Handryggar

I vinter har jag tänkt mycket på huden på mina händer, hur den har förändrats. Inte bara blivit torr eller torrare i väderskiftena, men också hur handryggarna ser mer porösa ut. Jag är fortfarande ganska rynkfri i ansiktet (thank you underhudsfett), även om mina två bekymmersrynkor mellan ögonbrynen snart är lika mörka och konstanta som mina ögonbryn. Men händerna, det händer det nåt. No puns intended.

När jag var liten var jag ohjälpligt fascinerad av min fammos händer. Om man nöp tag i huden på hennes handrygg drog sig inte huden tillbaka meddetsamma, utan tog sin tid. Det börjar väl snart vara en 25-30 år sen jag gjorde det sist, men jag minns det ännu. Jag minns också exakt hur hon tog av sig sina ringar och smorde in sina händer med handkräm och hur huden liksom levde ett eget liv ovanför benkonturerna. Konstigt vilka bilder som fastnar i en som barn. Får nästan lust att be henne smörja in händerna nästa gång jag träffar henne, men det känns sjukt på flera olika sätt.

Jag har i vinter för första gången känt att jag förstår nyttan av handkräm. Precis som fammo tar jag av mig mina ringar före jag smörjer in händerna. Tyvärr är mina korvfingar och fyrkantiga naglar inte alls lika snygga som fammos, men huden rör på sig. Ännu inte fri från benet, men we’re getting there.

Jag provade dra upp huden på min egen hand igår kväll efter att jag sitrrat på på alla nya linjer jag inte kände igen en stund. Huden drog sig tillbaka ganska snabbt, men jag kunde dra upp huden mer än vad jag trodde. Det gjorde ont. Vet inte varför det förvånade mig, jag trodde väl på nåt sätt att den lilla ritualen av att jag med mina bleka barnhänder drog upp fammos solbrända handryggshud var lika kul för oss båda.

Man tror verkligen in i det längsta att man ska vara undantaget till alla regler.

Mitten av mars

Hur många år och årstider man än upplevt slutar det aldrig förvåna mig att tiden går. Den bara går och går, det är mitten av mars och imorgon och förra veckan och vinter 2009 samtidigt. Varje dag jag vaknar upp är jag lika förvånad över alla tecken på att det inte står stilla. Tänk at det är ljust så här dags. Tänk att det var jul för tre månader sen. Tänk att vi snart varit gifta i fem år. Tänk att du fyller 40 nästa år.

Igår var jag lite bakfull efter rödvin framför Mello. Sov en förmiddagslur i gästsängen och mellan slumringarna såg jag Uppdrag mats nya klipp. Mauri hälsade på buddistiska munkar och frågade hur man blir lycklig. Munken, som saknade en framtand, funderade en stund och sa sen lugnt: det är inte så svårt att bli lycklig. Det var både trösterikt och provocerande samtidigt.

Vreden

Jag hann några kvarter, så satte sig tanken. Tänk om jag glömt upp garageporten?

Inte för att vi har något av värde i vårt garage, där står två halvtomma badringar i form av donuts, sommarringarna förstås (de är ju i och för sig dyra) och en sopborste. Men grannarnas garage, man kan ju åla sig in till de andras garage genom vårt. Tänk om nån stjäl nåt ur xx:s garage, de som är så rädda om bilen också. Vi skulle ju bli tvungna att flytta. Aldrig mer se dom i ögonen. Jag var nästan säker på att jag ändå hade stängt garageporten. Kunde inte min vänstra hand minnas att gräva efter kontrollen till porten i jackfickan, tryckte på den släta knappen och släppte ner kontrollen igen i ett myller av kvitton, munskydd och hörlurar? Jo, nästan.

Jag körde några kvarter till men gnaget ville inte lägga sig. Så jag svängde av, girade in till vänster och svor högt. Höjde volymen på bilstereon när jag körde genom villaområdet nedanför oss. Alla måste lida av min dåliga start på dan, förstå att världen har behandlat mig fel. Jag är först och främst ett offer, alltså förtjänar jag hög musik i bilstereon. Körde förbi halal-affären nära oss. De hade inte öppnat ännu och på fönstergallret är det nån som sprayat “vegan white pride”. Det är inte nytt, det har stått så en tid, men jag hade glömt bort det. Osäkert om det är ett budskap eller två människor som uttryckt sitt ställningstagande och vävt ihop något jag tycker rimmar illa. Inga veganer jag känner, känner nån slags white pride alls. Men, de flesta veganer jag känner, är inte så mycket veganer längre.

Undrade varför de inte målat över det. Undrade om jag borde hjälpa dem måla över det. Undrade varför jag ville göra det. Är det för att jag tyckte synd om affärsinnehavarna eller är det för att den här påminnelsen om rasismen i mina egna kvarter lever och mår bra stör mig? Skulle jag hellre blunda för det, tänka att rasism är något engelska kungahuset hänger sig åt? Inte jag och mina grannar?

Garageporten var givetvis stängd.

På vägen tillbaka till kontoret tänkte jag på var gränsen för galenskap går. Alla de här små riterna, turerna, omvägarna, rundorna som jag gör ensam, som ingen vet och ingen ser. Som sker bredvid allt det där andra som sker. Jag skriksjöng med i Sara Parkmans Vreden så inlevelsefullt att ögonen tårades. Tänkte, att jag var med i en musikvideo.

Två kilometer

Det är ungefär hur långt jag går på mina lunchpromenader. Det är inte långt, men det är något. Ni måste förstå att jag går väldigt långsamt. Så klart för att jag är ett berg som trippar fram på korta ben, men också för att jag går som ett barn när jag är ute. Pär och jag går aldrig promenader tillsammans, han marscherar fram som att han ska invadera ett grannland och jag kommer efter, dumstirrande med öppen mun och släpande steg. Oftast slutar det med att jag blir sur för att han kan gå fjorton kvarter utan att ens se tillbaka om jag är med längre. Och han blir stressad på att han måste vänta på mig. RIP tanken på romantisk promenad.

Blev därför väldigt glad när jag hörde ett samtal på Clubhouse i fredags, där det pratades lite om att man kanske måste bete sig som ett litet barn på promenad ibland för att vara öppen för de där nya idéerna.. Exemplet var att om ett barn ser ett klistermärke på en lyktstolpe vill barnet oftast stå och peta på klistermärket i tio minuter före man går vidare. Nu vill jag inte skryta, men lite så är jag. Funderar väldigt mycket, sparkar till en sten, blir glad av en bra pinne. Måste dra fingrarna längs med ett galler om tillfälle erbjuds. Så två kilometer är ungefär så långt jag hinner på min lunch.

Kan dock inte säga att jag fick en enda idé idag. Vet inte ens om jag hade en enda tanke. Men det kan ju vara skönt det med.

Ordning och reda, Facebookvänner på fredag

Det är sportlov i nejden, vilket betyder att jag inte har ett enda möte inplanerat. Ingen ordkonst, ingenting annat än tid att sitta i kontoret. Det är jätteskönt att inte känna sig splittrad och hinna komma ikapp med sånt som gärna faller mellan stolarna. Har ordnat upp alla kvitton och alla fakturor i prydliga plastfickor. Printat ut texter och stiftat ihop dem, dragit streck över punkterna på to do-listan. Har till och med skrivit lite. Inte mycket, men mer än många andra veckor. Så pass mycket att jag känner nån slags tillförsikt till framtiden när det kommer till projektet jag skriver på. Det kanske blir nåt, trots allt.

Jag jobbar ju inte bara. den här oceanen av oavbruten tid gör att jag också har tid att klicka mig runt på Facebook. Märkte häromdagen att en ytlig bekant tydligen avslutat vår Facebook-vänskap. Även om det bara är, just det, en ytlig bekant, kan jag inte låta bli att tänka på det lite mer än nödvändigt. Det är svårt att inte fundera vad man gjort fel, speciellt när det är en människa jag bokstavligen bytt tre meningar med. Jag har svårt att tro att jag, hur klumpmunnad jag än kan vara, skulle hinna förstöra en vänskap - inte ens en Facebook-variant - på den korta tiden.

Kanske är det nån slags avundsjuka som ger de här nålsticken. Jag har många gånger tänkt att jag borde rensa på Facebook. Så många människor som jag inte har något emot alls, men som bara hänger med för att vi nån gång jobbat tillsammans en sommar för hundra år sen. Eller för att vi varit på samma efterfest nån gång och i ett stimmigt rus svurit varandra evig vänskap. För att aldrig mer vilja se varandra i ögonen.

För några månader sen fick jag ett Messenger-meddelande out of the blue av en gammal bekant. En bekant från en resa. Det var lågprisflyg, det var studielånspengar, det var billiga shots på klibbiga krogar, det var backpackers som hade resande som personlighet, det var en annan tid.

Han ville ingenting, efter det här pratade vi inte mycket mer. Jag sa att jag skrive böcker nu, han sa att han hade sett det på Facebook. Han sa grattis. Det kanske bara var corona som fick honom att kontakta sina gamla bekanta. Han skrev inget som tydde på nån agenda eller ärende. Men det var ändå rakt av obehagligt.

Före det här hade vi senast pratat 2008 såg jag i chatthistoriken. En människa jag önskar att jag inte heller hade tänkt speciellt mycket på på de där tolv åren, men eftersom han är förknippad med en tid och ett mående och händelser som behövts och fortfarande behöver bearbetas har han ändå ploppat upp i mitt huvud ett par gånger under åren. Förutom att han var lite sliskig och hal har jag inga jättestarka känslor emot honom personligen. Ändå kände jag mig orolig i flera dagar efteråt. Som att någon kommit åt mig.

Jag borde verkligen rensa min vänner-lista på Facebook. Men tycker det är svårt. Vill inte att nån ska ta illa upp. Eller ja, kanske ett par kunde få surna till lite. Jag borde sluta fundera på varför folk tar bort mig. Tycker det är ännu svårare.

Facebook borde byta namn på ens kontaktlista till just det, kontakter. Av mina vänner där är kanske 10% såna jag skulle kalla vänner i riktiga livet. Det kanske skulle göra det mindre laddat.

BFF rättar

My sincerest apologies, mr Strindberg, jag läste klart din Hemsöborna igår och den var underbar. Eller läste och läste, jag lyssnade, men du vet väl knappast vad en ljudbok är. Att kalla den “ganska tråkigt” var effektsökande och överilat av mig. Problemet var snarare att jag inte hade lyssnat ordentligt, men igår kväll lät jag ljudboken snurra medan jag fixade och trixade och plötsligt fixade och trixade jag inte så mycket utan lyssnade mest. Och så var jag där, mitt i dina miljöbeskrivningar, bland kobbar och skär och ensliga rönnar. Det var ljuvligt. Och slutet? Wow, älskade verkligen det och allt vad det väckte. Frågor och tankar. 10/10, tack för det.

Nu är jag så hög på känslan av att ha “klarat av” en klassiker att jag vill lyssna på fler. Det är ju det här med tuggmotstånd. Det ger nåt.

Tuggmotstånd

Lyssanade på en feel good-bok förra helgen, en riktigt usel sådan som jag inte valde med nån större förhoppning om att få nån större litterär upplevelse eller ens feel good för att säga som det är. jag vill ha sällskap i bilen när jag skulle köra till Vörå två dagar. Fem timmar om skrivdrömmar och vänskaper och vad det nu var, jag ba mm, yes, den tar vi.

Jag är ingen finsmakare, eller jo, det kanske jag är, men jag har inget emot brukslitteratur. Ibland vill jag bara bli underhållen, dras med i en historia eller kanske till och med förfasas. Men just den här gången gav det mig en sån bitter eftersmak att jag blev tvungen att ta till Strindberg för att få bort den. Det behövs nån slags balans mellan att vagga in i trygghet och att vässa klorna.

Jag pratade om tuggmotstånd med Jutta för nån månad sen. “Tuggmotstånd är det bästa jag vet”, sa hon och jag har funderat på det där ända sen dess. Vi pratade om olika slags natur och landskap då, men tuggmotstånd finns ju i allt. Jag tror jag skulle må bra av mer tuggmotstånd, även om det skrämmer mig. Så därför nu; Strindberg.

So far är det ganska tråkigt.

Bra, bättre, dåligt

Precis när det blir lockdown igen känner jag mig redo att börja klättra ur min lockdown. Det är det som är så svårt med att prata om ångest också, det blir så klumpigt hur man än gör för att försöka gå tillbaka till nåt normalläge. Det känns som att jag måste förklara mig mer än vad jag har lust till, som att jag behöver göra det stegvis.

Förändringar sker faktiskt ibland över en natt. Det kom plusgrader och blötsnö över en natt. En sån väderförändring där inte bara vädret och vätan ändrar, men hela landskapet verkar ändra. Ibland sker de långsammare, mer på en skala. Jag vet inte när hälften av mina krukväxter dött, men jag vet att det är döda nu. En kaktus som hållit ut in i det längsta har skrumpnat ihop och är nu bara ett ruttet fäste för taggarna.

Jag vet inte om något har förändrat och hur snabbt det gått i så fall, men det känns som att jag ljuger oavsett om jag säger det är bra, bättre eller dåligt. Det är inget av dem och samtidigt allt på en och samma gång.

Söka stöd

Jag körde mot Vörå idag och igår, jag drar kurs här i helgen (och några helger till detta år). Riksåttan ligger vit mellan hem och detta och fast jag kört just sträckan mellan Vasa och Jakobstad tusen gånger, kändes vyerna nya. Som ett vykort från ett mycket nordligare Finland. Snötäckta stod barrträden och teg. Söder om Nykaabi hade ett träd gett vika kanske för snön, kanske för blåsten. En lång, smal björk lutade sig mot träden som omgav den. Det påminde om en sån där tillitsövning när man ska falla bakåt.

Jag har svårt att söka stöd. Jag känner ofta att jag har munkavel på mig i mina nära relationer, även fast alla vänner gör sitt bästa för att påminna mig om att jag får. Jag söker mig ofta till relationer där jag kan känna att jag har en mer omhändertagande roll, då känner jag mig trygg. Ingen ska åtminstone ha något besvär av mig. Jag ställer helst en motfråga när någon frågar hur jag mår, eller skämtar bort något jobbigt. Det är inte en helt destruktiv inställning det heller, galghumor är ett underskattat verktyg för att deala med skit.

Men det är också ganska ohållbart. Sen när det gäller, när stödet behövs, så står jag där och känner mig munkavlad och bakbunden. Jag vet inte hur man gör. vad säger man? Jag vill inte vara till besvär för någon, jag vill inte att nån ska behöva bära mig. Men jag orkar inte heller bära allt det jag lastar på mig. Det är ingen balans i det.

Min första instinkt är ofta att gå till internet. Jag tycker ofta det är enklare att fläka ut mig för alla människor samtidigt än en. Det är ansiktslöst och kräver inget av någon speciell, men jag får ändå ut det värsta. Bara att skriva om det en gång lättar på bördan. Däremot har det den uppenbara nackdelen att jag inte kan eller vill gå in på specika händelser eller personer det kretsar kring. Jag tvingas prata i otydliga termer, dra liknelser till träd som gör vika för snön.

Jag hade då lagt upp en bild på mina stories på instagram där jag grät. Eller just hade gråtit. Jag ångrade mig nästan direkt efteråt, det kändes så pinsamt uppenbart. Uppmärksamhetstörstande. Jag brukar tycka andra som postar sånt är fåniga, söker efter något fåfängts

Jag vet inte ens vad jag förväntade mig för gensvar, jag blir oftast trött av alla svar på stories. Jag blev ändå besviken. 1500 personer ser i snitt mina stories. Av dem var det två som frågade hur jag mådde. Det skulle inte vara ett test, men det blev det. Så orättvist, inte mot mig, mot dem som helt omedvetet gjorde mig besviken genom att inte svara. På något jag upplevde som ett vrål men som kanske är en viskning. Mina följare, folk jag inte ens känner, att kalla dem ”mina”, redan det är att kräva för mycket. Dom har ju inga skyldigheter gentemot mig. Man kanske inte alltid fattar att du ens behöver hjälp, sa Pär.

Jag önskar att jag likt en björk kände att jag kunde släppa taget och falla mot dom som står mig närmast. Jag vet ju att dom står där.

Släppa sargen

Linnea Wikblad hade frågestund i sina stories häromdagen. Nån hade frågat om man kan ha rödlök i köttfärssåsen istället för gul lök. Linnea svarade nåt i stil med “men snälla rara, klart du kan, du får väl testa”. Sen skrev hon att hennes följare generellt måste sluta ängsla sig så mycket och släppa sargen, om än bara lite.

Jag var också med i en facebook-grupp en gång, om mode och stil, jag tänkte att det kunde vara kul. Inspirerande till och med. Men gruppen bestod till 80% av folk som postade suddigt tagna bilder av tv-skärmar eller screenshots från offentliga personers internet-närvaro med tillhörande fråga om “vet nån varifrån den här och den här är?”

Det är en grej jag ser överallt, offentliga personer som blir trötta på att svara varifrån specifika saker är. Jag tycker det är att missförstå inspiration, inspiration för mig handlar inte om att ha exakt samma saker eller kläder. Det handlar väl om att se en form, en färg, ett uttryck och tänka hmm, det där var fint, vad har jag som liknar det? Eller arkivera i det i en del av hjärnan som aktiveras när man t ex shoppar eller går på loppis.

Det är ju inte så platt heller som folk gör det. Inspiration till ett klädval kan komma från en låt, inspiration till en maträtt kan komma från en målning, inspiration till en playlist kan komma från en doft. Det är ju det som är det fina i kråksången, bäst hittar man ju inspiration i det som inte är hashtaggat inspiration.

Jag menar inte att jag är så mycket bättre än alla de som vill veta exakt köpställen för exakt den kjolen (eller gör jag?) , men om det är nåt som en lifetime av fetma gett mig så är det väl inställningen att jag ändå aldrig kan kopiera en look eller plagg rakt av, så man får försöka göra nåt som lite liknar bara och nöja sig med det. Och i enstaka, få fall kanske till och med känna att det blev bättre än inspirationen.

Det var inte jag som frågade om rödlöken, men det kunde ha varit jag. Vad är det värsta som kan hända? Blir det äckligt blir det ju middagstid imorgon igen, en ny chans. Blir outfiten ful så kan du alltid byta om. Det kan ju bara bli fel.