Inte för att förstöra stämningen, men...

Förr ett par dagar sen fick jag ett mejl som gjorde mig konfunderad. Jag hade blivit nominerad till “Årets stämningshöjare”.

Liten paus för att ta in det här.

Jag.
Stämninghöjare.

Don’t get me wrong, det är klart jag är tacksam och blablabla allt det där ni vet, MEN, jag har nog aldrig blivit kallad stämningshöjare förr. Tvärtom har jag varit nöjd med att vara den som är den så att säga, jag har embrace:at min inre Häxan Surtant och gör sällan något för att medvetet höja nån slags stämning alls. Snarare tvärtom har jag historiskt sett ganska ofta varit den som rättat till glasögonen, harklat sig och sett sur ut. I gymnasiet började en kompis, som hade som specialitet att dra grova och roliga historier, ursäkta sig i förväg när han drog ett skämt. “Sorry sorry Ellen MEN…”. Min familj kan vittna om att jag aldrig hållit inne med nån ångest eller stress för att skona folk omkring mig. Bara det faktum att min naturliga reaktion på att få en nominering är att på samtliga sociala medier ifrågasätta hela grejen säger ju en hel del.

 screenshot från svenska.yle.fi

screenshot från svenska.yle.fi

Det är klart det skulle vara roligt att vinna - mest för att jag då i författarpresentationen i nästa bok skulle kunna skriva “Strömberg driver sen många år tillbaka den FLERFALDIGT belönade bloggen Blejk, fejt och fab” - men jag varken hoppas eller räknar med det. Jag tycker på riktigt det finns dom som förtjänar det bättre, t ex Siri Fagerudd. Ni kan ju de nominerade här och själv rösta på nån som ni tycker höjer stämningen. Och medan ni funderar på det nynnar jag på en gammal Dylan-låt, ni vet den här; it ain’t me babe, no no no, it ain’t me you’re looking for babe. Men igen tack tack Folktinget för nomineringen, det är en rolig sak att sätta på cv:et.

Och när ni ändå är inne på Yle, kan ni läsa artikeln om ensamhet där jag också figurerar.