Krämpor, krämpor

Jag har haft en sprängande huvudvärk i ett par dagar. Det är en bekant slags huvudvärk, den gör mig inte speciellt orolig, men den ligger ju ändå där och jävlas. Det är ljuset och mina alltigenom spända axlar och nacke som gör det. Kanske lite pollen också, jag vet inte vad som är vad i den här krävande och avslöjande årstiden. Tog en tablett i förmiddags, skulle helst ta en till men måste väl vänta. Dricker bubbelvatten istället för kaffe, trycker fingrarna hårt hårt på olika punkter jag inbillar mig är knutpunkter i skallen för värken. Ibland lättar det verkligen, i nån sekund är det som att blodet hittar tillbaka till en bana att rusa i, att mina fingrar trycker upp en dörr som stängts.

Det gör mig så trött allt detta också, värken och ljuset och pollenet. Jag ska jobba till klockan halv nio ikväll, sista timmarna med textsamtal och sånt som kräver mitt fokus. Jag bävar lite, men har ingen lust att skjuta upp det heller. Men sen, sen ska jag sova. Oj, vad jag ska sova.

Gud, vad jag gnäller förresten. Det är den här dagboksformen som gör det. Borde kanske gå tillbaka till en lite mer glättig och lättsinnig blogg igen. Eller bara skärpa mig, livet och vardagen är så mycket mer än huvudvärk och jobb också.

Här är några bra saker som motvikt:

Härom dagen stod jag och Pär på baksidan av vårt torp, på den del av tomten vi inte riktigt lärt känna ännu, för den har varit så överväxt och sen så översnöad under vår tid där. Men det är en stor tomt vi har, full med potential. Potential, ris och nässlor. Men det gjorde mig glad, att gå där och fundera ut allt man kunde, kanske till och med borde, göra. Ett fenomenalt klätterträd har vi i alla fall och under det borde det åtminstone stå nån liten bänk eller stol. Plats för både potatis- och grönsaksland. Och nån gång, längre fram i en annan ekonomisk framtid; en stor terass, stor nog för dans. Tänker mig kulörta lampor och lågmält glammande en sen augustikväll.

Även i stan bjuder våren på stunder av guld. Vi låg på sängen, på vårt pissdyra, men 100% värda överkast en eftermiddag förra veckan och scrollade och pratade och läste, vad vi nu gjorde. Sovrumsfönstret stod öppet och utanför hördes måsarna. Det var en slags luft jag inte känt på länge.

Övertramp

Tänker inte be om ursäkt för att det ekar tomt här mellan varven, ursäkter av det slaget ingår inte i min nya bloggfilosofi. Inget meta, bara skriva.

Men det har ju ekat tomt, utan att jag riktigt fattat. Jag hade en ganska intensiv vecka, jobbmässigt förra veckan, men jag insåg det inte ens före den var slut. Först igår, när jag hade min lediga dag efter att ha dragit kurs hela helgen, insåg jag hur trött jag var. Jag hade länge planerat att ha min lediga dag just igår och under dne dagen ta tag i det som kallas för hushållet. Städa min garderob stod högt på listan, men också gå en ordentlig runda med dammsugaren och dammtrasan i resten av råttboet.

Jag gjorde det, men det gick trögt och krävde många, långa pauser. Du verkar så ledsen, sa Pär när vi gick och la oss. Jag var inte speciellt ledsen, bara trött. Ångestnivån stiger så snabbt och okontrollerat vid minsta lilla övertramp på orken. Så där i efterhand borde jag ha varit ledig, utan planer. Eller vara ledig två dagar, en för städning och en för bara ren och skär latning. Men sådär är det, idag går det inte längre att skjuta upp den här arbetsveckan. Och nu är det i alla fall städat.

To do:

Jag skriver en att-göra-lista varje vecka i min kalender. Varje vecka står där “upplägg prickarna & rutorna”. Det är mina ordkonstgrupper. Varje vecka står där “röra på mig” så och så många gånger, “läsa” så och så många böcker, skriva så och så många tusen ord. “Dammsuga, skura och torka ytor”. Jag vill inte skriva storstäda, för om jag bara gör en eller två av de komponenterna då så kan jag inte stryka över nåt. Allt spjälkas upp. För varje tusen ord jag skriver eller bok jag läser så stryker jag över en siffra.

Jag gör aldrig allt det här och antalet tusen ord eller böcker varierar beroende på i vilken fas jag är. Just nu är målet 1500 ord, inte mer. Jag försöker hålla ribban lågt, så att jag ska sporra mig själv. Det funkar så där. Ofta skriver jag till saker jag redan gjort eller som är inget trubbel alls, typ, hämta ut ett roligt paket, hälsa på någon, sammankalla bokcirkeln. Så att jag kan göra det, nåt kul, och ändå få the satsifaction av att stryka över en uppgift.

Vid sidan av min veckobaserade att-göra-lista, skriver jag upp alla möten och alla tider. Att gå på ett möte är aldrig en sak att skriva på att göra listan, förutsatt att jag inte ska förbereda något inför mötet. Då kan det till exempel stå “kursbeskrivning till mötet in”.

Det funkar ganska bra för mig, det är en bra morot det här med att få stryka över något. Men eftersom jag aldrig lyckats stryka över allt finns det alltid något jag borde göra. Igår kväll satt jag på balkongen och läste, sen blev det för vägdammigt och kallt så jag flyttade in till soffan. Där fortsatte jag läsa. Sen satte jag upp maskor för mitt nya stickprojekt och lyssnade på ljudbok. Jag städade inte min garderob, jag rörde inte på mig, jag torkade inga ytor. Jag fick i alla fall läst kalrt en bok och nästan lyssnat klart en annan, men det betyder liksom inte lika mycket.

Jag har inte bestämt mig om det är en bra sak, att det skänker en dimension av lyx och dekadens till ganska vanliga göromål och rimlig fritid eller om jag saboterar för mig själv och matar det dåliga samvetet. det jag vet är att jag nu i alla fall kan stryka över en siffra i raden: “skriva dagbok”.

Let's make some lunch for my kids

Jag har blivit besatt av att se på när amerikanska mammor packar lunchlådor åt sina barn. Det är en egen genre på Tiktok och lunchlådorna är inte en smörgås i plast och en trip, det är avancerade bentolådor, med små tandpetare med gulliga figurer på att sticka i fruktbitarna och utstansade hjärtan i sjögräs som utgår mönster på risbollar.

Jag vet inte varför det är så skönt att titta på, det är något med omsorgen så klart men mest är det nog något med det begränsade och det uttänkta. Det är skönt att se att fem vindruvor passar i ett av de små facken, inte sex och inte fyra, utan fem vindruvor blir perfekt. Det är skönt att allt är uttänkt så det inte kladdar eller spiller. Aldrig sett en missfärgad låda heller, inga lock som blivit sneda, inget sånt - så klart.

Det är ju lätt att bli sugen på hela upplägget. Lunchlådor, tänk att som barn få en låda med sig varje dag och vid varje lunchrast bli överraskad och också bara få sånt man gillar. Inga leverbiffar, ingen minestronesoppa med svälld spaghetti, ingen blek köttsås. Mammor som inte jobbar, vars uppgift är att vara perfekta, ta hand om sin man och sina barn perfekt. Tydliga roller, tydliga gränser, fem vindruvor.

Jag tänker på scenen i The Marvellous Mrs Maisel där hon väntar på att mannen ska somna, går och tvättar bort sminket och smörjer in sig, rullar upp håret i papiljotter, ställer persiennen så att solen ska lysa henne i ögonen och väcka henne, så att hon ska hinna stiga upp igen, sminka om sig och krypa ner bredvid sin man lagom till att hans väckarklocka ringer.

Det är lätt att bli sugen, lätt att glömma baksidan av det. Barnen som inte får fina lunchlådor, barnen som inte får lunchlådor alls. Mammorna som är understimulerade och slutarbetade. Pappor som aldrig är hemma. På Tiktok slipper man se baksidorna, så jag scrollar vidare .Och njuter.

Nomadland

Vi körde till grannstaden i lördags och såg Nomadland på bio. Älskar Frances McDormand, nåt med hennes ansikte som är så oursäktande. Det var en fin lördagsaktivitet. Det var en fin film. Förvånansvärt ovåldsam och mjuk, det var en sorglig och ödmjuk och därför väldigt tilldragande bild av USA som målades upp. Ville absolut åka dit nu, känna på redwood-träden, se beiga och gula och grå berg, köpa en hatt och träffa artiga människor.

Istället gick vi genom ett kvälls-Kokkola under en blå och iskall sky. Strosade utstuderat långsamt, småpratandes om filmen och våren. Stannade och såg på bostadsannonserna i ett skyltfönster, funderade på hur det hade varit om vi bott där. Satte oss i bilen och körde hem, förbi tallar och leråkrar.

Cykla

Jag gjorde det! Jag tog cykeln till jobbet idag! Det tog mig bara ett halvår av planerande och lata ursäkter, men idag, då small det. Så mycket smäll var det nog inte, men en lång rad knirkande och knarrande. Det var långt ifrån nån futuristisk och strömlinjeformad människa-maskin-människa-dröm, tonsatt av Kraftwerk. Jag vet inte vem av oss som är mest tungtrampad, jag eller cykeln, men många knop gör vi inte.

När jag var liten såg jag ibland en tant som cyklade längs med vår byaväg (eller såg jag? har jag lånat bilden från tv och planterat bland mina egna minnen, jag blir osäker nu). En riktig matrona, bastant och bred och långsam, en naturkraft på gnisslig sadel. Med rak rygg, handväskan dinglandes på styret och håret i stram knut gled hon fram, hennes breda fötter och vader trampade värdigt förbi en utan att hon gav en nån blick. Ett kvinnoideal, så gott som något.

I mina bästa cykelstunder tänker jag att det är så jag kanske ser ut på min Crescent. Men oftast är jag detta: ett pustande, frustande, snorigt och rödbrusigt barn, sen till skolan och med ryggsäckens dragkedja halvöppen.

Det värsta är att jag ska cykla hem ännu också.

Post-påsk

Det var påsklov, det var ledigt. Det blev inte så mycket gjort.

Eller, det började bra. Skärtrosdagen åkte vi ut till Harrbådan, en gammal fyr som ligger lagom vid en naturstig. Vi gick i skogen, fick leriga skor och drack kaffe och åt smörgås vid fyren. Det var ljuvligt välgörande. Sen vet jag inte riktigt vad som hände, luften gick liksom ur mig. Vi drack lite vin, gick på ettårskalas, åkte ut till torpet - där det riktiga påsklovet skulle börja.

Jag hade storslagna planer på att låta svetten rinna, röja och ordna, fixa och dona. Istället satt jag i ett och samma soffhörn i tre dagar, stickade på min tröja, såg på äventyrsfilm och åt lät mina baljor kaffe bli kalla i den snåla inomhustemperaturen. Sov korta nätter, var aldrig riktigt vaken om dagarna. Fick absolut inget gjort.

Till mitt försvar, vädret var inte på min sida. Det var soligt och vackert när vi kom, men blev mulet, blåsigt och snöigt under tiden vi var där. Lagom till att vi packade katterna i bilen bröt solen fram igen. Till mitt försvar, vila kan se ut på många olika sätt. Till mitt försvar, jag gör väl vad jag vill.

Jag kunde gärna sitta kvar i samma hörn än idag, två dagar senare. Men istället sitter jag i mitt kontor igen och försöker se om det som faller på andra sidan fönstret är snö eller regn.

Påsklov

Jag har två skolbesök (digitala givetvis), en ordkonstlektion och en besiktning av bil att ta mig igenom, sen tar jag påsklov. Bestämde redan för ett par veckor sen att jag tar lov redan från torsdag, speciellt eftersom jag varit på skolturné måndag till onsdag. En turné från mitt skrivbord, jag har inte rört mig ur fläcken och ändå lyckats besöka en handfull skolor redan.

Vi ska åka ut till torpet och sova där för första gången sen nyår. Vi har försökt hålla uppvärmningskostnaderna på ett minimum nu under vintermånaderna men nu ser jag så fram emot att få ordentligt med tid där. Stöka, röja, förhoppningsvis också vara utomhus en del, sticka vidare på min tröja framför nån lagom seg serie, läsa. Dricka vin och äta choklad. The usual alltså. In nåt skede tänkte jag att jag skulle försöka skriva där under helgen, men jag vill nog bara vara ledig. Längtar efter att vara trött i kroppen istället för i huvudet.

Att läsa, Att skriva

Jag läste Marguerite Duras Att skriva nyss. Den är säkert genial, men jag hade huvudet på annat håll. Det mesta strömmade förbi mig utan att överhuvudtaget gör något avtryck, bara några stycken och meningar kom upp till ytan och blev tydliga, som fiskar under en brygga. Den var i alla fall så pass kort att den gav tillfredsställelsen av att lägga till en bok på listan över lästa.

Dessutom vet jag inte om jag håller med Duras när hon skriver om den ensamma författaren och att ensamhet är en nödvändighet. På något plan, kanske, men jag aktar mig noga för att göra några som helst statements som ens antyder att jag tycker att jag själv är unik. Jag är inte unik. Men jag är heller inte Duras, så det var säkert sant för henne.

Generellt är jag ambivalent inför böcker om skrivande. Jag kan inte skaka av mig känslan av att bara är ett sätt att skjuta upp själva skrivandet. Jag är väl kanske aldrig varit tillräckliigt intresserad av filosofi kanske. Ointresserad av det filosofiska, obegåvad inom det praktiska, det är min lott det.

Jag fortsätter köpa dem, fortsätter läsa dem, fortsätter hoppas att en av dem nån dag ska vara byggstenen som får mig att resa mig över medelmåttorna. Kanske låter mig uppleva den där nödvändiga ensamheten, om det nu ska vara så.

Trött

Igår var jag så trött att jag kände mig attackerad. Jag vet inte om det är ljuset eller pollen eller bara världsläget som gör det. Antagligen en kombination av allt. Det är en trötthet som kommer utifrån i alla fall, jag sover bättre nätter än vad jag gjort på länge, jag rör på mig och äter bra. Jag har inte corona.

Idag tänkte jag att jag skulle ta cykeln till jobbet. Jag cyklar inte vintertid. Sen kom jag på att jag har bilen full med biblioteksböcker som jag måste lämna in. Alltså, vi pratar en Ikea-kasse bilderböcker. Så jag tog bilen.

Men imorgon kanske. Fast då ska jag ju i och för sig och fixa brynen, så kanske inte.

Aldrig för trött för att komma på en ursäkt i alla fall.