Jag ska bara blogga lite

Jag tänkte att i enlighet med min avslutande tankegång i senaste inlägget skulle bjuda på ett klassiskt old school-inlägg. Ett "nu-skriver-jag-bara-vad-jag-ser"-inlägg. 

Sitter för tillfället på Robbans, mitt favoritcafé att skriva på, och skriver. Kom hit för ett par timmar och två koppar latte sen och har sällskap av Malin. Vi har pratat en massa, om allt från bokmässor till Tvillingarna-böckerna som vi båda två har starka band till. Vi skrattade länge och ljudligt åt titlarna på alla böcker; "Den nya Jessica", "Elisabeths stora misstag", "Enhörningarna på Hawaii". Moderna klassiker.  

---

Här emellan hann jag gå en promenad och hem. Nu sitter jag i vårt gästrum och skriver, Viola ligger bredvid mig och slickar sig i röven som vanligt. <- Det här hade ju varit en otroligt märklig mening om ni inte visste att Viola var en katt, hehe. Jag har just ätit middag och är mätt och belåten. 

Hade bara tänkt gå hem, men så sken solen så trevligt och jag kände mig upprymd av att lyckats få något gjort att jag vek av och tog en "liten sväng". Dom där "små svängarna" är bästa sättet att få vardagsmotion för mig har jag märkt. Tänker ja "nu ska jag gå en lång promenad" så blir det ett sånt projekt och så oöverskådligt att jag tappar lusten innan jag ens kommit mig ut. Tänker jag bara "ska ba gå en liten sväng, tidelipom" så känns det mycket bättre. Sen börjar jag gå och vanligtvis blir svängen jävligt mycket större än vad jag tänkt mig. Men även om jag nånstans i bakhuvudet ändå tänker att jag vill få ihop några kilometer, så måste jag korta av det när jag tänker på det och lägga upp små delmål. Och det gäller allt i livet. Jag kan inte tänka: idag ska jag städa hela lägenheten även om det är det som planen. Istället tänker jag "om jag skulle skura vasken" och "lika bra att ta hela diskbänken när jag ändå är igång" och "om jag skulle rensa kylskåpet lite". Det är lite som när Krakel Spektakel ska köpa en klubba (en bok jag för övrigt ÄLSKADE som barn, att köpa en hel kiosk, vilken dröm!). Han ska bara köpa en klubba, men så behöver han ju så klart fatet klubban ligger på, och sen duken och sen bordet och så vidare tills han har fått hela kiosken. 

  bild från  bonjourvintage.se

Det kan tyckas som självklarheter för andra, men det är en ganska ny upplevelse för mig att inse att det går att anpassa omständigheterna eller åtminstone instruktionerna för något istället för att anpassa sig själv. Det tog mig alldeles för länge före jag insåg hur jag bäst lär mig, vilken studieteknik som är bäst lämpad för mig. Det tog mig ännu längre innan jag fattade att jag faktiskt upplever vissa saker är svårare än vad andra gör.

Jag vill inte sätta nån diagnos på mig själv, men nånstans på ADD-skalan ligger jag ju, det är ingen hemlighet. Eller HSP eller vad man vill använda för bokstäver, det spelar inte så stor roll. Jag har (med dom förutsättningarna) alltid varit högpresterande och klarat mig bra i skolan, så det har ju inte ställt till så mycket problem, men jag har märkt det tydligt sen jag flyttade hemifrån. Men nu, efter tio år on-and-off eget hushålle så börjar jag greppa sätt som funkar för mig. En annan besläktad grej är att jag också bestämt mig att once and for all låta mig själv vara den B-människa jag är. Jag är inte morgonpigg och det är helt okej. Jag är också depressivt lagd och har perioder när det verkligen är svårt för mig att få nåt vardagligt gjort.

För mig har det alltid varit en dygd att vara morgonpigg, klara av alla sysslor precis som alla andra, att kunna sälla sig i ledet. En dygd jag jagat efter, men aldrig nått fram till. Jag tycker fortfarande det är en styrka att kunna fungera som "man ska", jag är fortfarande avundsjuk på fammo och hennes gelikar för deras förmåga att gno och slita. "He e lika bra att göra e ordentligt he som ska göras" har jag fått höra hemifrån ibland och jag håller med, men jag kan inte för mitt brinnkära liv lära mig att bli tålmodig och noggrann. Jag blir lamslagen inför "stora projekt" (t ex en lång promenad) och innan jag hunnit tänka den här meningen till slut har jag tänkt fem till. 

När Kristina Sandberg som skrivit trilogin om Maj, var här för nån vecka sen på författarbesök frågade jag henne om det är okej att som fri och feminist avundas  hemmafrun Majs liv. Jag ser ju så klart usligheten i det, tragiken och slitet, men jag tycker också att det låter så skönt, jag har alltid tyckt att begränsningar känts frigörande, motsägelsefullt nog. För mig finns det inget fantastiskt i att tänka outside the box, jag har många gånger längtat efter just nån box att stävja assocciationsbanorna med. Kristina sa förresten att jo, det finns mycket förtjänstfullt hos Maj man kan avundas.  

Nu för tiden har jag ju förstått att det jag upplever som min största svaghet, oförmågan att hålla ut och tänka en tanke klart, också kan vara en styrka. Jag håller som bäst på att lära mig konkreta användningsområden för det, så det får jag återkomma med, men att inte kunna rätta sig i ledet handlar ju inte bara om att sacka efter, utan också om att hinna före. Jag är en idéspruta utan dess like, no one can touch me när det gäller att kläcka idéer. Det är en konkret styrka. 

Och nu har jag börjat lära mig att stycka av saker. Gå en "liten sväng". Skura "bara vasken". Det är rusigt att se resultatet sen.  Jag märker att jag också kan göra saker. Jag märker att man bara behöver tweaka instruktionerna lite för att min hjärna ska orka. 

Jag har gått runt och skämts väldigt mycket för allt möjligt jag gjort och inte gjort som yngre och på riktigt trott att jag på nåt sätt har varit exceptionellt svår. Att min ungdom är ett unikum av tragik och att ingen nånsin har varit så vilsen och slarvig och ansvarslös som jag. Att ingen har gjort så dåliga beslut, gång på gång, som just jag. Men vet ni, jag har insett en sak. Jag behöver bara lite annat slags stöd och hjälp. Stöd och hjälp som inte har varit tillgängliga för mig. Jag behöver lite andra verktyg. Verktyg ingen berättat att finns.  Jag behöver bara tweaka instruktionerna lite. 

Jag håller fortfarande på att lära mig använda alla verktyg, ibland är det inte första skruvmejseln man får fatt i som passar, men det är en befrielse att hitta rätt. Jag skäms fortfarande för grejer jag gjort eller saker jag är, men jag tror faktiskt jag har förlåtit mig själv för det mesta. Jag hade inte verktygen. Ingen pekade på nån annan verktygsback och sa "har du provat dom här?" Och ska man vara sån, så var jag faktiskt inte så unikt jobbig - jag var bara ung och nu är jag äldre och det är jävligt skönt. 

Igår var jag på en workshop kring bloggande och entreprenörsskap med Malin, Kugge och Jennifer. Det var trevligt, men jag är inte så intresserad av att vara entreprenör eller göra business på min blogg - även om det är typ det jag på sätt och vis gör. Men jag tycker det kan vara kul att lyssna på andras historier och alltid snappar man upp nåt. Det bästa tyckte jag var när Malin i slutet sa att hon har funderat så mycket kring vad som är hennes nisch och att hon måste hitta sin nisch. Sen insåg hon att hon själv är hennes nisch. Det var nåt otroligt skönt i att höra det, för jag har många gånger funderat på om jag borde nischa mig mer eller specialisera mig på nåt vis men fuck it, nu har jag bestämt att min nisch är att vara Blejk, fejt och fab. Och det tycks ju funka #åretsblogg 

Nu är det här "jag-skriver-bara-vad-jag-ser"-inlägget slut, men fan vad jag fick ihop mycket! Jag skulle bara blogga lite, men det blev ändå nåt med innehåll i alla fall *mic drop* *cirkeln sluten* *säcken ihopknuten*