Årets första loppisrunda

Igår var jag på årets första loppisrunda - och kanske sista på en stund pga restriktionerna som nafsar oss i hälarna nu igen. Orkar inte vara den som klagar på restriktionerna för jag fattar ju att de kanske måste till, men orkar faktiskt inte riktigt leva i det här samhället just nu heller. Men jaja, så illa ställt är det väl inte, igår fick jag alltså gå på loppis. Nedan följer en detaljerad redogörelse för vad jag kom hem. Förutom två ljus som jag glömde fota och nu inte orkar göra.

Om vi börjar med det lilla, mest onödiga eller vad vi ska säga. En magnet med pommes. Ångrar att jag inte köpte en annan som låg i samma låda som föreställde ett stekt ägg. Men man kan inte få allt i världen.

En annan liten sak som fick följa med hem var det här fräsiga hårspännet, pga känns i linje med min trendspaning om flamenco för 2022.

Lite större sak, men trotzdem för liten för mitt huvud. Den här hatten för 30 cent, ett löjligt pris för en otrolig huvudbonad. It’s giving me Midi, Maxi & Efti, it’s giving me Blossom. Jag tyckte den var fin på Pär, men han var inte så övertygad. Men den har hittat ett hem hos vår kompis Beppe istället, som erbjöd sig köpa den för det dubbla priset. Det är så här man blir rik.

Köpte också lite kläder, eftersom det tydligen är vad jag gör nu för tiden. Den här festliga jacketten ville absolut följa med hem. Okej, sa jag, men jag kan inte lova att jag inte kombinerar dig med ljusa jeans och band-tshirt. Eller slänger dig över min gröna klänning för verklig färgkrock.

Är tydligen mycket inne på struktur atm.

Den här gröna koftan ville jag så gärna ha pga färgen att jag inte ens provade, men turns out den var lite tajt över axlarna för mig och jag är lite för bekväm för att inte ha bra sittande kläder these days så nu står vi här och stirrar på varann, jag och koftan och vet inte vad vi ska göra.

Den här blåa tröjan var så skön i materialet (plus strukturen, hörni, strukturen!) så den fick följa med hem trots att jag är lite tveksam till den pga jag vet inte. Det är nåt. Men den är väldigt väldigt skön, så som en hel vanlig vardagströja kommer den nog komma till användning.

Och till sist: en redig korg. Det är min fjärde korg på ett år kanske, men vet ni, jag har användning för dem alla. Korgen är perfekt väska för stranden eller sommarfesten när man ska ha med vinflaskor eller kafferepet vintertid när stickningen ska med. Och den här har lock! LOCK! Perfekt korg.

Det var allt. Förutom de där ljusen då, men det var två bivaxljus, helt vanliga. Sånt jag alltid plockar på mig om jag ser på loppisar. Bruksvaror.

Hello from the other side

Hej och välkommen till ännu ett år på Ellens blogg. Alla vi anställda här vill önska er en god start på det nya året och vi hoppa så klart att ni haft en avkopplande och underbar julledighet. Nu till det egentliga programmet!

Jaha, nähä men så var man här igen då. Det går längre och längre mellan gångerna jag skriver, det märker både ni och jag. Men jag vet inte, det känns helt okej, i alla fall för mig. Är frestad att säga att jag inte bryr mig på samma sätt längre, men det låter så negativt men jag upplever det som en positiv förändring. Känner inte att jag behöver hålla i allt så krampaktigt längre. Vågar tro på att de som vill hittar hit även utan dagliga - eller veckovisa ens - uppdateringar. Men med det sagt vill jag verkligen skriva mer, både blogg och annat, 2022. Det är trots allt första veckan i januari och oavsett år så vill jag alltid skriva mer. Läsa mer, promenera mer, sova mer, umgås mer, allt det där ni vet. Det är väl på sätt och vis barnsligt att bygga upp förhoppningarna på samma sätt varje år, men vad är egentligen alternativet?

Har ingen större lust att berätta om senaste veckorna, det var var det var och nu är det förbi och det är nytt år. Men här kommer en jättekort recap i bilder i alla fall, för det är ju ändå kul med bilder på en blogg:

23:e inleddes julen med julvaka med julvakegänget. Hade dukat fram ostbricka med julknäcke, chips och givetvis personliga favoriten gräddfil + tångkaviar. Jag och Pär hade fixat traditionsenlig julbingo, i år fick deltagarna välja bingovinster från kategorierna Litteratur eller Lidl.

Så här såg värdparet ut. Juliga och kuliga. Julaftonen dagen efter var vi också juliga, men inte så kuliga pga tröttma.

Mina julklappsböcker i år.

Pärs. Vi var båda mycket nöjda.

Juldagen gick vi på bio och såg Spencer. Det var en riktigt lagom ansträngande juldagsaktivitet plus bra film.

Annandagen fikade vi hos fammo. Hon fick garn och bok till julklapp, vi fick rulltårta med vispad grädde och smultron till kaffet.

En mellandag var vi bjudna på korv och glögg utomhus av Freddi med familj. Den möjligheten var vi inte sena att hoppa på, väldigt trevligt med umgänge (och korv!) runt en brasa i kalla minusgrader.

Det här lilla ullhuvudet led stora besvikelser hemma hos oss en annan mellandag. Först råkade han ta en Dumle DARK ur godisskålen och sen visade sig att hans faster inte har Minecraft - eller ens en ipad att ladda ner Minecraft till. Djup suck.

Läste en del, så klart. Årets sista bok blev den här, Rachel Cusks Andra stället. Älskade den.

Det blev nyårsafton. Även om de inte ser så glada ut så hade Emma och Nikko anmält sig frivilliga till att fixa maten. Detta eftersom jag pga fysisk åkomma (ej corona men lets not get into it) var utmattad. Nikko hade lovat att jag bara behövde sitta och titta på och dricka en drink, bara jag lovade klä upp mig.

Så det gjorde jag. En paljettprydd parentes i mjukisklädda mellandagar.

Nyårsdagen sov jag precis hela dan.

Men som sagt, nu är det nyår och ni ser ju hur ny och hoppfull inför framtiden jag känner mig. Riktigt sprudlar om mig. Jag smygstartar jobbmåssigt den här veckan - även om jag tänkte ta det ganska lugnt ännu, det behöver jag nog. Men allt man gör den här veckan känns som en bonus inför äkta starten nästan vecka.

Speciellt när man kommer ihåg resterna från julens rocky road, hehe.

EDIT: jag veeeet inte varför vissa bilder ser ut som att de är strechade och av nån anledning får jag inte fixat det så lev med det, tack och hej.

Så småningom tar året slut

Nu har jag officiellt läst mer än vad jag gjorde förra året, mer än vad jag gjort på flera år. Och det är flera veckor kvar av året ännu. Slog igen Fierce attachments av Vivan Gornick igår och kände en stor tillfredställelse. Över statistiken, men också över en läsupplevelse.

Fick också ett till syskonbarn i veckan som gick. Ibland känns det som att dagarna bara går, utan att lämna nåt spår alls, men man hinner både utöka famljen och läsa böcker tydligen. Hade årets sista deadline - i princip - i fredags. Skönt. Har terminsavslut med ordkonsten idag, också det: sköööönt.

Hängde i Helsingfors i helgen. Det skulle ha varit en kombinerad jobb- och nöjesresa, men jobbet blev inställt pga coronakarantän, så nöjet fick ta över helt. Efter att den första psykiska fan fan fan-reaktionen på ändrade planer lagt sig så var det ju egentligen bara trevligt. Lunchade, AW:ade, åt middag och hälsade på nya och gamla vänner. Drack mer sprit än jag gjort på flera månader. Ångrar inte en centiliter, även om jag ännu idag känner mig som något överkört.

Den där känslan som jag skrev om senast här, av att sitta runt ett bord och prata med människor som är i samma världsfrånvända bransch som en själv, som har samma intressen, som greppar tag i en referens man slungar ut. Det är skönt att inte känna sig fullständigt dödsfånig, vilket jag titt som tätt ändå gör. Det är också skönt att inte sitta vid bara såna bord, jag skulle nog lätt bli odräglig om alla runt omkring mig bekräftade min världsbild jämt.

Glammande

Igår var jag på middag med några kollegor. Se där, en mening som kan verka ganska vardaglig, men som i sanning är det icke för en författare. Middagar går man ju på och trevligt har man ju lite då och då, men det där att sitta och prata med människor som jobbar med samma saker som du, det händer allt för sällan. I och för sig pratade vi kanske inte ens så mycket jobb igår när jag tänker efter, det blir väl mest det vanliga glammandet (älskar det vanliga glammandet) vem man än sitter med, men ändå. Underförståelsen som finns där.

Imorse var jag inte lika pigg, men det var det värt. ÄR uppfylld av beurre blanc och det där glammandet dock. Började dessutom det o-pigga dagen idag med en träff med min förläggare, vilket kan göra den tröttaste förmiddag till ett technicolor-sprakande äventyr.

Nu överdrev jag kanske lite, men roligt är det alltid att träffa folk man inte träffat på länge. Dryfta problem som i andra sammanhang lätt känns fåniga.

För övrigt mår jag också bra, minusgrader är mitt klimat det. Speciellt när det kombineras med solsken.

Text och sömn

Jag läser ganska mycket just nu. Har försökt plocka upp en poesisamling eller nån prosalyrik varje gång jag är på bibblan. Utmana läsögona lite, anstränga mig lite för vissa texter. Samtidigt som jag försöker sluta ha dåligt samvete de gånger jag sträcker mig efter det lätta, när jag bara vill vara i en historia, när jag vill glömma. Det finns få saker jag tycker så mycket om som en bra roman. Håller på att lyssna på Matrix av Lauren Groff just nu, den är ljuvlig. Matig och spröd samtidigt, som en småkaka.

Igår var det sista kurshelgen för skrivkursen jag och Linn dragit i år. Ett efterlängtat avslut, nåt annat ska jag inte påstå. Men också vemodigt så klart, en skrivargrupp är aldrig så sammansvetsad och bra som när det är dags att sluta. Så klart, så det är ju det alltid.

Igår kväll skrev jag något som kanske är ett första kapitel på något. Kunde inget annat, det kom över mig och kändes viktigare än allt. Klassiskt. Har nämligen tre andra projekt jag borde slutföra först. Men den här historien, eller början till historien kom till mig när jag nästan sov, nästan som en dröm det också. Blev tvungen att skriva ner det på telefonens anteckningar. Vet inte om det nånsin kommer användas eller om jag ens kommer ihåg det om en vecka. Men för ett ögonblick kom jag ihåg hur det kan vara när det är som bäst. När det faktiskt bara kommer över en.

Har överhuvudtaget drömt mycket och vrickat de senaste nätterna. Hade/gjorde/led av? en sömnparalys i natt, kan fortfarande känna hur det kändes i kinderna när jag försökte ropa på Pär, försökte rymma från kroppsfängelset, försökte väcka kroppen. Blev som vanligt förvånad när jag till slut kunde röra högerhanden och skuggorna vid fotändan sängen lättade.

Man ser aldrig mönstren när man är mitt i dem.

Man måste inte blogga

Man måste faktiskt inte det. hittills har ingen dött fast jag inte skrivit nåt här på ett par veckor.

Vi skulle åka till Blekinge och hälsa på för första gången på ett par år förra veckan. Det hela slutade med att endast Pär åkte, eftersom jag fick influensa. Grät som ett barn på söndan när jag insåg att jag varken skulle ha samvete eller ork att sätta mig på ett plan dagen därpå. Sov i feberyra i två dagar, fortsatte sova efter att febern lagt med sig. Sover än. Oroligt, lätt, fel tid på dygnet, men jag har en känsla av att jag ändå går genom dagarna med ett sömnfilter över ögonen. En märklig fick i tiden att befinna sig i, en egentlig semestervecka som blev en sjukvecka. Under andra omständigheter hade det kunnat var skönt, men det har mest känts deprimerat och deprimerande nu.

Jag har försökt hålla fast vid dom minsta rutinerna i alla fall. Äta något varmt varje dag, plocka i och ur diskmaskinen, sticka några varv på tröjan. Men även de minsta ansträngningarna gör mig trött.

Det är vad det är, men det är på väg till något annat. Katterna har hållit mig sällskap - på gott och ont. Igår kväll böt jag lakan och tvättade håret. Hade sovit riktigt gott om inte Sylvi bestämt sig klockan två för att göra arkeologiska urgrävningar i Pärs garderob. Vaknade av en smäll, ett dörrknarr och små tassande. Tog många minuter före jag godkände att det var en katt och inte en demon som lurade i skuggorna.

Pärs dag

Pär blev förkyld i fredags kväll. I går tog han test, så nu väntar vi på resultat. Varken han eller jag tror väl riktigt han skulle ha corona, och även om han skulle ha är vi ju båda dubbelvaccinerade, så det känns ändå lugnare. Lugnare, men inte lugnt. Det är längesen nån av oss varit ordentligt förkylda, man har glömt hur det är. Jag tycker också jag känner mig lite krasslig, men det kan lika gärna vara inbillning eller symptom av att ha suttit inomhus större delen av helgen. Eller det enkla faktum att jag känt mig “krasslig” i 34 år nu.

Pär fyller också år idag, men det får han ha ifred. Känner inget som tyder på att det också skulle vara min födelsedag. Förutom att två av tre möten idag blev inställda/framflyttade och det känns ju alltid som en födelsedagspresent.

Sticka, lyssna, repeat

Skulle just börja skriva nåt här när jag noterade att jag bara för ett par dagar sen skrivit om att jag skulle skriva morgonsidor. Det har jag inte gjort idag. Eller igår. Så jag antar att jag ska börja med att skriva dem då istället.

För övrigt sker det ändå inte mycket här. Jag stickar en tröja. Den är enfärgad och beige, sober nästan. Jag lyssnar på ljudbok medan jag stickar. Den senaste veckan har jag varit besatt av en serie böcker som heter Prästdöttrarna. Det är såpopera på 1600-talet om, you guessed it, några prästdöttrar. Vet inte ens om dom finns som vanliga böcker eller om det är specifikt ljudböcker. Vet nite om jag vill rekommendera, men jag kan i alla fall inte sluta lyssna.

Så jag lyssnar, om kvinnor på 1600-talet och så stickar jag. Däremellan försöker jag jobba så att jag ska få in lite pengar. För även om jag till synes bara stickar och lyssnar på ljudbok lyckas jag ändå göra av med en massa pengar. Bilservice, läkarbesök, kattmat och bröd.

Men okej. Morgonsidorna var det ja.

Are you shitting me

Igår såg jag ett videoklipp av en åttioåring som fick biljetter till Dua Lipa i födelsedagspresent. Han blev jätteglad, han var tydligen ett stort Dua Lipa-fan. Are you shitting me, are you shitting me, upprepade han glatt, med tårar i ögonen.

Jag tänkte först att jag hoppas jag kan vara sån när jag är 80, om jag får bli 80. Att jag dels hänger med så pass mycket så att jag vet vem Dua Lipa (eller motsvarande om 46 år) är, dels att jag lyckas uppbåda en sån energi att jag blir glad vid tanken på en stor konsert.

Det ser ju inte bra ut, eftersom min första fråga som relativt ung 34-åring, om jag fick biljetter till Dua Lipa idag, skulle vara: är det sittplatser?

Min andra fråga är vem som är vem av Dua Lipa och vem är Doja Cat, men det tänker jag jag kan lära mig.

Morgonsidorna

Jag läser som bäst Julia Camerons Lev kreativt, en slags (förvisso klassisk men ändå) självhjälpsbok i konsten att “utveckla ditt skapande jag”. Jag skulle inte ha kommit på att se till den här boken om jag inte fått tips om den av personer som jag litar på och som vanligtvis inte brukar omge sig med självhjälpsböcker. Den har stått i bokhyllan sen bokrean i vintras, men idag plockade jag upp den. I brist på annat kanske, men också för att jag IGEN EN GÅNG DÅ känner att jag kommit till nån slags blockering i mitt jävla skapande.

Jag har bara läst kanske hundra sidor hittills, men det är inte bråttom, tvärtom. Boken är upplagd som en tolv veckors kurs med uppgifter, vilket lugnar mig eftersom en konkret approach till själsliga bekymmer har den effekten på mig. Sen läser jag att första uppgiften är affirmationer och då försvinner lugnet.

Kanske är det för att jag en gång i livet redan överdoserat på linnebyxor, mönstrade tunikor, dreads och “örtiga” parfymer och rökelser som jag reser ragg vid allt som ens närmar sig nån slags flum. I alla fall, ajg har bestämt mig för att gå emot alla mina ryggradsinstinkter och försöka göra den här 12veckors-grejen. Mycket av det Cameron pratar om i inledningen är också sånt som jag redan gör eller gjort eller lär ut i mina kurser, utan att egentligen veta varför.

Till exempel har ju den här bloggen många gånger fått agera som en slags avstjälpningsplats för mina morgonsidor, ett verktyg Cameron kompromisslöst förodrar. Morgonsidorna är tre sidor handskriven, oredigerad, tankedriven text man ska stjälpa ur sig varje morgon. Det är samma slags mekanism bakom dom som det är när vi flödesskriver i början på varje skrivkurs och workshop jag håller eller hållit. Känslan av att man måste skriva sig igenom något för att komma fram till det man ska fram till. Jag skriver om det här också.

Att jag och Julie Cameron har oberoende av varandra presenterat samma slags upplägg, under olika namn och med lite andra praktiska utformningar får mig att känna två saker. Dels som att jag kan vara ganska trygg i att jag har en naturlig fallenhet för kreativitet. Dels att jag är fullkomligt, totalt, otroligt jävla o-unik.