
Jag skulle nog förlorat ungdomen i hvert fall, men jag blir betryckt över att inse att jag tappat hoppet. Jag kan inte låta bli att tänka att alla dessa unga ungdomar inte vet vad som väntar, inte vet att de nu sitter och delar glass och kramas och kliner med gutter och har fest och går i skola och snart, snart, bara några år bort ska världen sluta existera på det sätt de känner den. Snart ska det bli corona och 2020 och 2021 och snart ska de hitta sig själva längre fram i livet och tänka att fem år, det är väl inte så länge sen?
Det har nu gått nästan 20 dagar sen jag senast skrev här. Jag har under de 20 dagarna funderat mycket om jag borde ta en officiell sommarpaus, utlysa nåt eller bara lägga ner helt. Men varje gång jag närmar mig det beslutet så drabbas jag av en infernalisk lust att blogga. Riktigt old school-blogga, ta bilder från min dag, sprida ut saker jag köpt på sängen och berätta om dem, fylla i en senaste-lista. Kanske jag åter kommer till det formatet snart, det känns så, men just nu är det tydligen svårt nog att upprätthålla den här dagboksgrejen jag började med i år.
Lagom till midsommar kan jag ju summera första halvan av det här året med att det har varit ett halvår av ifrågasättande. Mest kring mitt eget beteende och sånt som jag trott varit min grej. Det är ett jävla äventyr att leva, varje gång man tror man besitter nån slags självkännedom slås man av en insikt som tvingar tillbaka en till ruta ett. Så ska det väl vara också antar jag.
I år har jag övat på att tacka ja till sånt jag vanligtvis tackar nej till, tacka nej till sånt som jag eller folk förväntar sig att jag ska tacka ja till. Speciellt att tacka nej är svårt, gud så jobbigt det är. Tacka ja kan också vara läskigt, men vanligtvis finns det ju en mer direkt belöning efter ett sånt beslut.
Jag har trott mig övervinna gamla beteendemönster för att sen, nästan omärkligt falla tillbaka. Jag har lärt känna vissa mekanismer i mig och vad som triggar igång dem, men vissa saker är fortfarande mysterier. Som varför försommaren är en sån pissig tid för mig. Jag känner mig jättestressad och helt apatisk at the same time.
Jag har också försökt höja mig över mina dåliga drag, förstora själen genom att be om ursäkt och tänka generöst om människor. Varierande resultat där, det skulle ju vara enklare om folk inte var såna jävla idioter hela jävla tiden. Ni märker, min själ är fortfarande liten och skruttig.
Äh, nu pratar jag i så abstrakta termer att det blir fånigt dramatiskt. Egentligen är det inte mycket som hänt, annat än att livet tuffar vidare. Jag försöker skriva, lyckas somliga dagar, misslyckas lika många. Umgås med vänner ibland, ett ibland som känns både för ofta och för sällan. Förra veckan fick jag både första sprutan vaccin och ett nätt litet stipendium från Taike, vilket säkerställer min privatekonomi ganska långt framåt. Sjukt tacksam att ha möjligheten att få både vaccin och arbetsstipendium, det ska ni veta. Och! Som ett tredje bevis på vilket trevlig hörn av världen vi bor i så köpte jag mig en Potturi förra veckan. Det är liksom en plastbur att tvätta nypotatis (eller andra rotsaker) i. Finsk uppfinning för oss lata som hatar rotborstar. Otrolig är den, tack för den.
Annars då? Läser en bra bok, ser en dålig tv-serie. Vattnar mina blommor, klipper min gräsmatta. Kliar min man på ryggen om kvällarna, vaknar av att jag kliar mina egna myggbett. Planerar dagsturer till andra städer, lämnar knappt soffan. Lagar knappt nån mat, dricker iskaffe framom kaffe. Det vanliga så här års med andra ord. Vad gör ni?
Fick en fråga om allt är okej med mig i kommentarsfältet till förra inlägget, för att jag har en så sorgsen ton i mina inlägg. Blev lite ställd av frågan, det har tagit mig en stund att formulera ett svar. Inte för att jag inte uppskattar att nån frågar, men för att jag inte vet vad det rätta svaret är. Har jag en sorgsen ton? Vad beror det på i så fall?
Ibland tror jag att jag bara är en sån där hund med hängigt ansikte som ser ledsen ut jämt, oavsett sinnesstämning. Jag blir också väldigt vemodig den här tiden på året, alla spirande grönska och pånyttfött liv lägger locket på något för mig. Inte bara för att jag är allergisk, utan för att jag inte kan bestämma mig för om jag ska springa ut i det gröna och nya eller sörja det som nu dör. Jag hör ju nu när jag ställer upp alternativen vilket som låter mer lockande och sympatiskt, men det är kanske också det svårare.
Sen tror jag att jag kanske skriver mer här då jag har en dålig dag eller behov av att processera något. Tycker glädje gör sig dåligt i text, hehe. Det har varit en ganska tuff vår, tänkte skriva turbulent, men det är väl snarare motsatsen till turbulens, ett stiltje som gått till överdrift. En kväll deklarerade jag högt och tydligt till Pär att vi absolut måste flytta. Eller åtminstone resa bort en längre tid. En annan kväll låg jag och googlade utbildningar. Det är det där som jag skrev om i början av året. Jag är redo för en utmaning, ett nytt element i livet. Det känns som att min hjärna bara ligger och skvalpar inne i huvudet, helt oanvänd. Jag skulle vilja chocka den med något, stretcha den, töja den till bristningsgränsen. Balansera på nån slags kant.
Jag är knappast ensam om att känna så här efter ett och ett halvt år av vakuum, men det är nya känslor för mig. Så länge har jag känt mig så i grunden otrygg att jag jobbat skithårt på att skapa lugn och trygghet och stabilitet runt omkring mig. Och nu när jag börjar känna nån slags grund under fötterna, nämen då vill jag plötsligt känna av lite svindel. Så förutsägbart av mig.
Fast i och för sig, i natt har jag sannerligen balanserat på en kant. Viola hade nåt fel i magen (visade det sig senare) och gick och jamade olyckligt hela natten igenom. Det var med en terrorists pricksäkerhet hon ylade till ungefär var tjugonde minut natten igenom, precis när vi hunnit slumra till. Sen jamade hon på tills jag lyckades lugna ner henne lite och så började det om igen. Klockan halv sex steg jag upp, vimmelkantig av sömnbrist och grävde fram en värkmedicin hon fick senast hon var hård i magen. En halvtimme senare sket hon på hallmattan och gick och la sig, nöjd och belåten. Jag ville kasta ner henne från balkongen, det svinet.
Om du som småbarnsförälder känner dig triggered av allt den här historien och vill påpeka något om vad äkta sömnbrist betyder, feel free att hålla det för dig själv. Om det är något jag har i överflöd så är det påminnelser om att jag inte har barn. Som sagt: ett stiltje, ett vakuum. På många plan.
Nåja, jag tror man många gånger gör bäst i att inte känna efter så jävla mycket sist och slutligen. Så nu har jag kommit fram till jag kommer att svara på din omtänksamma och välkomna fråga så här:
Tackar som frågar, men det är ingen fara med mig. Det mårar åpå. Jämna plågor. Helt okej. Tack bra själv, och du?
Även om det inte alla dagar är det mest sanningsenliga svaret så blir faktiskt inget bättre av att svara nåt annat heller. Istället ska jag försöka välja alternativ nummer ett och springa ut i det gröna. Gå ut och gläda mig vid den stora gudens gåvor och så vidare.
I söndags såg jag fyra eller fem älgar. Jag är inte helt säker på hur många dom var, men det var betydligt fler än jag er på en vanlig dag.
Jag vaknade sent på söndag efter Eurovisionen, vaknade till nyheter om bebisar och positiva livsförändringar. Och där låg jag, bakfull och bedrövlig. Kände mig som den mest usliga människan i världen, i ostånd att lyckas med något. Då är det svårt att vara glad för nån annans skull, men man måste bara försöka tills man är det ändå, för man vill inte vara den människan som inte kan vara det. Kan inte tänka mig ett värre öde.
Däremot höll den usliga känslan i sig lång in på kvällen, genom och trots en alldeles förträfflig bokcirkelsträff och eftermiddag kring Män kan inte våldtas. Efter bokcirkeln kände jag ett behov att få något gjort, samt att vara lite ensam, så då körde jag iväg till torpet för att hämta ett par jeans som hängde på tork där. Gjorde inte mycket annat där än konstaterade att det hade grönskat rejält sen sist och hämtade jeansen. Sopade upp ännu en mus från fällorna. Det blir sjunde den här säsongen. Vet inte om man bara skulle strunta i fällorna och låta dem roam free där när vi inte är där. Fast det kanske ändå är bra att visa vem som bestämmer. Jag föreställer mig att ryktet går om fällorna bland mössen, små vickande musnosar som viskar i uppspärrade musöron.
På vägen hem igen kände jag för att ta en liten omväg, så då gjorde jag det, en väg som går förbi mest skog och åkrar. Jag satt och väntade på att se en älg och plötsligt stod en älg på en av åkrarna. Den bara stod där. Jag stannade bilen och satt och tittade på den. Det kändes som att den mötte min blick. Så fånigt, men har man fantasier om viskande möss är det kanske inte konstigt att tro att en älg stirrar in i ens själ.
Jag vet inte hur länge vi tittade på varann, nån minut i alla fall, men jag förstörde förstås det hela genom att stiga ur bilen, Hann inte slå igen bildörren före älgen trippade iväg på långa, ljudlösa steg. Jag körde vidare och efter en stund såg jag två bilar stå med lamporna på vid sidan av vägen. Förstod inte varför före jag var jämsides med dem. Där på en annan åker, stod en flock älgar och.. betade? Jag vet inte vad älgar gör. Dom verkade väldigt självsäkra där dom stod i alla fall.
Jag stannade inte, utan körde bara långsamt förbi, så därför är jag inte helt säker på hur många dom var, men dom var åtminstone tre, kanske fyra. Jag har svårt att hitta nån symbolik i det, nån slags parallell mellan usliga jag och de här älgarna, men jag blev i alla fall på betydligt bättre humör av att se dem. Det kanske inte behöver betyda så mycket mer än så.
Jag var hos naprapaten imorse, eftersom jag är så spänd överallt. Jag är tydligen spänd i skallen mest, men också i nacken och käken. Det gjorde fruktansvärt ont på vissa punkter, men nu i efter hand känner jag mig sådär omtumlad och avslappnad som man bara gör efter en sån behandling. De där värsta huvudvärksveckorna är också över nu.
Den här veckan har jag avslutning med båda ordkonstgrupperna - tur är väl det, för jag tror inte jag skulle kunna hitta på program för en vecka till. Det går alltid jämnt ut den här tiden på året. Orken och påhitten. Jaghar bestämt mig för att bjuda grupperna på både Oreo-kex och Domino-kex som avslutningsfika. Under större delen av vårterminen har nämligen en hätsk debatt stormat i åtminstone en av grupperna där jag å ena sidan tycker att Domino-kex är godare och där barnen å andra sidan tycker att Oreo-kex är mycket, mycket godare. Om jag på nåt sätt lyckas få till ett blindtest med kakorna så vore det det bästa egentligen.
Igår skrev jag under kontraktet med Rabén och Sjögren. Min nästa bok, än så länge kallad Cyklarna, kommer alltså ut på två förlag i höst. Eller den kommer ut som ett samarbete mellan good old Schildts & Söderströms och R & S. Känns som en lyx jag knappt är värdig att få ha två förlag i ryggen, men jag skådar icke given häst i mun. Är bara jätteglad.
På tal om hästar jobbade jag som en sådan förra veckan. Speciellt många fler timmar vet jag inte om det blev, men eftersom jag dels var till Helsingfors en sväng och dels jobbade i Vörå hela helgen kändes den extralång. I Helsingfors var det ett annat liv. Det var 20 grader varmt och människor i alla parker och bubbel och ostron. Nu när jag skriver det låter det ju inte så betungande i och för sig.
Det var förresten verkligen ostron, ordagrannt. Har aldrig ätit ostron förr och trodde inte jag skulle gilla dem, men det gjorde jag. Levlade upp i livet där och då kände jag. Fick också en så välbehövlig dos av samtal och skvaller de två dagar jag var där. Don’t get me wrong, jag sitter ju inte och är tyst här hemma heller, men de flesta av mina kollegor och ganska många av mina vänner bor inte där jag bor och det är ju kännbart. Så är det bara.
Men med det sagt, det var med en lättnadens suck jag beträdde de folktomma gatorna i Jeppis igen. Älskar den där stimulansen, men älskar ännu mer att dra mig tillbaka hit upp. Som ett litet folkskyggt.. eh, ostron. Och de nya matupplevelserna är långt ifrån begränsade till huvudstadsområdet. I söndags, på väg hem från sista kursdagen den här sidan sommaren i Vörå svängde jag in och köpte en mjukglass på en parkering jämte riksåttan. Har sett den där mjukglassbilen stå där i flera år och alltid fånigt tidigt på våren och alltid tänkt: vem svänger in här och köper en glass? Jag! Jag gör det tydligen. Det fanns tre smaker att välja på: päron, vanilj eller päron-vanilj. Jag tog en päron-vanilj.
Det smakade sommarlov.
Just another manic monday, wish it was sunday osv osv. Är trött så det svider i kroppen, kom inte till ro före tvåtiden i natt. Klockan ringde en timme tidigare än vanligt för att jag skulle hinna via affären och köpa min vanliga lunchsallad före dagens tre (digitala) skolbesök. Hann inte ändå, vilket kanske inte kände helt oväntat. Är fånigt långsam på morgonen, speciellt om jag drar mig lite för något, t ex är lite nervös för att skolbesök. Nu har jag i alla fall ätit klart och skolbesökt klart och resten av arbetsveckan kan öppna sig som en savann framför mig. Hoppla, hoppla iväg som en liten gnu.
Har ett panelsamtal, en poddinspelning och en kurshelg att se fram emot. Plus det oerhörda: en tågresa till och från och övernattning i Helsingfors. Vågar man erkänna sånt? Nu gör jag det hur som helst. Ska alltså både podda och panela i Helsingfors och för två år sen hade det varit en ganska vanlig vecka, en utflykt som snarare framkallade suckar och stress. Nu är jag visserligen stressad också, men en mer positiv laddad sådan. Jag ser till och med fram emot att sova på hotell, något jag oftast tycker är ett nödvändigt ont. Det behövs inte många arbetsresor för att tappa smaken för hotellfrukosten och man behöver inte ha suttit med sin laptop på många hotellsängar före man förstår att det inte finns nåt ensammare än just det scenariot. Tågresorna hann jag inte tröttna på, vet inte om jag nånsin kommer göra det, jag älskar att åka tåg. Men hotellnätterna, dom har jag inte saknat.
Ändå längtar jag nu. Mest kanske jag längtar till tåget. Har bokat ensamplats i första klass för ultimat upplevelse. Jobbar adlrig så bra och tänker aldrig så bra som på tåget.
Väl framme ska jag inte göra mycket, förutom att jobba. Har inte tid att träffa speciellt mycket vänner, inte råd (eller ens behov) av att shoppa, inte riktigt lust att utmana ödet mer än nödvändigt. Skulle älska att gå och se nån utställning men vet ärligt talat inte ens vad som finns eller är öppet these days. Nåja, en promenad bland andra fasader än de vardagliga, redan det kan vara input nog.
En annan slags input, som är en ny sort för mig, är trädgårdsarbete. Ägnade mig åt sådant i helgen. Var ute från tidig förmiddag till kväll på lördag. Råfsade, sågade, grävde, bar, släpade och svor. Det var underbart, är öm i musklerna än idag. Trots allt det jag och vi gjorde, är det bara en bråkdel. Gården ser fortfarande ut som en rishög. Mycket input kvar alltså.
Men nu - resten av veckan.
