Ska man ändå prata friends så ⤴️
När Pär flyttade hit så insåg jag hur svårt det är att hitta vänner som vuxen, om du (som Pär som frilansar) saknar fast arbetsplats eller studieplats. Var hittar man vänner då? Nu ska jag inte måla upp Pär som världens ensammaste människa, han har lyckats bygga upp en helt bekantskapskrets och nästla sig in i min på ett väldigt naturligt och smärtfritt sätt. Men det är svårt alltså, det tar tid.
Jag tycker ofta också att det är svårare att våga fråga om en kompisdejt än en ”vanlig” dejt, även om det kanske inte borde vara så. Vänskapsförhållanden har man ofta längre än romantiska förhållanden, eller det kräver kanske ett större engagemang på många sätt och vis. Det är också helt okej att säga efter en misslyckad romantisk dejt att det inte klickade, men det är svårare att erkänna att man inte klickade som kompisar. Om nån inte ens vill ha dig som kompis - vad är du då? Av samma anledning är det också svårare att tacka nej till en kompisdejt tycker jag. Det känns som ett sånt enormt NEJ TACK. Men det är klart man ska göra det om det känns så. Man har aldrig nån skyldighet att göra nånting alls med nån annan i dejtsammanhang, kompis eller ej. Hur som helst tycker jag vi är alldeles för dåliga på att kompisdejta i det här landet.
Men hur gör man om man vill kompisdejta nån då?
Jag tror att man bara ska fråga. Idag är det ju enkelt att börja följa nån på Insta, skicka friend request på Facebook eller adda på Snap eller vad ungdomarna nu gör idag. Där igenom kan man ju börja likea nåt, kanske kommentera nånting och om man sen vågar, fråga om personen vill gå på en kaffe eller så. Eller om man har nåt gemensamt intresse, planera dejten kring det ”vill du träffas och skriva tillsammans nån dag?” ”Ska vi spela Magic nån gång?” ”Såg du att dom hade den och den filmen på bio nu, har ingen att gå med - vill du gå?”. Det är alltid bra att komma med ett konkret förslag, att bara säga ”ska vi träffas nån gång?” är onödigt vagt. Alternativt kan du börja prata med människan online om nåt relevant och utveckla en slags nätvänskap först för att sen föreslå IRL-häng.
Sen så får man ju vara medveten om att personen kanske inte vill/hinner/orkar lära känna nån ny. Det ska man inte ta personligt - hur kan det vara personligt när dom inte känner dig? Du känner ju inte heller den andra personen väldigt bra; kanske hen har anledningar att inte hänga hen inte vill delge dig? Så där är det. Man kan heller inte tvinga nån eller försöka guilt trippa nån into vänskap. Kanske du har byggt upp en onödigt bra bild av personen du uppvaktar i huvudet? Ni kanske inte alls skulle klicka? Man kan ju alltid trösta sig med det om det inte funkar.
OBS! Kom ihåg att inte börja utnyttja dig själv när du kompisdejtar. Det är lätt att säga ”DU KAN FÅ MIN!” om en kompis-crush pratar om hur gärna hen skulle vilja ha en egen Harry Potter-trollstav. Gör inte det (om du inte ändå tänkt slänga den typ)! Det är orättvist både mot dig som blir utan trollstav och mot kompis-crushen blir ”skyldig” dig nåt då.
Det finns så många föreställningar om hur en bra vänskap ska vara. Vi har kommit ganska långt när det gäller att dekonstruera - eller i alla fall plocka ner från piedestalen - det romantiska förhållandet. Ingen tycker du är konstig om du dejtar runt eller har krav på din livspartner. Kanske ingen egentligen tycker du är konstig om du byter vänner lite då och då, men jag har känt skam kring det där. Det är liksom fulare att göra slut med en vän än med en partner.
Jag har nära vänner jag haft i över 25 år. Jag har nära vänner jag haft i mindre än 5 år. Jag har vänner jag pratar dagligen med och vänner jag pratar med en gång i året. Jag har många vänner, från flera olika tider i livet. Vissa tider har jag inga vänner kvar alls från. Jag har dumpat vänner och jag har varit den som blivit dumpad.
Jag fick en fråga av en journalist förra veckan om vänskap. Om vad den svåraste utmaningen för en vänskap är. Jag svarade tid, men jag vet inte om jag håller med om det längre, eller jag vet kanske inte riktigt vad jag menade med det tbh. Men jag lämnade att fundera på vänskaper efter det. I Jaga Vatten är Rakel och Hanna vänner som borde ha gjort slut men ändå hänger ihop. Av gammal vana och av invanda, bekväma hierkier. Jag tänker att dom båda två är snälla, bra människor egentligen, men att de inte låter varandra vara något annat än det dom ”alltid” varit.
Jag har skämts ganska mycket för att jag bytit vänner så många gånger. Att jag har haft svårt att hålla i dem jag umgicks med nångång eller som mycket yngre. Jag jar skämts för att det varit så fula slut på vissa vänskaper. Jag har tänkt många gånger att det måste va nåt fel på mig, att jag måste vara den elakaste, värsta vännen nånsin. Och det kanske jag är, det kan inte jag vara the judge over.
Men jag vill inte skämmas längre, för jag tror faktiskt jag är en helt okej vän.
Jag är ju helt okej med att jag prövat mig fram i mina romantiska förhållanden. Jag har de där oskyldiga ihop-varanden från lågstadiet, högstadiets första hångel, one night standsen, de helt fel destruktiva försöken, det korta dejtandet som aldrig riktigt lyfte och de där som man alltid haft ett gott flirtöga till men aldrig mer än så. Och så till slut då; det som jag inbillar mig är helt rätt, livet ut. Många av dem tänker jag tillbaka på med nån slags värme, många blir jag glada av att se idag. Men vissa blir jag bara arg eller kallsvettig av att påminnas om.
Det är en ganska brokig historia men det är seriöst helt fine by me. Jag skulle aldrig komma på att förebrå mig själv för att ha gjort slut, sagt upp kontakten eller blivit dumpad. Det ger ju mina memoarer lite innehåll, jag ångrar egentligen ingenting av det. Fan va härligt avslappnad jag är till mig själv, hinner jag tänka före jag inser att jag inte ALLS tänker så när det gäller vänner.
Kanske är det där jag skrev i början, att det är skämmigare att inte vara önskad ens som vän, men egentligen - vadå ENS som vän? Varför uppmuntras vi inte till att vara precis lika picky när det gäller våra vänner som våra partners? EGENTLIGEN.
Jag säger inte att man ska kasta bort vänner bara för att eller att det finns ett egenvärde i att ömsa vänkrets då och då. Men lika lite finns det nödvändigtvis ett egenvärde i att hålla fast vid en barndomsvän, bara för att. Man är ju inte en konstant genom livet, eller man kan ju hoppas att man inte är det. Och i samma veva som vi konstaterar att vi är dåliga på att kompisdejta kan vi också passa på att konstatera att vi är för dåliga på att göra kompis-slut i det här landet.
Men hur gör man om man vill göra slut med en kompis då?
Först kanske du måste analysera varför du vill göra slut. De flesta anledningar är helt okej (förutom kanske rena mobbar-orsaker såsom att du tycker att din vän är för ocool eller nåt), men behöver ni nödvändigtvis göra slut? Eller behöver ni bara reda upp nåt som ligger mellan er? Kanske ni bara behöver hitta ett annat sätt att umgås på?
Jag tror inte heller på relationer av något slag som inte går igenom rough patches eller där personerna i relationen inte grälar ibland sinsemellan. Det är inte nödvändigtvis tecken på att nåt är fel. Folk som lever nära varandra kommer irritera varandra ibland och det är normalt att tycka sin kompis suger mellan varven. Så länge dagarna när du tycker hen är bäst är flera.
Många gånger behöver man inte göra slut med vänner. Det gäller kanske främst förhållanden som du kanske inte mår jättebra av men som du nödvändigtvis inte mår dåligt av heller. De relationer som inte är meant to be rinner ganska ofta ut i sanden av sig själv och det är ganska skönt och trösterikt, för det kan va ganska jobbigt att göra slut. Speciellt om man har många gemensamma vänner och är insyltade i varandras liv, som man ofta är. Man kan bra låta nån relation som tär på en låta fade out, man behöver inte alls vara superdramatisk och kall; man bara lägger mindre och mindre energi på det. Det här är kanske enklare i vuxen ålder när - LETS FACE IT - man aldrig hinner upprätthålla några vänskaper alls HEHEHEHEHE.
Om det är en situation där du behöver ha Samtalet så ska du, om det bara är möjligt, försöka sköta det snyggt. Du kan inte göra det och känna dig snäll där och då, men är det en dålig relation så är det det snälla i längden, för er båda. Du måste nog va hård och säga som det är och du får räkna med att du kommer såra vännen i fråga, speciellt om hen inte känner för att göra slut. Du kanske måste räkna med att bli sårad också. Jag säger försök håll det snyggt, men det är ganska svårt. Du får nog förbereda dig på att det inte blir kul och att du kommer va ledsen och arg, för det är man ju ofta i olika omgångar. Men det är fan så mycket bättre än att gå runt i en relation du mår asdåligt av.
För vet du vad som händer om du går runt i en relation du mår asdåligt av? Jo, du mår inte bara asdåligt, du blir ett svin mot den andra också.
Jag ångrar t ex inga kompisrelationer som tagit slut, jag tror det har varit bäst för alla inblandade, men jag ångrar hur vissa har tagit slut. Jag borde ha gjort det snyggare, varit ärligare och sagt hur det kändes istället för att snacka skit bakom ryggen och sen bli den som blev dumpad. Det ångrar jag verkligen. Det är inte schysst MEN det är också jävligt störigt, för då lämnar man med en känsla av att vara den som gjorde fel. Det är kanske inte viktigt att få sista ordet, men det är störigt när man aldrig fick säga sin version. Och det är inte alltid säkert att din kompis fattar att hen varit/är svinig mot dig.
Är det en riktigt skitvän så är det faktiskt okej att säga precis som det är och inte ta den mogna vägen ut. Du får skrika och du får vara arg. Det är också okej.
Oavsett hur uppbrottet blir så ska du komma ihåg att det är viktigt att sörja också. Antagligen har du haft roligt nån gång med den här vännen också. Man kan sörja de stunderna utan att vilja ha tillbaka vännen. Nutidsmänniskan kan nämligen ha två tankar i huvudet samtidigt och det ger dig inte mindre rätt att vara arg eller sårad för att de minns de där fina stunderna. Och de fina stunderna kommer alltid va fina, även om det blev skit sen.
Min poäng med det här jättelånga inlägget har jag glömt för längesen, men jag tror det var att det är okej att byta vänner ibland. Att aktivt jobba på att hitta nya. Och dumpa gamla när det behövs. Det här är kanske först och främst riktat mot mig själv. Vi borde tillåtas kompisdejta och kompisdumpa oftare. Det blir nästan alltid bättre när man vågar göra endera.
Det är så klart superfint om man hittar sin bästis redan i dagis och sen är bästa vänner livet ut. Lika fint som när pensionärer firar guldbröllop. Det är få förunnat och värt åtminstone en Allers-artikel tycker jag. Jag har som sagt också ett par vänner jag haft i 25+ år. Det är fint, jag hoppas vi kan fira guldbröllop när vi är typ... 57? Men man ska nog inte förebrå sig själv för att inte alla vänner blir livslånga. Det finns ett sånt starkt strävsamt ideal häromkring och visst är det fint att va strävsamt. Men så jävla fint är det ändå inte. Det finns andra finare saker man kan va. Typ en bra vän. Och det är svårt att va en bra vän när man mår dåligt.
Man - JAG - behöver inte skämmas för att jag inte mått så bra i vissa relationer och på ett eller annat sätt avslutat dem. Jag skulle skämmas mer om jag höll fast vid nånting jag inte mådde bra av, bara för att. Vänskap ska man ju må bra av, det är ju sist och slutligen därför det finns.